Elvis' Gold Records Volume 4 är ett samlingsalbum av den amerikanske sångaren och musikern Elvis Presley, utgivet av RCA Victor i såväl mono som stereo (LPM/LSP 3921) i januari 1968. Det är det fjärde av fem Elvis' Golden Records- eller Elvis' Gold Records-album utgivna på RCA Victor, av vilka de fyra första utgavs under Elvis Presleys livstid. Det består av låtar inspelade under en period av åtta år och utgivna på singelskivor mellan 1961 och 1967. På albumet återfinns världshiten "(You're the) Devil in Disguise" och andra mindre hitsinglar.
Albumet utkom i en tid då Elvis Presleys stjärna under flera år hade varit i dalande och strax innan vändpunkten i hans musikkarriär – en nystart som tog sin början med hans tv-special 1968 och återkomst på musikscenen som en kraft att ånyo räkna med. I USA nådde albumet plats 33 på Billboards albumlista och stannade där i 22 veckor, medan det på konkurrerande Cashbox lista nådde plats 31. Det certifierades guld i mars 1992 av Recording Industry Association of America (RIAA) för en försäljning av en halv miljon exemplar i USA.
Bakgrund Från det att Elvis Presleys karriär tog fart på RCA Records 1956, kom han att ha en enorm inverkan på populärmusikscenen och starkt bidra till rockmusikens utveckling. Snart kom han att dominera hitlistorna. Från det att han med sin första singel på RCA i början av 1956, "Heartbreak Hotel", kom att toppa singellistan i USA i åtta veckor, fram till och med hans första singel under år 1961, "Surrender", hade han (beroende på hur man räknar) 15 eller 16 förstaplaceringar på den amerikanska singellistan, och endast tre singlar som inte lyckades nå hela vägen till förstaplatsen (placeringarna 2, 4 och 2). Under denna period var han i popularitet och genom sina försäljningsframgångar den störste av alla rock'n'rollens solosångare, trots att han under perioden också gjorde sin tvååriga värnplikt och då under större delen av den tiden befann sig i dåvarande Västtyskland. Efter år 1961 kom han att nå förstaplatsen på singellistan i USA endast ytterligare två gånger, då med "Good Luck Charm" 1962 och "Suspicious Minds" 1969.
miniatyr|vänster|Elvis Presley live i Ottawa den 3 april 1957. Elvis Presleys popularitet började sakta dala en bit in på 1960-talet. Med endast en 11:e plats för "One Broken Heart for Sale" 1963 bröt Elvis en serie om 24 singlar i rad som alla hade nått topp 10 i USA. Även om de nästföljande singlarna, "(You're the) Devil in Disguise" och "Bossa Nova Baby, på nytt tog sig upp på topp 10, kom Elvis därefter att ha endast ytterligare en topp 10-placerad singel på den amerikanska singellistan (tredjeplatsen 1965 med "Crying in the Chapel") innan han år 1969 nådde plats 3 med "In the Ghetto".
Elvis-singlarnas tillbakagång på listorna sammanföll med ett förändrat musikaliskt landskap, framför allt genom den brittiska vågen med gruppen The Beatles som dess främsta representant. Men det berodde inte enbart på musikens förändrade inriktning. Elvis Presleys önskan hade lika mycket varit att bli en filmstjärna som en popstjärna, och han kom under 1960-talet att alltmer ägna sin tid åt att spela in filmer och soundtrack till dessa filmer. När det visade sig att artistiskt ambitiösa filmer som Flaming Star och Wild in the Country inte alls drog lika många besökare till biograferna som mer lättsamma musikaliska komedier som G.I. Blues och Blue Hawaii – vilkas soundtrackalbum dessutom sålde bättre än de rena studioalbumen – blev konceptet med lättsamma musikaliska komedier rådande – filmer som också ofta var lågbudgetfilmer för att maximera vinsten. Och även om Elvis då och då spelade in slagkraftiga låtar också till filmerna, var det med tre inspelade filmer och uppemot 40 nya låtar per år omöjligt att få fram tillräckligt med låtar av kvalitet där varje låt som regel dessutom skulle anpassas för en speciell scen i filmen. Soundtracklåtarna kom därför att spela allt mindre roll på den nya musikscenen.
Samtidigt kom studioinspelningar som inte var avsedda för filmerna också att bli allt färre. Elvis Presleys orubbliga lojalitet mot sin manager Tom Parkers strategier medförde också, att när han väl spelade in låtar av högre kvalitet i studio kom dessa att förslösas som bonusspår på soundtrackalbum eller som B-sidor på singlar eftersom det ansågs kunna sälja bättre. Skivbolaget RCA:s lösning på den sjunkande skivförsäljningen var att helt enkelt ge ut fler skivor. Utanför USA hade Elvis Presleys väg till berömmelse skett med viss fördröjning samtidigt som hans popularitet senare inte alls gick ned på samma sätt och i samma takt, och enligt Billboard var han år 1963 fortfarande den näst populäraste skivartisten i världen efter Cliff Richard. I exempelvis Storbritannien toppade han singellistan 17 gånger och 11 av dessa gånger var under perioden 1960 till 1965, medan han toppade singellistan där bara fyra gånger på 1950-talet.
Omkring år 1967 hade Elvis Presleys stjärna dalat så mycket att han alltmer hade kommit att betraktas som en musikikon från förr som inte längre spelade någon avgörande roll. Detta innebar också att hans singlar fick mindre speltid på radiostationerna och att han inte omskrevs och lanserades på samma sätt som förr. Samma öde drabbade också Elvis' Gold Records Volume 4, som utkom i januari 1968 och innehöll större och mindre hitlåtar från de föregående dryga sex åren. Även om det vid tiden sålde bättre än soundtrackalbumen till filmerna, vars försäljning kraftigt hade minskat vid denna tid, sålde det betydligt sämre än de tre tidigare albumen i Gold Records-serien, som utkommit 1958, 1959 och 1963 och när det funnits många miljonsäljande låtar att inkludera i albumen. Det skulle krävas att Elvis slutligen tog tag i händelserna kring sin musikaliska karriär, gick emot sin manager Tom Parkers vilja, för att återskapa sin karriär med början genom NBC:s tv-special från 1968 känd som '68 Comeback Special.
Studioinspelningarna Elvis' Gold Records Volume 4 Elvis Gold Records Volume 4 består av låtar från fem A-sidor och sju B-sidor utgivna på tio singlar. Endast en av låtarna hade nått topp 10 på singellistan i USA, tre hade nått topp 20 medan ytterligare sex hade nått topp 40. Det kan jämföras med volym 1 i samlingen som (beroende på hur man räknar) innehållit sex till nio listettor, volym 2 där sex av tio låtar hade nått topp 4 varav två varit listettor och volym 3 med fem listettor och ytterligare fyra som nått topp 5.
miniatyr|vänster|Ketty Lester (1958), som 1962 hade en hit med Love Letters. De flesta av de tolv låtarna på volym 4 var originalinspelningar som hade skrivits åt Elvis Presley, men tre av dem var låtar som redan tidigare hade legat på listorna med andra artister: "Love Letters" hade utkommit 1945 med Dick Haymes och varit en hit för Ketty Lester 1962, "Witchcraft" hade varit en hit med The Spiders 1956 och "What'd I Say" var Ray Charles soulklassiker från 1959. Tre B-sidor, "A Mess of Blues", "Lonely Man" och "Just Tell Her Jim Said Hello", utkom före 1963 – tillräckligt tidigt för att ha kunnat tas med på Elvis Golden Records Volume 3. En annan B-sida, "Ain' t That Loving You Baby", var inspelade redan 1958 men utgiven på singel först 1964. De tre första volymerna i Gold Records- eller Golden Records-serien innehöll låtar som givits ut under en period av två till tre år medan denna volym utkom mer än fyra år efter den föregående och bestod av låtar från en singelutgivning som täckte ett spann på sex och ett halvt år, och var inspelade under en period av åtta år, från 1958 till 1966.
Principen för Gold Records-serien hade varit att i möjligaste mån inte ta med några miljonsäljande hitlåtar som givits ut på andra album. Men när det inte längre fanns ett överflöd av sådana hitlåtar att välja på, kom i stället flera mindre hitlåtar att tas med samtidigt som miljonsäljare lämnades utanför albumet eftersom de redan fanns utgivna på andra album. På det sättet kom exempelvis inte "Can't Help Falling in Love" och "Return to Sender" med, trots att båda sålt i över en miljon exemplar enbart i USA, båda nått en andraplats på singellistan i USA och båda nått förstaplatsen i Storbritannien. Inte heller "Crying in the Chapel" togs med trots att också den hade sålt i över en miljon exemplar bara i USA, nått tredjeplatsen på singellistan där och förstaplatsen i Storbritannien. Av de framgångsrika singel-A-sidor som inte nått upp till en försäljning på en miljon i USA men som med försäljningen utanför USA tillagd hade gjort det, fanns bland annat "One Broken Heart for Sale", "Bossa Nova Baby" och "Viva Las Vegas". "Wooden Heart" hade varit en stor hitlåt i Europa och bara där sålt i över en miljon exemplar.
I stället kom albumets enda riktiga hitlåt att vara (You're the) Devil in Disguise" som nådde en tredjeplats på singellistan i USA och toppade listorna runt om i världen. De övriga låtarna var antingen B-sidor på andra singlar med framgångsrika A-sidor eller i fem fall A-sidor på singlar som inte hade sålt i en miljon exemplar i USA – i ett eller två fall, inte ens om försäljningen i den övriga världen räknades med.
Albumet utgavs i januari 1968 och det kom att sälja betydligt sämre än vad de tre tidigare volymerna i serien hade sålt. Det bestod av 12 låtar jämfört med 14 på det första, 10 på det andra och 12 på det tredje. Denna volym skulle bli den sista i serien som gavs ut under Elvis Presleys livstid. Elvis' Gold Records Volume 5 kom att släppas postumt 1984 och innehöll 10 låtar från singlar som utkommit med början 1968 fram till det år Elvis dog, 1977.
De tolv låtarna på skivan hade spelats in vid nio tillfällen. Sju av dessa inspelningar skedde i RCA:s studio B i Nashville i Elvis Presleys hemdelstat Tennessee. De andra två avsedda för filmer spelades in i Radio Recorders studio i Hollywood i Kalifornien. Låtarna gavs ut på följande tio singelskivor:
"A Mess of Blues" (tillsammans med A-sidan "It's Now or Never") (5 juli 1960). "Lonely Man" (tillsammans med A-sidan "Surrender") (7 februari 1961). "Just Tell Her Jim Said Hello" (tillsammans med A-sidan "She's Not You") (17 juli 1962). "(You're the) Devil in Disguise" / "Please Don't Drag That String Around" (18 juni 1963). "Witchcraft" (tillsammans med A-sidan "Bossa Nova Baby") (1 oktober 1963). "It Hurts Me" (tillsammans med A-sidan "Kissin' Cousins") (10 februari 1964). "What'd I Say" (tillsammans med "Viva Las Vegas") (28 april 1964). "Ask Me" / "Ain't That Loving You Baby" (22 september 1964). "Love Letters" (tillsammans med "Come What May" (8 juni 1966). "Indescribably Blue" (tillsammans med "Fools Fall in Love") (10 januari 1967).
A-sidorna "It's Now or Never", "Surrender" och "She's Not You" hade tidigare kommit med på samlingsalbumet Elvis' Golden Records Volume 3.
Inspelningssessionerna och musikerna "Juni 1958": Den äldsta låten på skivan var "Ain't That Loving You Baby". Det var en överbliven låt från en session som ägde rum på natten den 10–11 juni 1958 i skivbolaget RCA:s då nybyggda studio B i Nashville i Elvis Presleys hemdelstat Tennessee. Vid tillfället spelades också "I Need Your Love Tonight", "A Big Hunk O' Love", "(Now and Then There's) A Fool Such As I" och "I Got Stung" in, sammantaget fem världsomspännande hitsinglar. (Se: "Den sista inspelningssessionen".) Sessionen ägde rum under Elvis första helgledighet efter att han hade påbörjat sin militära grundträning. Den tredje låten man spelade in var "Ain't That Loving You Baby", som hade skrivits av Clyde Otis och Ivory Joe Hunter.
miniatyr|stående=0.8|vänster|Chet Atkins, som verkade både som gitarrist och producent.