Det ekonomiska kalkyleringsproblemet (Engelska: Economic calculation problem, ECP) är en kritik av att använda central ekonomisk planering som ett substitut för marknadsbaserad allokering av produktionsfaktorerna. Det föreslogs först av Ludwig von Mises i hans artikel "Economic Calculation in the Socialist Commonwealth" från 1920 och utvecklades senare av Friedrich von Hayek.Hayek, Friedrich (1935). "The Nature and History of the Problem"; "The Present State of the Debate". Collectivist Economic Planning. pp. 1–40, 201–243.
I sin första artikel beskrev Mises prissystemets natur under kapitalismen och hur individuella subjektiva värderingar (samtidigt som han kritiserade andra värdeteorier) översätts till den objektiva information som är nödvändig för rationell resursfördelning i samhället. Han menade att central planering oundvikligen leder till en irrationell och ineffektiv resursfördelning. På börser återspeglar priserna utbud och efterfrågan på resurser, arbetskraft och produkter. I artikeln fokuserade Mises sin kritik på bristerna i socialiseringen av kapitalvaror, men han fortsatte senare med att utveckla olika former av socialism i sin bok Socialism. Han nämnde kort problemet i den tredje boken av Human Action: a Treatise on Economics, där han också utvecklade de olika typerna av socialism, nämligen "Hindenburg"- och "Lenin" -modellerna, vilka han ansåg vara fundamentalt bristfälliga trots deras ideologiska skillnader.
Mises och Hayek hävdade att ekonomisk beräkning endast är möjlig genom information som tillhandahålls genom marknadspriser och att centralistiska allokeringsmetoder saknar metoder för att rationellt allokera resurser. Mises analys fokuserade på pristeori medan Hayek valde en mer fjädrad analys av information och entreprenörskap. Debatten rasade under 1920- och 1930-talen och den specifika perioden av debatten har kommit att bli känd av ekonomiska historiker som den socialistiska kalkyldebatten. Mises inledande kritik fick flera reaktioner och ledde till uppfattningen om trial-and-error-marknadssocialism, framför allt Lange-Lerner-satsen.
I sin artikel från 1920 hävdade Mises att prissättningssystemen i statssocialistiska ekonomier oundvikligen var bristfälliga eftersom om en offentlig enhet ägde alla produktionsmedel kunde inga rationella priser erhållas för kapitalvaror eftersom de bara var interna överföringar av varor och inte "bytesobjekt", till skillnad från slutliga varor. Därför var de prislösa och systemet skulle med nödvändighet vara irrationellt eftersom de centrala planerarna inte skulle veta hur de skulle fördela de tillgängliga resurserna effektivt. Han skrev att "rationell ekonomisk aktivitet är omöjlig i ett socialistiskt samvälde". Mises utvecklade sin kritik av socialismen mer fullständigt i sin bok Socialism från 1922 och hävdade att marknadsprissystemet är ett uttryck för praxeologi och inte kan replikeras av någon form av byråkrati.
Bland anmärkningsvärda kritiker av både Mises ursprungliga argument och Hayeks nyare förslag finns den anarkokapitalistiske ekonomen Bryan Caplan,Caplan, Bryan (2003). "Why I Am Not an Austrian Economist". George Mason University. "Austrians have overused the economic calculation argument. In the absence of detailed empirical evidence showing that this particular problem is the most important one, it is just another argument out of hundreds on the list of arguments against socialism. How do we know that the problem of work effort, or innovation, or the underground economy, or any number of other problems were not more important than the calculation problem?" Retrieved 21 April 2020. dataprogrammeraren och marxisten Paul Cockshott, samt andra kommunister.
Teori
Ämne Det ekonomiska beräkningsproblemet tillämpas främst på centralt planerade ekonomier. Mises hade använt Economic Calculation in the Socialist Commonwealth för att motargumentera Otto Neuraths uttalanden om centralplaneringens genomförbarhet, åberopat "det högsta ekonomiska rådet" och likställt socialism med "ett samhälle där produktionsmedlen är statligt kontrollerade".
Detta, i kombination med hans konsekventa omnämnande av nationalisering vid sidan av socialisering, skulle göra det ekonomiska beräkningsproblemet till ett som enbart rör ett administrativt befälssystem.
Jämförelse av heterogena varor Eftersom kapitalvaror och arbetskraft är mycket heterogena (dvs. de har olika egenskaper som rör fysisk produktivitet) kräver ekonomisk beräkning en gemensam jämförelsegrund för alla former av kapital och arbetskraft.
Som ett bytesmedel gör pengar det möjligt för köpare att jämföra kostnaderna för varor utan att ha kännedom om deras underliggande faktorer; konsumenten kan helt enkelt fokusera på sitt personliga kostnads-nyttobeslut. Därför sägs prissystemet främja ekonomiskt effektiv resursanvändning av aktörer som kanske inte har explicit kunskap om alla produktions- eller utbudsförhållanden. Detta kallas prisernas signalfunktion såväl som ransoneringsfunktionen som förhindrar överanvändning av resurser.Rothbard, Murray (1962). Man, Economy and the State. Chapter VIII. Paragraph 6. p. 498.
Utan marknadsprocessen för att uppfylla sådana jämförelser säger kritiker av icke-marknadssocialism att den saknar allt sätt att jämföra olika varor och tjänster och skulle behöva förlita sig på beräkning in natura. De resulterande besluten, hävdas det, skulle därför fattas utan tillräcklig kunskap för att anses rationella.Perry, Mark J. (17 September 2013). "Thomas Sowell on the minimum wage". American Enterprise Institute. Retrieved 19 February 2019.
Att relatera nytta till kapital- och konsumtionsvaror Den gemensamma grunden för jämförelse av kapitalvaror måste också vara kopplad till konsumenternas välfärd. Den måste också kunna jämföra den önskade avvägningen mellan nuvarande konsumtion och fördröjd konsumtion (för större avkastning senare) via investeringar i kapitalvaror. Användningen av pengar som bytesmedel och räkneenhet är nödvändig för att lösa de två första problemen inom ekonomisk beräkning. Mises (1912) tillämpade marginalnytteteorin som utvecklats av Carl Menger på pengar.
Marginella konsumtionsutgifter representerar den marginalnytta eller ytterligare konsumentnöjdhet som konsumenterna förväntar sig när de spenderar pengar. Detta liknar den ekvimarginala principen som utvecklats av Alfred Marshall. Konsumenter utjämnar marginalnyttan (mängden tillfredsställelse) till den sista dollarn som spenderas på varje vara. Således fastställer utbytet av konsumtionsvaror priser som representerar konsumenternas marginalnytta och pengar är representativt för konsumentnöjdhet.
Om pengar också spenderas på kapitalvaror och arbetskraft, då är det möjligt att göra jämförelser mellan kapitalvaror och konsumtionsvaror. Utbytet av konsumtions- och kapital-/arbetsvaror innebär inte att kapitalvaror värderas korrekt, bara att det är möjligt att värderingar av kapitalvaror görs. Dessa är grundläggande element i ekonomisk kalkyl, nämligen att den kräver användning av pengar för alla varor. Detta är ett nödvändigt, men inte ett tillräckligt villkor för framgångsrik ekonomisk beräkning. Utan en prismekanism, menar Mises, saknar socialismen möjligheten att relatera konsumentnöjdhet till ekonomisk aktivitet. Prisernas incitamentsfunktion gör att diffusa intressen, liksom varje hushålls intressen i billiga skor av hög kvalitet, kan konkurrera mellan köpare med skomakarnas koncentrerade intressen i dyra skor av dålig kvalitet. Utan den skulle en expertpanel som inrättats för att "rationalisera produktionen", troligen nära kopplad till skomakarna för expertis, tendera att stödja skomakarnas intressen i en "konspiration mot allmänheten". Men om detta händer alla branscher skulle alla få det sämre än om de hade utsatts för den hårda konkurrensen på marknaden. Det senare tvingar producenterna att producera överlägsna produkter till lämpliga priser för att tillfredsställa sina konsumenter.
Mises teori om pengar och beräkning står i direkt konflikt med den marxistiska arbetsvärdeteorin. Marxistisk teori möjliggör möjligheten att arbetsinnehåll kan fungera som ett vanligt sätt att värdera kapitalvaror, en ståndpunkt som nu är missnöjd hos ekonomer efter framgången med teorin om marginalnytta.
Entreprenörskap Det tredje villkoret för ekonomisk kalkyl är förekomsten av genuint entreprenörskap och marknadsrivalitet.
Enligt Israel Kirzner (1973) och Don Lavoie (1985) skördar entreprenörer vinster genom att tillgodose ouppfyllda behov på alla marknader. Således bringar entreprenörskap priserna närmare marginalkostnaderna. Anpassningen av priserna på marknader mot jämvikt (där utbud och efterfrågan är lika) ger dem större utilitaristisk betydelse. Entreprenörers aktiviteter gör priserna mer exakta när det gäller hur de representerar konsumenternas marginalnytta. Priserna fungerar som vägledning för produktionsplaneringen. De som planerar produktionen använder priser för att bestämma vilka produktionslinjer som ska utökas eller begränsas.
Entreprenörer saknar vinstmotivet att ta risker under socialismen och är därför mycket mindre benägna att försöka tillgodose konsumenternas efterfrågan. Utan ett prissystem som matchar konsumentnytta med incitament för produktion, eller ens anger dessa nyttigheter "utan att tillhandahålla incitament", är det mycket mindre sannolikt att statliga planerare investerar i nya idéer för att tillfredsställa konsumenternas önskemål. Entreprenörer skulle också sakna förmågan att spara pengar i produktionsprocessen, vilket skulle få konsekvenser för konsumenterna.
Sammanhängande planering Det fjärde villkoret för framgångsrik ekonomisk kalkyl är plansamordning mellan dem som planerar produktionen. Problemet med att planera produktionen är det kunskapsproblem som förklaras av Hayek (1937, 1945), men som först nämnts och illustrerats av hans mentor Mises i Socialism (1922), inte att förväxla med Socialism: An Economic and Sociological Analysis (1951). Planeringen kan antingen ske decentraliserat, vilket kräver någon mekanism för att göra de enskilda planerna sammanhängande, eller centralt, vilket kräver mycket information.
Inom kapitalismen består den övergripande produktionsplanen av individuella planer bland kapitalister i stora och små företag. Eftersom kapitalister köper arbetskraft och kapital ur samma gemensamma pool av tillgänglig men knapp arbetskraft och kapital, är det viktigt att deras planer passar ihop på ett åtminstone delvis sammanhängande sätt. Hayek (1937) definierade en effektiv planeringsprocess som en process där alla beslutsfattare utformar planer som innehåller relevant data från andras planer. Entreprenörer får in data om planerna från andra genom prissystemet. Prissystemet är ett oumbärligt kommunikationsnätverk för plansamordning mellan entreprenörer. Prisökningar och prissänkningar informerar företagare om den allmänna ekonomiska situationen, som de måste anpassa sina egna planer till.