Förmodern tid Medeltiden Ungefär samtidigt som staterna Danmark, Norge och Sverige växte fram omkring år 1000, det vill säga att landskapen får en gemensam kung för hela riket, införs också kristendomen som officiell religion på bekostnad av den äldre asatron, och Skandinavien kom att räknas till romersk-katolska kyrkan, inledningsvis under ärkestiftet Hamburg. Politik och religion gick från början hand i hand. Tidiga missionärer (Ansgar, Sigfrid) verkade under beskydd av härskarna. Med kristendomen kom det latinska alfabetet till Skandinavien, som komplement till runorna.

Övergången på 800-talet från den äldre runraden med 24 tecken till den yngre med 16 tecken gick uppenbarligen rätt snabbt. Det kan tyda på att övergången skedde genom påbud, men om detta är ett förhistoriskt fall av kulturpolitik går inte att fastställa.

Från 1200-talet omfattade svenska riket även Finland. Svensk politik utövades i Finland på svenska språket, som där fick en samhällsledande ställning. Detsamma gäller för de områden samerna befolkat i norr.

Riksarkivets äldsta anor kan följas tillbaka till 1200-talet.

Reformationen De politiska förändringarna på 1500-talet fick stora inverkningar på svensk kultur. Kungariket Sverige bröt sig ur Kalmarunionen. Gustav Vasas politiska centralstyrning och omfattande korrespondens stärkte det svenska språkets ställning som kanslispråk och nationalspråk. Den lutherska reformationen lade om kyrkans inriktning och makt försköts från kyrka till stat genom Gustav Vasas reduktion. Reformationens krav att Bibeln och mässan skulle vara på folkets eget språk, gjorde att det svenska språket fick en fasthet och en åtskillnad från danska språket som det tidigare hade saknat. Nedläggningen av klostren och den starkt minskade verksamheten vid (det katolska) Uppsala universitet var förödande för den högre bildningen. Lärda män som Olaus Magnus lämnade landet.

Stormaktstiden Under 1600-talet började kungamakten för första gången i svensk historia intressera sig för fornlämningar. Som ett led i denna politik grundade Gustav II Adolf den första föregångaren till Riksantikvarieämbetet. Detta skedde i syfte att stärka Sveriges internationella anseende genom att peka på att riket hade en lång historia. Den dominerande teorin blev göticismen vars främsta företrädare var den förste riksantikvarien Johannes Bureus och Uppsalaprofessorn Olof Rudbeck d.ä.

På 1620-talet började Uppsala universitet blomstra igen. Nya universitet anlades i Dorpat (Tartu universitet) år 1632, Åbo (nuvarande Helsingfors universitet) 1640 och Lunds universitet 1666 i det nyligen erövrade Skåne.

Från Belgien invandrade år 1595 Willem de Besche och 1627 Louis De Geer till Sverige, två mäktiga industrialister, härtill uppmuntrade av Gustav II Adolf. Deras järnbruk i Finspång och Dannemora lade grunden till en invandring av valloner till Sverige, som kulminerade under 1640-talet. Vallonerna tillhörde reformerta kyrkan, medan Belgien hörde till det katolska Spanien.

Den moderna svenska kulturpolitikens framväxt

1700-tal till 1914 Föregångaren till den moderna svenska kulturpolitiken kan spåras till 1700- och 1800-talen då det togs en rad kulturpolitiska initiativ som kom att få betydelse för lång tid framöver. 1735 etablerades Kongl. Ritarakademin som sedermera blev Kungliga Akademien för de fria konsterna. På 1770- och 1780-talen grundade kung Gustaf III de nuvarande nationalscenerna Operan respektive Dramaten samt Svenska Akademien.

Under 1800-talet växte sig nationalismen stark vilket också avspeglas i nya institutioner som Nationalmuseum, Nordiska Museet och Skansen. Själva ordet kulturpolitik förekom enligt SAOB första gången i svensk offentlighet när Svenska Dagbladets chefredaktör Helmer Key den andra maj 1897 i en ledarkolumn deklarerade att tidningens nya giv var att ”sträfva för kulturpolitik” - det vill säga en politik som stod fri från de ensidiga intressen som framfördes av de politiska partierna.

Anders Frenander menar att dagens svenska kulturpolitik har en tydlig startpunkt i 1974 års kulturpolitiska mål.

1914 till ca 1960 I kölvattnet av de omvälvningar i Europa som följde på första världskriget 1914–1918 och den ryska revolutionen 1917 började en ny föreställning om konstens och kulturens roll i samhället att ta form inom den svenska statsapparaten. Det fanns en förväntan om att en förbättring av livsvillkoren för folk också skulle innebära större möjligheter att delta i kulturlivet.

Den statliga kulturpolitiken hade dittills fokuserat på att förvalta kulturinstitutioner och kulturella traditioner som vuxit fram under århundraden, men under 1930-talet började staten också att forma kulturlivet för att göra det möjligt för så många som möjligt att komma i kontakt med de sköna konsterna..

Under Arthur Engbergs tid som ecklesiastikminister (1932–1936 och 1936–1939) togs flera initiativ för att bredda inriktningen på det kulturpolitiska arbetet.

När Engberg på 1930-talet utformade det som senare blev det svenska kulturpolitiska systemet kalkerade han Joseph Goebbels Reichskulturkammer: Den statliga finansieringen av kulturlivet skulle organiseras så att varje konstart skulle ha sin egen organisation med politiskt lojala tjänstemän högst upp som fördelade medel till de lojala konstutövarna.

Kulturpolitiken var för Engberg ett instrument för att förändra samhället och för en demokratisk fostran som skulle göra det möjligt för alla att delta i det politiska livet. Riksteatern inrättades år 1934. 1937 inrättades den statliga myndigheten Statens konstråd efter en utredning som tillsatts av Engberg 1936. Myndighetens uppdrag blev att verka för konstnärliga gestaltningar i statliga verksamheter och dess byggnader, och på så sätt bidra till kreativa och attraktiva miljöer för arbetstagare och medborgare. I samband med detta infördes den så kallade enprocentregeln, det vill säga att en procent av byggkostnaden skulle användas för konstnärlig gestaltning. Konstnärernas riksorganisation (KRO) bildades samma år för att företräda konstnärernas intressen och utse sakkunniga till Statens konstråd. År 1938 inrättades Lotterimedelsfonden för att bekosta vissa kulturändamål.

Det dröjde till efterkrigstiden och 1950- och 1960-talen innan de reella möjligheterna fanns för att förverkliga idén om en stark kulturpolitik. Det var framför allt inom kommunerna som utvecklingen skedde under 1950- och 1960-talen. De nya, större kommunerna byggde snabbt upp kommunala folkbibliotek och kommunala musikskolan, och kom att ansvara för många av de museer och konsthallar som fanns i de flesta medelstora och större städer.

1960-talet I början av 1960-talet blev kulturpolitikens utformning en återkommande diskussion i riksdagens bägge kammare. 1961 presenterades den regeringsproposition som i fyra punkter angav riktlinjerna för statens åtgärder gentemot kulturlivet, eller vad som benämndes som den ”fria sektorn”

Två förslag som skulle återkomma i diskussionerna under åren som följde var att regeringen skulle tillsätta en kulturutredning och upprätta ett kulturpolitiskt handlingsprogram. Det fanns dock ingen enighet om vad en sådan utredning skulle innehålla eller hur den skulle genomföras.

My Klockar Linder skriver i sin avhandling från 2014 att "Oenigheterna kring hur kulturområdet skulle hanteras kan därmed förstås som oenigheter på flera plan: dels som oenigheter om de konkreta åtgärderna, och dels som oenigheter om vad som var principiellt görbart eller önskvärt. Annorlunda uttryckt var man oense såväl om uppgiften som hur den skulle utföras och vem som skulle utföra den".

När Olof Palme hösten 1967 tillträtt som ecklesiastikminister verkar arbetet ha intensifierats. Under våren 1968 diskuterades på departementet möjligheten att tillsätta ett nytt kulturråd som självständigt från departementet skulle undersöka möjliga vägar framåt för att etablera en ny kulturpolitik. Den statliga utredningen Kulturrådet sammanträdde första gången i februari 1969.

1974 års kulturproposition

Utredningen Kulturrådet presenterade 1972 i sitt betänkande "Ny Kulturpolitik" (SOU 1972:66) kom att ligga till grund för kulturpropositionerna 1974:28, 1975:20 och 1975/76:135. Med dessa grundlades kulturpolitiken som ett självständigt politiskt område i Sverige.

Sven Nilsson sammanfattar inriktningen på den nya politiken i fyra punkter:

decentralisering, det vill säga en förankring av de olika insatserna i människornas närmiljö integration av de kulturpolitiska åtgärderna i det sociala livet och vardagen ökad betoning av det egna skapandet, det vill säga den kulturella amatörverksamheten en beredskap för mer offensiva ingrepp i den kommersiella kulturmarknaden.

Nilsson: "Den nya kulturpolitiken skulle liksom den tidigare syfta till att skapa goda villkor för det konstnärliga skapandet inom kulturinstitutionerna och bland de fria konstnärliga yrkesutövarna. Men motiven för insatserna förändrades, och man ville stimulera nya strävanden. Idémässigt anknöt utredningen snarare till den offensiva, samhällsförändrande socialpolitiken än till den humanistiska och konstnärliga bildningstraditionen".

De kulturpolitiska målen enligt regeringens och riksdagens beslut 1974 Kulturpolitiken skall:

– medverka till att skydda yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar för att denna frihet skall kunna utnyttjas, – ge människor möjligheter till egen skapande aktivitet och främja kontakt mellan människor, – motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet, – främja en decentralisering av verksamhet och beslutsfunktioner inom kulturområdet, – i ökad utsträckning utformas med hänsyn till eftersatta gruppers erfarenheter och behov, – möjliggöra konstnärlig och kulturell förnyelse, – garantera att äldre tiders kultur tas till vara och levandegörs, – främja ett utbyte av erfarenheter och idéer inom kulturområdet över språk- och nationsgränserna.

Den nya kulturpolitikens genomförande

1974–1993 Den nya kulturpolitiken tycktes till en början vara en klar succé. Anslagen ökade i både statens, landstingens och kommunernas kulturbudgetar. En rad institutioner skapades, fria grupper flyttade fram teaterns positioner, och utredningar föreslog nya bidrag av de mest skilda slag. Utredningen Ny kulturpolitik, och de nya kulturpolitiska målen skapades ett kulturpolitiskt språkbruk som utvecklades till gemensamma politiska referensramar. Konsten inlemmades som ett av flera verktyg i den sociala ingenjörskonstens verktygslåda.

Två nya statliga myndigheter med uppgift att förvalta den nya kulturpolitiken. Konstnärsnämnden fick uppdraget att fördela statliga stipendier och bidrag direkt till kulturutövare och Statens kulturråd skulle fördela statliga medel till arrangörer och större projekt över hela landet.

1970-talets kulturpolitik präglades annars av en skarp och högljudd kritik inom progressiva delar av kulturlivet mot det som betecknades som "skräpkultur", något som också återspeglades i hur politiker, folkbildare och företrädare för kultureliten drog en skarp gräns mellan den goda, kvalificerade, kvalitativa konsten å ena sidan och populärkulturen och kommersialismen å den andra.

Ett exempel var det återkommande kravet på bojkott mot melodifestivalen, där Sverige ställde in TV-sändningarna och deltagandet 1976 efter påtryckningar.

Det fanns också en stark rörelse i samhället för att sprida "god konst" ut i samhället både genom turnerande statliga institutioner som Riksteatern och Riksutställningar, folkrörelsens konstföreningar och Konstfrämjandet.