miniatyr|Hans Werner Henze 1960 Das Floß der Medusa (Medusas flotte) är ett sekulärt oratorium i två delar för sopran, baryton, talröst, blandad kör, nio gossar och orkester med musik av den tyske tonsättaren Hans Werner Henze och libretto av Ernst Schnabel. Det betraktas som ett banbrytande verk i kompositörens anpassning till vänsterpolitiken. Verket skapades 1967/1968 och skulle ha haft premiär den 9 december 1968 i Hamburgs park Planten un Blomen och direktsändas i NDR-radio. Men politiska protester från 68-vänstern ledde till upplopp och en polisoperation, så att föreställningen måste ställas in. Istället sändes en inspelning av generalrepetitionen i radion. Den misslyckade premiären anses vara en av de mest spektakulära skandalerna i musikhistorien.
Bakgrund Henze skrev det som ett Requiem för Che Guevara och tonsatte den till en text av Ernst Schnabel. Den berättar historien om den franska fregatten Méduse som gick på grund utanför Afrikas västkust 1816, en skamlig episod i fransk politisk och maritim historia, förevigad av målningen med samma namn 1818-1819 av Théodore Géricault.
Innehållet i oratoriet bygger på en historisk tragedi från 1816: den franske kungen Ludvig XVIII hade skickat en expedition på fyra fartyg under befäl av Hugues Duroy de Chaumareys för att återta kontrollen över den tidigare kolonin Senegal, som skulle återlämnas av britterna i enlighet med den första Parisfreden.Jean Baptiste Henri Savigny: Schiffbruch der Fregatte Medusa auf ihrer Fahrt nach dem Senegal im Jahr 1816. Paul Gotthelf Kummer, Leipzig 1818. Ombord på flaggskeppet Méduse befann sig, förutom soldaterna, också inbjudna gäster och följe av kvinnor och barn. Fartygen avseglade den 17 juni 1816. Den 2 juli, strax före mål, stötte Méduse på ett rev i Arguins sandbankar. Vid den här tiden hade hon drivit långt bort från de andra fartygen. Eftersom alla försök att befria Méduse misslyckades övergavs hon efter tre dagar. Officerarna och gästerna tog sin tillflykt till livbåtarna. De återstående 149 personerna i besättningen med kvinnor och barn inkvarterades på en flotte, som till en början bogserades av båtarna. Men för att påskynda räddningen lät befälhavaren snart kapa av repen och lämnade folket på flotten åt sitt öde. Under de många dagarna utan hjälp dog de flesta av värme, hunger, törst, galenskap eller strider. Fall av kannibalism har också rapporterats. Den 17 juli upptäckte briggen Argus flotten och plockade upp de sista femton överlevande, varav fem senare dog.Benedikt Vennefrohne: Unterrichtsmaterial der Konzertdidaktischen Kooperation des SWR mit dem Ministerium für Kultus, Jugend und Sport Baden-Württemberg , empfohlen ab Klasse 10.Kurt Pahlen: Oratorien der Welt. Schweizer Verlagshaus AG, Zürich 1985, , S. 175 f.
Verkhistorik miniatyr|Medusas flotte, målning av Théodore Géricault Oratoriet följer berättelserna från två överlevande, lantmätaren Alexandre Corréard och kirurgen Henri Savigny, samt målningen Medusas flotte av Théodore Géricault. Berättarna är Charon, den mytologiska färjkarlen som för de döda över floden Styx till underjorden, och besättningsmedlemmen Jean-Charles, en mulatt i fransk tjänst. I slutet av odysséen viftar han med ett rött tygsjok för att uppmärksamma det räddande skeppet på flotten, men faller sedan ner i ångest som han aldrig vaknar från. Oratoriet använder en stor orkester, en högtalare, en sopran, en baryton och körer. Sopranen representerar den allestädes närvarande döden, som kallar folket på flotten till sig med sirenliknande lockande sånger. Dessa döende synliggörs av körens och orkesterns rumsliga arrangemang: "Till vänster om scenen de levande och vindarna, till höger de döda och strängarna, i mitten trummorna." Från den nionde sektionen och framåt migrerar de flesta korister gradvis från de levandes sida till de dödas.Silke Leopold (Hrsg.): Musiktheater im 20. Jahrhundert (= Geschichte der Oper. Band 4). Laaber, 2006, , S. 413 f.
Texten är huvudsakligen på tyska, med tillägg av passager på italienska hämtade från Dante Alighieris Divina comedia sjungna av några av de döda.CD liner notes, Das Floß der Medusa, Deutsche Grammophon CD 449871 (1996 reissue of DGG LP 139428-9). Bortsett från dedikationen och en möjlig musikalisk referens till en populär vänsterslogansång på 1960-talet, "finns det väldigt lite annat i text eller musik som väcker politiska känslor", skrev en kritiker. Han tyckte att verket "var skickligt sammanställt, gnistrande i sin poäng och i [dess] bästa stunder ... en överhettad, expressionistisk berättelse."
Henzes "Oratorio vulgare e militare" Das Floß der Medusa skapades 1967/1968 på uppdrag av NDR i Hamburg. I kompositörens beskrivning är det "den sjungna läsningen av loggboken för en flotte i en olycka på öppet hav och lastad med många döende människor. De döende är människor från tredje världen, offer för hjärtlösheten hos egoister från de rikas och mäktigas värld.Das Floß der Medusa. Werkinformationen bei Schott Music. Den ovannämnda "loggboken" hade publicerats på franska 1817 och på engelska och tyska året därpå.Peter Petersen: Das Floß der „Medusa“ von Henze und Schnabel. Ein Kunstwerk im Schatten seiner Rezeption. In: Ulrich Tadday (Hrsg.): Hans Werner Henze – Musik und Sprache (= Musik-Konzepte 132). edition text+kritik, München 2006, , S. 51–79.
Grundidén och librettot skrevs av poeten Ernst Schnabel. Enligt Henze tog boken flera år att planera och färdigställa. Under arbetet med komposition påverkade omvärlden hans arbete, så att han "kände en ökande närhet till den, och medkänsla, kärlek och solidaritet växte inom mig för de förföljda, för människor som lider, som är rädda för döden, för minoriteterna, som faktiskt representerar en majoritet, för de förödmjukade och skadade". Författarna såg verket som en allegori, "som en beskrivning av en kamp: en kamp för det nakna livet, ur vilken en kämpaglöd och beslutsamheten att förändra outhärdliga förhållanden senare skulle uppstå".
Under avslutningen av oratoriet fick författarna veta "att en gerillaledare hade dödats i Bolivia, dödad av ett styrsystem som en värld med samvete inte borde tillskriva förmågan att ansvara" (Ernst Schnabel). Även om handlingen i deras arbete endast motsvarade detta "externt och oavsiktligt", tillägnade de verket sedan "In memoriam Ernesto Guevara". När NDR fick reda på detta kom man överens om att trycka librettot utan politiserande engagemang i programhäftet.Hans-Ulrich Wagner: „Das Floß der Medusa“ – Aufregung um ein Oratorium.
Skandalpremiären miniatyr|Che Guevara. Premiären skulle äga rum den 9 december 1968 på scenen i Planten un Blomen auf der Website der Hamburger Elbphilharmonie. och direktsändas i NDR-radio. Kompositören själv skulle dirigera NDR Symfoniorkester, NDR-kören, RIAS-kammarkör och Hamburgs gosskör. Solisterna var Edda Moser (sopran), Dietrich Fischer-Dieskau (baryton) och Charles Regnier (berättare). Strax innan föreställningen skulle börja hängde en student upp en stor affisch av Che Guevara på talarstolen, vilken revs ner av en tjänsteman från NDR-radion. Några studenter hissade sedan den röda flaggan och ett annat Che-porträtt sattes upp på dirigentpulten; några anarkister höjde den svarta flaggan och flygblad från Sozialistischer Deutscher Studentenbund delades ut varpå tumult och offentligt upplopp utbröt. Vid denna tidpunkt, även om Henze och solister hade anlänt på scenen, började RIAS-kören skandera "Under den röda flaggan sjunger vi inte" och lämnade scenen. Efter diverse bråk kom polisen och började föra bort studenterna och tog Schnabel med sig. Henze dök upp igen och uppgav att polisingripandet hade gjort en föreställning omöjlig och ledde en del av publiken i en sång av "Ho, Ho, Ho Chi Minh!" innan de skingrades.Ernst Schnabel, "Zum Untergang einer Uraufführung" and "Postscriptum nach dreiunddreissig Tagen", in Hans Werner Henze and Ernst Schnabel, Das Floss der Medusa: Text zum Oratorium, pp. 47–61, 65–79 (Munich: Piper-Verlag, 1969);Andrew Porter, "Henze: The Raft of the Frigate 'Medusa' – Oratorio" [record review of DGG 139428-9], Gramophone 47, no. 563 (April 1970): 1625;Anon. "Affären/Henze: Sie bleibt", Der Spiegel 22, no. 51 (16 December 1968): 152. Livesändningen på radion avslutades efter tjugo minuter och en inspelning från generalrepetitionen sändes. Därefter bojkottades Henze, som anklagades för trolöshet mot huvudman, i åratal till stor del av tyska operahus, radiostationer och konsertarrangörer.Udo Bermbach (Hrsg.): Oper im 20. Jahrhundert. Entwicklungstendenzen und Komponisten. Metzler, Stuttgart 2000, , S. 565.
Skandalen hade inget direkt samband med verket, utan hade iscensatts utifrån. Den 2 december 1968 beskrevs Henze polemiskt i en Der Spiegel-artikel som en "kapare av modern musik" för vilken "revolutionen endast äger rum i dedikationen". Hans "flotte driver, som alla Henziader, i kölvattnet av den musikaliska kontrarevolutionen."Kindliches Entzücken. In: Der Spiegel 49/1968. Detta ledde till debatter om ämnen som konst och marknad, estetik och "medvetenhetsindustrin". På kvällen för den planerade premiären framträdde socialistiska studenter och protesterade mot den "borgerliga publiken" och den "kapitalistiska kulturindustrin", som förhindrade sann "revolutionär konst". Deras protester var uttryckligen inte riktade mot Henze, utan mot konsertens "ritual", som "firades för en borgerlig publik". Det fanns krav på diskussioner om "nya modeller för musikutövning".
Enligt Henzes egna minnen hade demonstranterna ursprungligen placerat en affisch av Che Guevara på konsertscenen, som revs ner av radions programchef. Andra demonstranter satte då upp en röd flagga istället. Trots att han ombads av radions juridiska ombud att ta bort den och kören inte ville sjunga bakom en röd flagga, vägrade Henze. Det var upplopp i publiken. Några arga människor kom in på podiet. Som ett resultat marscherade hundra poliser, uppenbarligen redan i beredskap, från de bakre ingångarna genom stolsraderna in i hallen. Henze själv uttryckte solidaritet med studenterna och sjöng stridsropet "Ho – Ho – Ho Chiminh" med dem.Peter Petersen: Hans Werner Henze. Ein politischer Musiker. Zwölf Vorlesungen. Argument, Hamburg 1988, (Kapitel V. „Das Floß der ‚Medusa‘ – mehr als ein Konzertskandal“, S. 101–109). Situationen eskalerade och ett handgemäng följde. Flera personer greps, däribland librettisten Ernst Schnabel, som ådrog sig skador och senare anklagades för "motstånd mot statens auktoritet" och "försök till frigivning av fångar". Det var ett långt rättsfall, där i slutändan ingenting kunde bevisas mot honom. Schnabel klagade senare över att det inte fanns något korrekt frikännande.NDR kulturradar: Ernst Schnabel über den 9. Dezember 1968. Interview auf YouTube. Den misslyckade premiären anses vara en av de "mest spektakulära skandalerna i musikhistorien".Jürgen Otten: Ins Herz der Finsternis. In: Opernwelt. Mai 2018, S. 25.
Senare premiärer och uppsättningar Oratoriet uruppfördes slutligen vid en konsertföreställning på Musikverein i Wien den 29 januari 1971 med ORF.symfoniorkester och ORF-kören som dirigerades av Miltiades Caridis. Solisterna var Edda Moser, William Pearson (baryton) och Helmut Janatsch (berättare). Den första scenuppsättning gavs på Staatstheater Nürnberg den 15 april 1972 i en produktion av Wolfgang Weber. Scenografin gjordes av Peter Heyduck och kostymerna av Margret Kaulbach. Dirigent var Hans Gierster.