"Wind of Change" var ett tal som den brittiske konservative premiärministern Harold Macmillan höll inför Sydafrikas parlament den 3 februari 1960 i Kapstaden. Han hade tillbringat en månad i Afrika för att besöka ett antal brittiska kolonier. När Labourpartiet satt i regeringen från 1945 till 1951 hade de inlett en avkoloniseringsprocess, men politiken hade stoppats eller åtminstone bromsats av de konservativa regeringarna sedan 1951. Macmillans tal signalerade att det konservativa partiet inte längre skulle hindra självständighet för många av dessa territorier.
Bakgrund Harold Macmillan, partiledare för det konservativa partiet, var brittisk premiärminister från 1957 till 1963. Han presiderade under en tid av ökande nationellt välstånd och lättnader i det kalla krigets spänningar. Det brittiska imperiet, som 1921 hade sträckt sig över en fjärdedel av världen, började dock bli ekonomiskt ohållbart för den brittiska regeringen. Sporrad av den ökande nationalismen i Afrika och Asien fattade regeringen beslutet att inleda avkoloniseringsprocessen genom att ge imperiets olika kolonier självständighet.
Det brittiska imperiet hade påbörjat sin upplösning efter andra världskrigets slut. Många i Storbritannien hade kommit till slutsatsen att det hade blivit mer besvär än det var värt att styra imperiet. Internationella faktorer som bidrog till denna slutsats och bidrog till att inleda avkoloniseringen var bland annat rädslan för att Sovjet skulle tränga in i Afrika.Ovendale, Ritchie(June 1995). "Macmillan and the Wind of Change in Africa, 1957–1960". The Historical Journal 38(2):455–477. Retrieved 24 February 2013. Förenta staterna utövade påtryckningar på Förenade kungariket. Den amerikanska regeringen ville att Storbritannien skulle avkolonisera för att få tillgång till nya marknader och resurser, och trodde också att avkolonisering var nödvändig för att förhindra att kommunismen blev ett attraktivt alternativ för afrikanska nationalistiska rörelser.
Samtidigt blev afrikanska nationalister allt mer krävande i sina initiativ till självstyre. Vägen till majoritetsstyre i södra Afrika visade sig vara mer problematisk eftersom de vita befolkningarna i de brittiska och portugisiska kolonierna och i Sydafrikanska unionen, ett självstyrande herravälde, var fientligt inställda till idén om svart majoritetsstyre.
Brittiska Somalilands självständighet 1960, tillsammans med det tal som Macmillan höll i Sydafrika tidigare samma år, markerade början på ett decennium då nedmonteringen av det brittiska imperiet nådde sin kulmen, med 27 tidigare kolonier i Asien, Afrika och Karibien som blev självständiga nationer.
Talet Talet har fått sitt namn från ett citat som är inbäddat i det:
Tillfället var i själva verket andra gången som Macmillan höll talet. Han hade först levererat det i Ghanas huvudstad Accra (tidigare den brittiska kolonin Guldkusten) den 10 januari 1960 men utan någon större reaktion. Men den här gången fick det uppmärksamhet i pressen, åtminstone delvis på grund av det hårda mottagande som mötte det. Macmillans tal i Kapstaden gjorde det också klart att han inkluderade Sydafrika i sina kommentarer, och det indikerade ett skifte i den brittiska politiken när det gäller sydafrikansk apartheid:
Talet brukar också kallas för "Winds of Change"-talet, även om "wind" var singular i originalet. Macmillan själv gav den första volymen av sina memoarer titeln Winds of Change (1966).
Afrikansk kontext Den afrikanska nationalismen eskalerade under andra världskriget. Britterna behövde säker kontroll över sina afrikanska kolonier för att få resurser för att bekämpa axelmakterna. För sin hjälp under kriget ville de afrikanska kolonierna få belöningar i form av politiska och ekonomiska möjligheter. De blev bittra när dessa belöningar inte delades ut till dem, så de började kampanja för självständighet.
Den brittiska västafrikanska kolonin Guldkusten hade blivit en mycket lovande plats för den afrikanska självständighetsrörelsen på 1950-talet, eftersom dess genomsnittliga utbildningsnivå var den högsta i hela Afrika söder om Sahara, och dess folk stödde starkt självständighetsrörelsen. Guldkustens nationalister hade kämpat för självstyre redan före andra världskriget, innan de flesta andra kolonier i det brittiska imperiet hade inlett avkoloniseringsprocessen. Efter kriget iscensatte Kwame Nkrumahs Convention People's Party (CPP) en kampanj av civil olydnad till stöd för självstyre. I valet 1951 vann CPP 34 av 38 platser. Nkrumah blev premiärminister och kolonin blev självständig under Nkrumahs ledning som Ghana 1957.
I andra kolonier i Afrika motarbetades önskan om självständighet av motstånd från vita nybyggare, som i allmänhet dominerade kolonierna politiskt och ekonomiskt. De hävdade sin dominans genom att förneka afrikanerna allmän rösträtt och genom att försöka övertala den brittiska regeringen att konsolidera de koloniala territorierna till federationer. Den vita nybyggarminoriteten kunde dock inte tygla känslan av afrikansk nationalism. Det fanns varningar om att utan ett snabbt maktskifte skulle afrikansk nationalism underminera det koloniala styret i alla fall. För att få samarbete med de nya afrikanska regeringarna skulle den brittiska regeringen behöva avkolonisera och ge dem självständighet eller åtminstone självstyre, vilket ansågs vara ett bra substitut för direkt kontroll över området.
År 1960 började Macmillans konservativa regering oroa sig för effekterna av våldsamma konfrontationer med afrikanska nationalister i Belgiska Kongo och Franska Algeriet. De konservativa fruktade att den våldsamma aktiviteten skulle sprida sig till de brittiska kolonierna. Macmillan åkte till Afrika för att sprida och hålla sitt tal "Wind of Change", som har fått sitt namn efter sin textrad: "Förändringens vind blåser genom denna kontinent och vare sig vi gillar det eller inte, är denna tillväxt av nationellt medvetande ett politiskt faktum. Vi måste alla acceptera det som ett faktum, och vår nationella politik måste ta hänsyn till det." Strax efter talet sänkte Iain Macleod, kolonialminister (1959-1961), den ursprungliga tidtabellen för självständighet i Östafrika med ett decennium. Tanganyika blev självständigt 1961, Uganda 1962 och Kenya 1963.
Konsekvenser I Sydafrika mottogs talet med obehag. Förutom att upprepa avkoloniseringspolitiken, markerade talet politiska skiften som skulle inträffa inom det närmaste året, i unionen mellan Sydafrika och Storbritannien. Bildandet av Republiken Sydafrika 1961 följdes av landets utträde ur Samväldet, delvis som ett resultat av Storbritanniens tillbakadragande av det stöd för apartheid som Macmillan deklarerade i sitt tal, tillsammans med ytterligare fördömanden från andra länder i Samväldet som Indien och Kanada.
Det blev en utdragen motreaktion mot talet från högerflygeln i det konservativa partiet, som ville att Storbritannien skulle behålla sina koloniala besittningar. Talet ledde direkt till bildandet av Conservative Monday Club, en påtryckningsgrupp.
Ursprunglig leverans och genomslagskraft i Sydafrika
År 1960 präglades av förändringar. Det hade det överraskande tillkännagivandet av den sydafrikanske premiärministern Hendrik Verwoerd att en folkomröstning skulle hållas om huruvida Sydafrika skulle bli en republik. Efter Macmillans tal den 3 februari utsattes Verwoerd för ett mordförsök den 9 april. Senare förklarades African National Congress (ANC) och Pan Africanist Congress (PAC) olagliga i ett undantagstillstånd, tillsammans med andra kontroverser. Macmillan skrev inte själv det tal som är allmänt känt som "Förändringens vindar", men fick input från många vänner och kollegor som hjälpte till att ta fram den perfekta formuleringen för den känsliga situationen. Han ville separera den brittiska nationen men också inspirera de svarta nationalisterna där att på ett subtilt sätt sträva efter sin frihet och jämlikhet. Det andra dolda motivet var att det fanns ett stort tryck från den amerikanska regeringen på att alla europeiska nationer skulle inleda avkolonisering. Genom att tillkännage för världen att Storbritannien var helt och hållet engagerat i avkoloniseringsprocessen, öppnade han upp den för fler politiska möjligheter. Talet var ett djärvt försök att vända sig till flera parter och intressen på en gång.
Innan han höll talet åkte Macmillan på en sex veckor lång rundresa i Afrika som inleddes den 5 januari. Han började med Ghana, Nigeria, Rhodesia och Nyasaland och sedan Sydafrika, där mötet slutligen ägde rum med Verwoerd. Macmillan försökte förklara nödvändigheten av den förändring som de två världskrigen hade fört med sig.
Macmillan höll sitt tal av flera anledningar. Talet handlade främst om Storbritanniens separation från sina sydafrikanska kolonier, men det hänvisade också till missnöje med apartheidsystemet och gav positiva politiska resultat för den brittiska regeringen. Talet innehöll ett löfte om stora politiska förändringar på temat avkolonisering, och det hölls faktiskt två gånger på två olika platser. Det gavs för första gången i Ghana, men där fanns ingen pressbevakning, och få människor deltog ens i evenemanget i Accra. Det andra talet, som det rapporterades mer om, ägde rum den 3 februari i Kapstaden och möttes av mycket blandade recensioner.
Om talet skulle bedömas efter dess kvalitet på framförande och innehåll skulle det betraktas som en framgång. När man överväger om talet var framgångsrikt måste man placera det bredvid dess mål. Eftersom det lägger fram en relativt klar förståelse för Storbritanniens planerade utträde som kolonialmakt i Afrika, uppnådde det sitt syfte i det större perspektivet. Men eftersom det finns indikationer på att Macmillans avsikt var att förmå vita sydafrikaner att överge Verwoerds apartheiddogm, var den delen av talet ett misslyckande. Talet var ett viktigt ögonblick för att en så framstående och mäktig person från västvärlden skulle förmana och uppmuntra de svarta nationalisterna att uppnå jämlikhet, men det var fortfarande inte så banbrytande eller omedelbart effektivt som den underförstådda avsikten var.
Det fanns en viss uppfattning om att den politik som skisserades i talet sågs som "brittisk abdikation i Afrika" och "ett cyniskt övergivande av vita nybyggare". Det var inte alla som tyckte att det var rätt väg för Storbritannien att göra. Det kom en tvetydig reaktion från några av de svarta nationalisterna, som hade hindrats från att träffa Macmillan (förmodligen av Verwoerd) under hans besök och som till en början var skeptiska till hans tal. Små grupper av ANC-anhängare samlades i både Johannesburg och Kapstaden och stod tysta medan de höll upp plakat med uppmaningar riktade mot Macmillan. De ville att han skulle tala med kongressens ledare och sträckte ut en hand till honom med banderoller där det stod "Mac, Verwoerd är inte vår ledare". Det sägs till och med att Mandela tyckte att talet var "fantastiskt"; Han höll senare ett tal inför det brittiska parlamentet 1996 där han särskilt påminde om Macmillans tal. Albert Luthuli noterade också att Macmillan i talet gav det afrikanska folket "lite inspiration och hopp".
En del personer antydde att Macmillan var mycket nervös under hela talet. Det var uppenbart att han vände blad, eftersom han medvetet höll ett tal som han avsiktligt hade undanhållit Verwoerd. Han hade avböjt att ge Verwoerd ett förhandsexemplar, utan sammanfattade bara huvudinnehållet.