Belysningsarmatur

miniatyr|Äldre belysningsarmatur för utomhusbruk med en ljuspunkt och gas som energikälla, även kallad gatlykta, Stockholm, december 1953. Belysningsarmatur är armatur med huvudsyfte att omvandla energi som finns i olja, gas, fotogen, elektricitet eller annan energikälla till ljus för belysning. Belysningsarmatur har både funktionella värden (belysning att se med) och estetiska värden (belysning att se på) ofta i kombination. Belysningsarmatur har som kategori även kallats ljusarmatur eller lamparmatur.

Kategorier

Exteriör och interiör Belysningsarmatur kan delas in i två huvudsakliga underkategorier med avseende på teknisk miljö. Den kan vara avsedd för utomhusbruk (exteriör belysning) eller inomhusbruk (interiör belysning). Exempel på utomhusbruk är armatur för byggnadsnära belysning, i anslutning till fastigheter, och i stad och trafik. Exempel på inomhusbruk är armaturer och system som spotlights, downlights, kontaktskenor med mera.

Språkliga variationer Typiskt för ordet belysningsarmatur är att förledet belysning ibland ersätts av den placering eller det användningsområde armaturen är avsedd för, och kallas då till exempel takarmatur, väggarmatur, golvarmatur, bordsarmatur, järnvägsarmatur (med tålighet mot vibrationer), undervattensarmatur (med tålighet mot väta) eller fartygsarmatur (med egenskaper lämpliga för båtar). Om belysningsarmaturen hänger från taket i en vajer eller ett rör kan den kallas pendelarmatur eller nedpendlad armatur. Om en större takarmatur är anspråksfullt och konstnärligt utförd med många ljuspunkter kan den kallas för takkrona eller ljuskrona. Alternativt bär belysningsarmaturen namn efter materialet den är gjord av, och kallas då till exempel mässingsarmatur, plåtarmatur, porslinsarmatur, plastarmatur, kristallkrona och så vidare. Ytterligare en variationsmöjlighet är att benämna produkten efter vilken ljus- eller energikälla som används. Då kan den kallas till exempel glödlampsarmatur, lysrörsarmatur eller fotogenlampa. En belysningsarmatur kan alltså språkligt sett tillhöra flera olika kategorier samtidigt men den är alltid avsedd för belysning.

Begrepp

Ljuspunkter En belysningsarmatur har en eller flera ljuspunkter. Ljuspunkterna är de platser i armaturen där ljuskällorna sitter. En belysningsarmatur med åtta ljuspunkter kräver alltså åtta individuella ljuskällor. Om belysningsarmaturen drivs av elektricitet ska ljuskällorna följaktligen vara elektriska. Men ljuspunkter kan ha olika energikällor i en och samma belysningsarmatur. En äldre kristallkrona kan exempelvis ha många ljuspunkter där några är för elektriska ljuskällor och några är för levande ljus.

Äldre belysningsarmaturer med olja eller fotogen som energikälla har fasta ljuspunkter, medan moderna, elektriska belysningsarmaturer har ljuspunkter med utbytbara ljuskällor.

Ljusfördelningskurva miniatyr|Exempel på äldre fotometrisk ljusfördelningskurva med olika våglängder i ett polärdiagram. Belysningsarmaturer avger olika mycket ljus i olika riktningar. Ljusstyrka hos belysningsarmaturer brukar därför illustreras som en ljusfördelningskurva i ett polärdiagram. Värdena i diagrammet fås genom provning i en goniophotometer. Ljusfördelningskurvan visar hur mycket ljus som alstras och i vilka riktningar armaturen kastar ut sitt ljus. Informationen kan sedan omvandlas till standardiserade ljusdatafiler som används i programvaror för ljusdesign. Genom att tillhandahålla ljusdatafiler underlättar belysningsarmaturens tillverkare marknadsföring av sin produkt.

Historia

Tidigt i historien fanns det enkla anordningar, vilkas huvudbeståndsdel var den ljusalstrande materian, men också komplicerade anordningar som var så anspråksfullt utarbetade att de dolde ljuskällan och blev konstverk i sig själva. Den tekniska utvecklingen har lett till bättre och renare ljuskällor som satt fart på den skapande fantasin. Träsnidare, glasblåsare, keramiker, klensmeder, emaljörer, guldsmeder, ciselörer och gördelmakare är yrkesgrupper som bidragit till belysningsarmaturens historia i form av hantverk med olika material enligt den rådande stilen under varje epok.

Antiken

Fat med glödande kol och med beck eller fett indränkta spån förekommer i Homeros skrivna berättelser. Facklor av beck eller vax har återfunnits på förhistoriska gravplatser och i vikingagravar.

Dessa primitiva arrangemang var emellertid rökiga och eldfängda. Olägenheterna ledde så småningom till att oljelampan uppfanns. Men lampor med olja som energikälla fanns långt tidigare. De äldsta oljelamporna kommer från Egypten under tredje årtusendet f Kr. Det var meterhöga sandstenspelare där kärl med olja var placerade i en urholkning på toppen.

Lampor av den klassiska formen, som förenar estetik och funktion, förekom i Grekland under sjätte århundradet f Kr. Det runda oljekärlet med en eller flera öppningar var på ena sidan utdraget till en pip, där veken var instucken, och på andra sidan utformat till ett handtag. Bredvid pipen fanns ofta ringar för oljelampans upphängning.

Ett anmärkningsvärt uppsving fick fabrikationen av dessa tidiga belysningsarmaturer i det gamla Rom. På kejsar Augustus tid blev dekoratörerna mer kreativa. Reliefer började användas i större utsträckning. Mot slutet av den romerska tiden täckte relieferna hela ytan. Livfulla figurer av silener, flickor och pojkar ridande på delfiner etcetera, gav konstnärlig egenart åt konstruktionerna.

Under den hellenistiska tiden och kejsartiden älskade romarna belysningsanordningar formade som djurhuvuden och med fötter som efterliknande tassar. Romarna kände också till idén med vägglampor som hängdes upp på väggkrokar i kedjor.

En anspråksfull typ av belysningsarmatur, avsedd för välbeställda hem, var kandelabern med ljushållare och oljelampor av väldoftande träslag. De äldsta kandelabrarna, från sjunde och sjätte århundradena f Kr har påträffats i etrustiska gravar. De hade en trepassfot med rundade tassar och ett smalt skaft vars underdel ofta hade formen av en efeb, en beslöjad kvinna eller en amorin. Kandelabern avslutades upptill med en krok för upphängning av lampan och en figur föreställande en dansare, flöjtspelerska, diskuskastare eller liknande.

Under femte århundradet f Kr var kandelabrarna 1–1,5 meter höga. Först under tredje århundradet blev de mindre. Växtmotiv kom snart att täcka hela konstruktionen som även den fick formen av palm- eller akantusblad. Tempelkandelabrar som var helt täckta av tunga växt- och figurdekorationer anses vara mästerverk.

Med det romerska väldets undergång försvann också de praktsalar för vilka de pompösa belysningarmaturerna var avsedda. Kristna gudstjänster hölls i början av den nya epoken i blygsamma lokaler utan behov av påkostade yttre ramar. Ett tecken på denna anspråkslöshet är de torftiga fynd som gjorts i germanska gravar. Där har påträffats svarvade trästakar med rund sockel, cylindrisk fot och hög kägelformad behållare för kådigt trä, talg och vax.

Om den höga kulturella nivån i Bysans, det kristna Egypten och även Italien vittnar å andra sidan beskrivningar av praktfulla kandelabrar, som kejsar Konstantin skänkte åt kyrkorna, framförallt en mängd ljuskronor sammansatta av ringar, bågar och skivor med hållare, i vilka kägelformade glaskärl placerades.

Den västeuropeiska utvecklingen bestämdes av de bysantinska och egyptiska bärbara eller upphängda lamporna. Dessa bestod av en pyramidformad sockel på tre hästskoformade fötter, ett profilerat skaft och en skål.

Medeltiden

På 300-talet tillverkades flera meter höga ljusstakar av marmor särskilt avsedda för påskmässor. Monumentala sjuarmade ljusstakar var inspirerade av de stora stakarna i Jerusalems tempel. De vackraste bibehållna exemplaren är från 900- och 1000-talen och befinner sig i Milano, Essen och Prag. Även i icke-kyrkliga kretsar uppstod en efterfrågan på figurprydda ljusstakar.

Från senare hälften av 1000-talet förekommer altarljus som kyrkobelysning i större utsträckning. Framför eller bakom altaret ställdes halvmeterhöga ljusstakar av gjutet silver eller brons med inläggningar av silver i niello.

Med tiden höjdes ambitionerna och på 1100- och 1200-talen tillkom nya material som förgylld brons och driven koppar med emalj samt dekor av ädelmetaller, bergkristall och ädelstenar. Ett oöverträffat prov på metallgjutningens höga kvalitet är biskop Bernwards ljusstakar från verkstaden i Hildesheim med deras yppiga dekor av flätade band, djur- och människofigurer och imponerande chimärer. Liknande arbeten om än i mindre skala tillkom i berömda verkstäder belägna Maasdalen, Lothringen och Rhenlandet samt i västfaliska, nordtyska och niedersachsiska verkstäder.

En typ av ljusstake som i olika varianter dröjde kvar i Europa i många hundra år var ljusstakar på tredelad sockel med voluter eller tassar och profilerad bred skål med en spetsig pigg att placera ljuset på. Ett exempel på den romanska stilen är den berömda Gloucester-ljusstaken från 1100-talets England. (Se .) Kyrkobelysningens trepassfötter hämtar sitt ursprung i det enligt de flesta religioner gudomliga talet tre och att Europa kristnades vid denna tid. Trepassets treklöverform symboliserar inom kristen religion treenigheten, Fadern, Sonen och den heliga Ande. ”Omne trium perfectum” betyder att all trefald är fullkomlig eller att alla goda ting är tre. Kristendomen hämtade treklöverformen från den arabiska treklövern shamrakh som stod för de persiska triaderna, det mystiska tretalet och solhjulet.

Gotiken övertog de folkliga altarljusen med deras månghörniga, runda eller av flera vulster bestående sockel på tre fötter, ett rikt strukturerat skaft och en bred rund droppskål med pigg för ljuset.

Senare blev stakarna högre och mindre massiva, svängda eller uppdelade med små kolonner och dekorativt uppdelade kapitäl. Mot slutet av medeltiden var de så kallade akolutstakarna, som bars av ministranterna i processionerna, mycket omtyckta. De hade formen av en stående eller knäböjande ängel som höll ljuset.

Borgerskapet, som ville efterlikna adeln, beställde anspråksfulla ljusstakar av koppar, mässing, brons eller smidesjärn. Tillverkningen av ljusstakar främjades genom tillkomsten av de hemstöpta talgljusen som var billigare än vaxljus. Även talgljus var emellertid dyra och därför användes även oljelampor liknande de antika i arbetslokaler, kök och skrivsalar.

Isärtagbara ljusstakar för resor tillverkades också. Även bronsstakar med karyatider, klädda i den tidens tjänardräkter, blev populära. Vägglampor av smidesjärn, utsirade med spetsbågar, rosetter etc, hängdes under senare medeltid på spiselkransen och var vanligt förekommande.

En ny mer praktisk typ av ljuskrona för vardagsbruk uppstod. Den hade sex mässings- eller bronsarmar placerade i en krets kring en stam som i sin tur hängdes i en kedja från taket. Typen var karaktäristisk för Flandern men spreds även i Nordtyskland och Östersjöländerna där kronor av järn och mässing länge hade använts. I Tyskland var hänglampor av ren- och hjorthorn populära. Gärna prydda av en målad figur som exempelvis Sankt Göran och draken.

I de italienska städerna, med deras även på kvällarna livliga gatumiljö, hade husägarna skyldighet att sörja för gatubelysningen. På gator och torg sattes präktiga och rikt dekorerade gatlyktor av smidesjärn upp med volutkonsol och piggar för talgkulan. Den senmedeltida typen av dessa lyktor förekommer än idag i norra Italien.

Renässansen och tidiga barocken

Den nya konststil som renässansen innebar medförde också i Italien en ny typ av höga altarljus. Antingen med tredelad sockel och volutkonsoler eller rund sockel och en profilerad balusterformad fot med arketoniska eller plastiska motiv i dekoren. Material som gjuten eller driven ädelmetall, brons, marmor och trä förekom. Vad gällde mässingsarbeten utmärkte sig särskilt mästarna i Venedig och Padua.