miniatyr| Sjungande dengbêjer i Diyarbakır En dengbêj är en sångare som framför dengbêjî, en kurdisk musikgenre med historieberättande karaktär. Sångerna sjungs ofta a cappella, och dengbêjerna kan liknas vid kurdiska slags trubadurer, skalder eller folksångare. Traditionen har burits av ofta analfabeta sångare som memorerat och traderat hundratals berättelser, sånger och dikter från mästare till lärling.
Den som sjunger dengbêjî är en sjungande historieberättare. Dengbêjer ses som ett sätt att föra vidare de kurdiska förfädernas traditioner, särskilt under tider då det inte varit möjligt att publicera på kurdiska eller om kurdisk historia. Eftersom mycket i den kurdiska historien saknar källdokument, görs det idag försök att analysera dem genom dengbêjernas sånger. Sångerna beskriver allt ifrån kurdisk geografi, historia, aktuella händelser, kärlek och sorg, blodshämnd och motstånd.
Benämning och framförande Ordet dengbêj är bildat av de kurdiska orden deng (”röst”) och bêj, en stam av verbet gotin (”att säga” eller ”berätta”). I modern forskning används ordet ibland som en samlingsbeteckning för traditionella kurdiska sångare och berättare. Betydelsen har dock varierat mellan olika regioner, där bland annat dengbêj, stranbêj och çîrokbêj har betecknat delvis olika slags utövare.
I en snävare traditionell betydelse är en dengbêj en person som sjunger eller reciterar utan instrumentalt ackompanjemang. Sången kan växla med talad prosa, vilket gör gränsen mellan sång och berättande flytande. Samma berättelse kan därför förekomma både som sjungen och som talad framställning.
Repertoar och tradering Dengbêjî har beskrivits som ett förråd av kulturell kunskap. Dengbêjer framför berättelser, såsom destan och çîrok, vid olika sociala sammankomster. Berättelserna behandlar såväl äldre som samtida händelser och kan röra sociala, politiska, historiska och personliga erfarenheter. Repertoaren omfattar bland annat lyriska kärleksberättelser, klagosånger och episka berättelser.
Framförandet är inte enbart en återgivning av en oföränderlig text. Dengbêjen kan ge röst åt berättelsens olika personer och anpassa framställningen efter platsen, situationen och åhörarna. Kunskapen har förts vidare genom lyssnande och lärlingskap, bland annat inom familjer, men inspelningar, radiosändningar, transkriptioner och översättningar har senare gjort delar av repertoaren till ett dokumenterat och arkiverat kulturarv.
Sångerna kan användas vid forskning om kurdisk historia, samhällssyn och kulturellt minne, men de är inte nödvändigtvis bokstavligt riktiga redogörelser för historiska händelser. Deras historiska betydelse ligger också i hur människor har uppfattat, tolkat och värderat det förflutna.
Historia Roger Lescot gjorde en stor studie av många dengbêjer under det franska mandatet i Syrien och Libanon. På 1930-talet införde den turkiska regeringen böter för varje ord som sades på kurdiska. Det gjorde att traditionen med dengbêjer som sjöng berättelser höll på att försvinna i turkiska Kurdistan. På 1980-talet blev det förbjudet att sjunga på kurdiska i Turkiet, och dengbêjer som fortsatte att sjunga förföljdes. Sångerna behövde därför spelas in i hemlighet, och spreds på kassettband i det dolda.
År 1991 tillkännagav Turkiets president Turgut Özal att det skulle bli tillåtet att använda det kurdiska språket – förutom i radiosändningar, tryckta publikationer, utbildning och i politiska sammanhang. Dengbêjer kunde återigen uppträda med större frihet. Från och med 1994 började kurdiska politiker stötta dengbêjer att delta i festivaler och tv-program utanför Turkiet, och från 2000-talet kom dengbêjerna även att synas mer i Turkiet. Deras musik blev dock ett politiskt uttryck för kurdisk stolthet och nationalism, vilket ledde till motsättningar med turkisk nationalism.
År 2003 öppnade det första Mala Dengbêjan (kurdiska: “Dengbêjens hus”) i staden Van i Turkiet. I maj 2007 hjälpte kommunen i Diyarbakır, som styrdes av Demokratiska samhällspartiet (DTP), till med att öppna ännu ett dengbêj-hus där. Europeiska unionen har också stöttat arbetet med att bevara och återuppliva dengbêjtraditionen.
Sedan 2000-talet har även andra kulturinstitutioner, tidskrifter och enskilda folklorister samlat in och publicerat kurdisk muntlig tradition. Arbetet har skapat språkliga och folkloristiska samlingar som används både för dokumentation och för revitalisering av det kurdiska språket. Samtidigt har dengbêjen blivit en symbol för den kurdiska muntliga traditionen.
Kvinnliga dengbêjer Även kvinnor har varit verksamma som dengbêjer. Deras möjligheter att framträda offentligt har dock begränsats av sociala normer och av hur offentliga miljöer för dengbêjî har organiserats. En studie från 2020 konstaterade att det funnits ett stort antal kvinnliga dengbêjer och att hindren för offentliga framträdanden hade minskat, även om de inte helt hade försvunnit.
Kända dengbêjer Bland äldre och välkända dengbêjer märks Evdalê Zeynikê, Karapetê Xaço, Şakiro, Reso och Huseyno.
Bland kända kvinnliga dengbêjer finns Meryem Xan, Dengbêj Gazîn, Sûsika Simo, Fatma Îsa, Belga Qado, Zadîna Şekir och Aslîka Qadir.
I en bredare och modernare användning av beteckningen har även sångare som Ayşe Şan och Viyan Peyman räknats till traditionen.
Referenser
Kategori:Kurdisk historia Kategori:Kurdiska Kategori:Kurdisk kultur Kategori:Kurdisk musik