Why Nations Fail: The Origins of Power, Prosperity, and Poverty är en bok av ekonomerna Daron Acemoğlu och James A. Robinson. Författarna fick tillsammans Nobelpriset i ekonomi 2024 med motiveringen ”för studier av hur institutioner formas och påverkar välstånd – De har hjälpt oss förstå skillnader i välstånd mellan länder för studier av hur institutioner formas och påverkar välstånd".

Boken är nära knuten till deras nobelpris och tillämpar insikter från institutionell ekonomi, utvecklingsekonomi och ekonomisk historia för att förstå varför nationer utvecklas på olika sätt. Baserat på ett stort antal historiska fallstudier visar boken hur vissa länder lyckas ackumulera makt och välstånd medan andra misslyckas.

Sammanfattning Rika och fattiga länder - institutionernas betydelse Boken ifrågasätter att geografiska faktorer skulle vara den grundläggande skillnaden mellan rika och fattiga länder. Man framhåller istället organisatoriska förhållanden och inte minst statens och institutionernas kvalitet, samt vems syfte staten och institutionerna tjänar. Så länge staten och institutionerna inte tjänar alla utan bara en exploaterande elit är det väldigt svårt att nå ekonomisk utveckling för hela nationen. Demokratin som tillväxtfaktor är också en central del i boken. Andra tillämpningsområden Boken kan också vara användbar som grund för kritiskt granskande av välutvecklade länders institutioners kvalitet, effekter av ekonomistyrningsmodeller och politisk utveckling efter välfärdssamhällets införande. Boken ger även perspektiv på "tigerekonomier" framför allt i Asien med bristande demokrati/institutioner och vilken framtid dessa har under olika omständigheter. Boken utgör en grund för kritik men också en möjlig plattform för vidare studier. Bakgrund Boken är resultatet av en syntes av många års forskning av Daron Acemoğlu, om teorin om ekonomisk tillväxt, och James Robinson, om ekonomierna i Afrika och Latinamerika, samt forskning av många andra författare. Den innehåller en tolkning av olika länders historia, både utdöda och moderna, utifrån en ny institutionell skola. Den centrala idén i många av författarnas verk är institutionernas avgörande roll för att nationellt uppnå en hög nivå av välfärd.

En tidigare bok av författarna, Economic Origins of Dictatorship and Democracy, hade liknande tema, men saknade den nya bokens genomgång av ett stort antal nutida och historiska exempel.

Polemik mot geografisk ekonomisk teori Författarna går in i en indirekt polemisk dispyt med författarna till andra teorier som förklarar global ojämlikhet:

Jeffrey Sachs och Jared Diamonds geografiska ekonomiska teori, Abhijit Banerjee och Esther Duflos teori om elitens okunnighet, Seymour Martin Lipset och hans moderniseringsteori,

samt olika kulturteorier:

David Landes med teori om den speciella kulturella strukturen hos invånarna i norra Europa David Fischer med teori om den brittiska kulturens positiva inflytande Max Weber med teori om den protestantiska etikens inflytande på ekonomisk utveckling.

Den hårdaste kritiken får den geografiska teorin som anges inte bara vara "oförmögen att förklara inte bara global ojämlikhet i allmänhet", utan också det faktum att många länder har varit i stagnation under lång tid, och sedan, vid en viss tidpunkt, började en snabb ekonomisk tillväxt, även om deras geografiska läge inte förändrades.

Simon Johnson Simon Johnson var medförfattare till många av Acemoğlu och Robinsons verk och delade senare Nobelpriset med dem, men har inte medverkat i denna bok. Till exempel visade de i en artikel från 2002 genom statistisk analys att institutionella faktorer dominerar kultur och geografi för att fastställa BNP per capita i olika länder. De visade även i en artikel från 2001 hur dödligheten bland europeiska bosättare i kolonierna påverkade etableringen av institutioner och den framtida utvecklingen av dessa territorier.

Översikt över bokens innehåll

Förutsättningar för välfärdsutveckling Jämförande studier I denna del ges en beskrivning av gränsstaden Nogales som är uppdelad i två delar på amerikansk respektive mexikansk sida av en gränsmur. Författarna ifrågasätter orsakerna till den dramatiska skillnaden i levnadsstandard på vardera sidan om muren.

Boken fokuserar på hur vissa länder har lyckats uppnå höga nivåer av välstånd, medan andra konsekvent har misslyckats. Länder som har lyckats uppnå en hög nivå av välstånd har uppvisat en stabil hög ekonomisk tillväxt under lång tid. Det åtföljs av en ständig förändring och förbättring av teknologier – en process som kallas vetenskapliga och tekniska framsteg.

Power and progress Dessa aspekter om teknikens tillgänglighet för välståndet beskrivs ingående i Daron Acemoglu och Simon Johnsons senaste bok Power and progress. Boken är en ny tolkning av varför tekniken alltför ofta har gynnat eliten – och hur vi måste omforma utvecklingens väg för att skapa verkligt delat välstånd:

Orsaker I sökandet efter orsakerna till att vi i vissa länder observerar framsteg, medan andra verkar ha frusit i tiden, kommer författarna till slutsatsen att för att skapa förutsättningar för vetenskapliga och tekniska framsteg är det nödvändigt att skydda äganderätten för ett brett skikt av samhället och förmågan att få inkomster från sina företag och innovationer (inklusive patent på uppfinningar ).

Så fort en medborgare får ett patent blir han genast intresserad av att ingen annan patenterat en mer perfekt version av hans uppfinning, så att han för alltid kan få inkomst från sitt patent. Därför behövs för stabil utveckling en mekanism som inte tillåter honom att göra detta, eftersom han tillsammans med patentet får en betydande rikedom. Författarna kommer till slutsatsen att en sådan mekanism är pluralistiska politiska institutioner som tillåter breda delar av samhället att delta i att styra landet. I det här exemplet förlorar uppfinnaren av det tidigare patentet, medan alla andra vinner.

Pluralistiska institutioner Med pluralistiska politiska institutioner fattas beslut som är fördelaktiga för majoriteten, vilket innebär att upphovsmannen till den tidigare uppfinningen inte kommer att kunna förhindra patent på en ny uppfinning, och därmed kommer det att ske en kontinuerlig förbättring av teknologin. Tolkningen av ekonomisk tillväxt som en ständig förändring av varor och teknologier föreslogs först av Joseph Schumpeter, som kallade denna process för kreativ förstörelse. Detta koncept implementerades i form av en ekonomisk modell av Philippe Aghion och Peter Howitt i Aghion–Howitt-modellen, där incitamentet för utveckling av nya produkter är monopolvinsten från deras produktion, som upphör efter att uppfinningen konkurreras ut av en bättre produkt.

Eftersom endast pluralistiska politiska institutioner med hjälp av sin ekonomiska makt kan garantera att ägarna av befintliga monopol, inte kommer att kunna blockera införandet av ny teknik, så är de enligt författarna en nödvändig förutsättning för landets övergång till långsiktig utveckling. En annan förutsättning är en tillräcklig nivå av centralisering av makten i landet, eftersom politisk pluralism i avsaknad av detta kan förvandlas till kaos. Den teoretiska grunden för författarnas arbete presenteras i en gemensam artikel med Simon Johnson, och författarna noterar också det stora inflytandet från Douglass Norths arbete på deras teorier.

Analys Författarna underbygger sin ståndpunkt genom att analysera den ekonomiska utvecklingen i många moderna och redan försvunna länder och samhällen: USA; medeltida England och det brittiska imperiet; Frankrike; den venetianska republiken; den romerska republiken och det romerska riket; Österrike-Ungern; Ryska imperiet, Sovjetunionen och det moderna Ryssland; Spanien och dess många tidigare kolonier: Argentina, Venezuela, Guatemala, Colombia, Mexiko och Peru; Brasilien; kolonialperioden i den karibiska regionen; Mayacivilisationen; Natufisk kultur; det osmanska riket och det moderna Turkiet; Japan; Nordkorea och Sydkorea; Ming- och Qing-imperiet och det moderna Kina; sultanaterna Tidore, Ternate och Bakan, östaten Ambon och andra samhällen på det moderna Indonesiens territorium, och konsekvenserna av Nederländska Ostindiska kompaniets inverkan på dem; Australien; Somalia och Afghanistan; kungadömena Aksum och det moderna Etiopien; Sydafrika, Zimbabwe och Botswana; kungadömena Kongo och Kuba, och den moderna demokratiska republiken Kongo; staterna Oyo, Dahomey och Ashanti och det moderna Ghana; Sierra Leone; moderna Egypten och Uzbekistan. Recensenter noterar enhälligt rikedomen av historiska exempel i boken.

Exploaterande och inkluderande institutioner Politiska och ekonomiska institutioner Enligt författarna spelas den avgörande rollen för länders utveckling av institutioner — en uppsättning formella och informella regler och mekanismer för att tvinga individer att följa dessa regler som finns i samhället. Acemoğlu och Robinson delar in institutioner i två stora grupper: politiska och ekonomiska.

Den första reglerar fördelningen av befogenheter mellan de olika myndigheterna i landet och förfarandet för bildandet av dessa organ, och den andra reglerar medborgarnas egendomsförhållanden. Begreppet som används av Acemoğlu och Robinson består i att motsätta sig två arketyper: de så kallade "exploaterande" och "inkluderande" typerna av ekonomiska och politiska institutioner, som i båda fallen förstärker och stödjer varandra. Inkluderande institutioner Inkluderande ekonomiska institutioner skyddar äganderätten inte bara för eliten utan för breda delar av samhället. De tillåter inte omotiverat alienation av egendom, och de tillåter alla medborgare att delta i ekonomiska relationer för att göra vinst. Under villkoren för sådana institutioner är arbetare intresserade av att öka arbetsproduktiviteten. De första exemplen på sådana institutioner är de ekonomiska handelskontrakten commenda i den venetianska republiken (förstadier till bolag) och patent på uppfinningar. Den långsiktiga existensen av sådana ekonomiska institutioner, enligt författarna, är omöjlig, utan inkluderande politiska institutioner som tillåter breda delar av samhället att delta i att styra landet och fatta beslut som är fördelaktiga för majoriteten.

Dessa institutioner är grunden för alla moderna liberala demokratier. I avsaknad av sådana institutioner, när den politiska makten tillskansas av ett litet samhällsskikt, kommer den förr eller senare att använda denna makt för att få ekonomisk makt för att attackera andras äganderätt och därför förstöra inkluderande ekonomiska institutioner.

Exploaterande institutioner Exploaterande ekonomiska institutioner utesluter stora delar av befolkningen från inkomstfördelningen från sin egen verksamhet. De hindrar alla, utom eliten, från att dra nytta av deltagande i ekonomiska relationer, som tvärtom tillåts att till och med alienera egendomen för dem som inte tillhör eliten. Exempel inkluderar slaveri, livegenskap och encomienda. Inom ramen för sådana institutioner har arbetarna inget incitament att öka arbetsproduktiviteten, eftersom hela eller stora delar av den extra inkomsten kommer att dras in av eliten.

Sådana ekonomiska institutioner åtföljs av exploaterande politiska institutioner som utesluter stora delar av befolkningen från att styra landet och koncentrerar all politisk makt i händerna på ett smalt samhällsskikt, till exempel adeln. Exempel är absoluta monarkier och olika typer av diktatoriska och totalitära regimer, men även auktoritära regimer som kan ha yttre inslag av demokrati genom konstitution och val. Dessa auktoritära regimer är utbredda i den moderna världen, där makten stöds av maktstrukturer: armén, polisen och beroende domstolar.