miniatyr|Minnestavla utanför Nationalteatern i Weimar. Nationalförsamlingen i Weimar, officiellt på tyska: Die verfassunggebende Deutsche Nationalversammlung, var den tyska Weimarrepublikens konstituerande parlamentariska församling. Den sammanträdde från 6 februari 1919 till 21 maj 1920 och utgjorde under denna period Tysklands parlament, med makt att utse en provisorisk rikspresident och regering. Fram till september 1919 sammanträdde nationalförsamlingen på grund av det kaotiska läget i huvudstaden Berlin inte där, utan i Nationalteaterhuset i Weimar. Till nationalförsamlingens viktigaste beslut hörde, förutom utarbetandet av en ny konstitution, som efter mötesorten benämndes Weimarkonstitutionen, även besluten kring Tysklands undertecknande och ratificerande av Versaillesfreden, samt övrig lagstiftning under denna period.
Bakgrund Under tyska novemberrevolutionen 1918 kom både kejsardömets siste rikskansler Max av Baden, som proklamerat kejsar Vilhelm II:s abdikation, och det socialdemokratiska majoritets-SPD att föra fram krav på ett snabbt inrättande av en nationalförsamling, med mandat att fatta beslut över det Tyska rikets framtida styrelseskick.
Den provisoriska regeringen, Rat der Volksbeauftragten, beslutade om bildandet av en nationalförsamling 30 november 1918 och utlyste val till nationalförsamlingen att äga rum den 19 januari 1919. Enligt regeringsförordningen var alla tyska män och kvinnor som fyllt 20 senast på valdagen röstberättigade, vilket var första gången som kvinnlig rösträtt tillämpades i hela Tyskland. Även rikskongressen för arbetar- och soldatråden antog regeringens beslut med en tydlig majoritet, vilket förhindrade en vidare utveckling mot bildandet av en socialistisk rådsrepublik.
miniatyr|Nationalteatern i Weimar. Med anledning av Spartakistupproret enades man om att nationalförsamlingens möte åtminstone till en början inte skulle ske i Berlin. Beslutet om mötesplats bereddes av riksdagens administrativa direktör och ett hemligt utskott, som föreslog fyra möjliga mötesplatser: Bayreuth, Nürnberg, Volkshaus i Jena eller Hoftheater i Weimar. Flera andra orter hade också varit med i diskussionen på ett tidigt stadium. Den 14 januari 1919 tog man beslutet att förlägga nationalförsamlingen till Weimar.
Valresultat miniatyr|350px|Kartan visar starkaste parti i de olika valkretsarna vid valet till nationalförsamlingen i januari-februari 1919. Procentsatserna visar röstandel i respektive valkrets. Rött står för socialdemokratiska MSPD, mörkrött för vänsterradikala USPD, blått för Tysknationella folkpartiet och svart för Zentrum/BVP. De gråstreckade områdena var områden av Tyska riket som i januari 1919, efter vapenstilleståndet i Compiègneskogen och det polska upproret i Storpolen, inte längre stod under tysk kontroll. Valet till nationalförsamlingens 421 ursprungliga mandat skedde den 19 januari 1919. Två ytterligare ledamöter kom därefter att väljas i ett fyllnadsval 2 februari 1919, som representanter för trupper stationerade i östområdena, enligt ett tillägg till vallagen.
Valresultat och mandatfördelning vid valet till Tyska nationalförsamlingen 19 januari 1919, inklusive fyllnadsvalet 2 februari Parti Röstandel Mandat Varav kvinnor Andel kvinnliga ledamöter Kommentar Tysklands socialdemokratiska parti (SPD) 37,9 % 165 19 11,7 % Enligt en ändring i Reichswahlgesetz från 21 januari 1919 valde de "tillhörande de i Öst stående militära förbanden" den 2 februari 1919 två ytterligare ledamöter. Det totala antalet mandat utökades därigenom till 423. Centrumpartiet (Zentrum) 19,7 % 91 6 6,6 % I valresultatet är 0,9 procentenheter och fyra mandat inräknade som tillfallit det valtekniska samarbetet mellan Zentrum och DHP i 16:e valkretsen (Hannover). Tyska demokratiska partiet (DDP) 18,6 % 75 5 6,7 % I valresultatet är 0,4 procentenheter och två mandat inräknade som tillfallit det valtekniska samarbetet mellan DDP och DVP i 21:a valkretsen (Koblenz-Trier). Tysknationella folkpartiet (DNVP) 10,3 % 44 3 6,8 % I valresultatet är sammanlagt 1,7 procentenheter och sju mandat inräknade, som tillfallit det valtekniska samarbetet mellan DNVP och DVP i valkretsarna 18, 22 och 36 (Westfalen-syd, Düsseldorf-ost respektive Thüringen). Tysklands oberoende socialdemokratiska parti (USPD) 7,6 % 22 3 13,6 % Tyska folkpartiet (DVP) 4,4 % 19 1 5,3 % Bayerska bondeförbundet (BBB) 0,9 % 4 – – Tysk-hannoverska partiet (DHP) 0,3 % 1 – – Schleswig-Holsteins bonde- och lantarbetardemokrati 0,2 % 1 – – Braunschweigs lantvalförbund 0,2 % 1 – – Braunschweigische Landeswahlverband bildades av de regionala delstatspartidistrikten för DVP och DNVP samt Wirtschaftliche Einheitsliste och Braunschweigisch-Niedersächsiche Partei. Till följd av de ovan listade valtekniska samarbetena kom den faktiska mandatfördelningen i nationalförsamlingen att något avvika från valresultatet. Totalt 423 37 8,7 %
Presidentval och lagen om den provisoriska regeringsmakten i riket Efter valen 19 januari samlades nationalförsamlingen den 6 februari 1919 i Weimar. Ordförande vid den första sessionen var Wilhelm Pfannkuch (SPD), som nationalförsamlingens ålderspresident. Nationalförsamlingen valde SPD-politikern Eduard David till talman. Denne kom kort därefter att utnämnas till minister i regeringen, så att nationalförsamlingen 14 februari valde Zentrum-ledamoten och den tidigare vice talmannen Constantin Fehrenbach till ny talman.
miniatyr|Friedrich Ebert håller tal inför nationalförsamlingen efter att ha valts till tillförordnad rikspresident. Den 11 februari trädde den lag som beslutats föregående dag i kraft, där den provisoriska regeringsmakten i riket reglerades, och nationalförsamlingen valde den sittande provisoriske regeringschefen Friedrich Ebert (SPD) till tillförordnad rikspresident. Ebert utnämnde därefter en provisorisk regering med Philipp Scheidemann (SPD) som rikskansler, bestående av ministrar från Weimarkoalitionens partier SPD, Zentrum och DDP.
Debatt kring Versaillesfördraget och bildandet av regeringen Bauer Scheidemanns uttalande Den 12 maj 1919 sammanträdde nationalförsamlingen för första gången i Berlin, i den nya universitetsaulan i Alte Bibliothek. Nationalförsamlingen mottog där en rapport från regeringschefen Philipp Scheidemann om fredsvillkoren och debatterade därefter dessa. Socialdemokraten Scheidemann kallade i sitt tal Ententens förslag en "fred med våld", som skulle kväva det tyska folket, ett uttalande som väckte stort bifall från alla partier. De territoriala, ekonomiska och politiska kraven skulle enligt Scheidemann frånta Tyskland den nödvändiga livsluften. Dessa villkor ansågs inte möjliga att acceptera, i stark kontrast mot de utfästelser som gjorts av den amerikanske presidenten Woodrow Wilson. Riksregeringen skulle inte kunna acceptera villkoren och skulle istället göra motförslag med hänvisning till Wilsons 14-punktsprogram. Den preussiske ministerpresidenten Paul Hirsch (SPD) försäkrade riksregeringen de tyska delstaternas fulla stöd och kritiserade likaledes Ententens fredsvillkor starkt. Även talarna från de andra partierna, från vänsterradikala USPD till konservativa DNVP, förklarade att Ententens krav inte var godtagbara. DVP:s ordförande, sedermera utrikesministern Gustav Stresemann, kallade segermakternas fredsvillkor ett "utlopp för politisk sadism". Endast USPD:s partiledare, Hugo Haase, kombinerade sitt förkastande av Ententens krav med stark kritik mot den provisoriska riksregeringen och anklagade den för ha orsakat det allvarliga läget genom borgfredspolitiken under första världskriget.
Regeringen Scheidemanns avgång och regeringen Bauers bildande Regeringen Scheidemann avgick den 20 juni 1919, till följd av att Ententen hade förkastat de tyska motförslagen och det därmed uppstått oenighet kring frågan om fredsfördragets undertecknande. Den nye rikskanslern Gustav Bauer propagerade för att fredsfördraget skulle undertecknas, men fortsatte att kritisera enskilda bestämmelser i fördraget, i synnerhet kring utlämnandet av tyskar till Ententen och utpekandet av Tyskland som ensamt skyldigt till kriget. Han kom dock att förbinda sin uppmaning till undertecknandet av fredsfördraget med en hänvisning till att det skulle bli omöjligt för Tyskland att uppfylla alla ekonomiska villkor i fredsfördraget och beklagade att det inte varit möjligt att övertyga Ententen om ytterligare eftergifter.
Allmän nedrustning Även talarna för SPD och Zentrum, Paul Löbe respektive Adolf Gröber, fördömde fredsfördraget. Särskilt vände de sig mot Ententens formuleringar i utkastet till fredsfördrag som fastslog att Tyskland ensamt orsakat kriget. De uttalade sig dock även som representanter för sina respektive partigrupper där de uppmanade parlamentet att godkänna fredsfördraget, då det enda alternativet var ett återupptagande av striderna, vilket skulle leda till ännu värre konsekvenser. Däremot uttalade sig den avgångne finansministern Eugen Schiffer mot godkännande av fredsavtalet som representant för en majoritet av DDP:s ledamöter. Han påminde de båda regeringspartierna om Philipp Scheidemanns uttalande den 12 maj, att den hand som skulle underteckna ett sådant fördrag skulle "skrumpna bort", och såg inte att läget förändrats sedan dess. Även DNVP och DVP vände sig strikt emot undertecknandet av fördraget. USPD godkände däremot som enda oppositionsparti Versaillesfördraget. USPD-ordföranden Hugo Haase kallade den fråga som avhandlades för ett fruktansvärt dilemma som nationalförsamlingen försatts i. Han kritiserade visserligen även han fördraget skarpt, men pekade liksom regeringspartiernas företrädare på konsekvenserna som skulle uppstå om fördraget helt förkastades.
I omröstningen som skedde genom upprop röstade 237 ledamöter för att underteckna fredsfördraget, 138 emot och 5 avstod från att rösta. För röstade SPD, med undantag av ledamoten Valentin Schäfer, Zentrumspartei, med undantag av nio ledamöter, och USPD. Mot röstade DDP med undantag för sju ledamöter, DNVP, DVP, Deutsch-Hannoversche Partei och de två ledamöterna från Braunschweigisch-Niedersächsischer Partei (August Hampe) och Schleswig-Holsteinscher Bauern- und Landarbeiter-Demokratie (Detlef Thomsen). Ledamöterna från Bayerischer Bauernbund och de bayerska Zentrum-ledamöterna Georg Heim och Martin Irl avstod. Medan de sju ledamöterna från Zentrum som röstade nej till övervägande del kom från områden som genom fredsfördraget riskerade att skiljas från det tyska riket, som Bartholomäus Kossmann från Saarland eller Thomas Szczeponik från Övre Schlesien, fanns bland de sju DDP-ledamöter som till skillnad från partimajoriteten röstade för fördraget även partiledaren Friedrich von Payer, som inte kunde få gehör för sin linje inom partigruppen. En annan motståndare var Ludwig Quidde, en känd pacifist och DDP-ledamot som sedermera erhöll Nobels fredspris 1927.
Inget alternativ miniatyr|Målningen The Signing of Peace in the Hall of Mirrors av William Orpen visar undertecknandet av Versaillesfreden i Spegelsalen den 28 juni 1919. Efter att riksregeringen samma dag som omröstningen ägt rum meddelade ententens stater att den var beredd att signera fredsfördraget med reservation för formuleringarna om skuldfrågan och överlämnandet av tyskar till segermakterna, svarade den franske premiärministern Georges Clemenceau redan kvällen den 22 juni att fredsfördraget endast kunde antas eller förkastas i sin helhet.
Under nationalförsamlingens session den 23 juni meddelade rikskansler Bauer de församlade ledamöterna denna hållning från ententens sida och fastslog att regeringen inte längre hade något val utan måste underteckna fördraget: