Slaveri i Frankrike avskaffades under medeltiden. I likhet med många andra europeiska länder, blev det dock senare lagligt i kolonierna, samtidigt som det fortsatte vara olagligt i moderlandet. Det avskaffades i kolonierna 1848.
Slaveri i moderlandet
Slaveriet Under merovingerna på 500- och 700-talen spelade slaveri ingen stor roll i Frankrike, men det var fortsatt lagligt och praktiserat sedan antiken. Flera av de merovingiska kungarnas älskarinnor och hustrur var före detta slavar. Slavhandeln är dåligt dokumenterad under denna tid, men det är känt att det pågick en handeln med slavar från brittiska öarna genom Frankrike ända bort till Rom.
Vid det femte kyrkorådet i Orléans 28 oktober 549 reglerades slaveriet, bland annat förbjöds kyrkans män från att äga slavar, såvida inte dessa gjort sig skyldiga till brott. Vid kyrkorådet i Chalon 24 oktober 650 reglerades slavhandeln ytterligare. Drottning Balthild, som själva varit slav innan sitt giftermål med kungen, förbjöd under sin tid som sin sons regent 657–664, handel med kristna slavar i Frankrike.
Slaveriets transformation till livegenskap
Slaveriet ersattes av livegenskapen i takt med etableringen av det feodala samhällsystem som etablerades av Karl den store (regent 768-814) i Västeuropa (nuvarande Frankrike och Tyskland), men det var en utveckling som hade påbörjats tidigare. Under 400-talet, när germanerna bosatte sig i det ännu romerska Gallien, utvecklades de romerska villa-godsen till feodala gods. Godsherren, dominus, som ursprungligen lät slavar ancillae (sing. ancilla), servi (sing. servus) bruka sin jord, började dela ut en del av sin jord till frigivna slavar, coloni och servi casati, som i utbyte fick arbeta både på sin egen jord, mansi, och godsherrens jord, demesne. Phillips, W. D. (1985). Slavery from Roman Times to the Early Transatlantic Trade. Storbritannien: Manchester University Press. s. 51 Att låta jorden brukas av dessa fria exsslavar ansågs vara mer effektivt, då arbetarna bland annat blev mer motiverade att arbeta och inte behövde övervakas hela tiden; och även om slaveri inte förbjöds, blev denna metod så populär bland godsägarna att slaveriet på landsbygden på 600-talet i stort sett hade ersatts av livegna bönder, även om husslavar fortsatt var populära. Slavar ansågs inte vara lönsamma i en stat med svag statsmakt och lagföring, där ett gods snarare borde fokusera på samarbete och självförsörjning.Phillips, W. D. (1985). Slavery from Roman Times to the Early Transatlantic Trade. Storbritannien: Manchester University Press. s. 55
När slavar tilldelades sin egen jord kunde de inte längre köpas eller säljas som egendom, utan blev fria, och kallades franci eller coloni.Phillips, W. D. (1985). Slavery from Roman Times to the Early Transatlantic Trade. Storbritannien: Manchester University Press. s. 53 De före detta slavarna var mer motiverade, arbetade därför bättre, gav godsherren bättre avkastning, fick tillstånd att gifta sig och egen jord att lämna i arv och reproducerade därmed sig själva utan godsherrens ansvar.Phillips, W. D. (1985). Slavery from Roman Times to the Early Transatlantic Trade. Storbritannien: Manchester University Press. s. 52 De före detta slavarna och ursprungligt fria bönder gifte in sig med varandra och skillnaderna mellan bondebefolkningen utjämnades. Denna utveckling accelererade under Karl den stores regeringstid (768-814), som ville ena Västeuropa och åstadkomma en effektiv statskontroll genom den feodala samhällsordningen, där livegna var en del snarare än slavar.
Ett undantag, där Karl den store uppmuntrade slaveri, var de nyligen erövrade områdena i Sachsen: för att kolonisera och kristna de nya områdena bildades ett nätverk av kyrkor där varje frankisk präst tilldelades en manlig och en kvinnlig slav per 120 innevånare i församlingen för att underlätta koloniseringen och kristningen av dessa nyligen hedniska områden, där många av ursprungliga innevånarna hade förslavats och fördrivits. Under 1000-talet mer feodalismen mer tydligt definierad: manses igenuiles var ursprungligen fria bönder; manses seviles härstammade från de före detta frigivna slavarna; medan manses lidile föreslås ha varit de fria invandrare germanska bosättarna.
Samtidigt som jordbruksslavarna ersattes av livegna på landet, fortsatte dock användningen av husslavar i städerna; deras antal krympte långsammare, men fasades också långsamt ut mot avlönade tjänare och blev mindre vanligare ju längre norrut man kom.
Under 1100-talet ersattes nästan alla jordbruksslavar på landet av livegna, och under 1200-talet fasades även husslavarna i städerna och på landet ut mot fria avlönade tjänare, och de flesta bönder på landet hade kommit att kollektivt definieras som livegna.Phillips, W. D. (1985). Slavery from Roman Times to the Early Transatlantic Trade. Storbritannien: Manchester University Press. s. 58
Slavhandel I de germanska kungarikena förbjöds kristna att sälja kristna slavar till ickekristna genom Church council of Orleans (627-630) och igen i Council of Chalon (639-654).Phillips, W. D. (1985). Slavery from Roman Times to the Early Transatlantic Trade. Storbritannien: Manchester University Press. s. 60 I Frankrike var Marseilles länge en av de största slavmarknaderna, framför allt för moriska, hedniska och anglosaxiska slavar.
I Frankkerriket pågick en slavhandel där hedniska slaver såldes via rutten från Bayern över Alperna ned till Venedig och vidare till Mellanöstern; eller vidare genom Tyskland till Frankrike via rutten Moselle-Meuse-Verdun-Rhone-Arles och ned till Marseilles, varifrån de såldes till al-Andalus, Nordafrika och Egypten, en handel som finns bekräftad från 700-talet; utöver hedniska slaver såldes även hedniska sachsare och britter.Phillips, W. D. (1985). Slavery from Roman Times to the Early Transatlantic Trade. Storbritannien: Manchester University Press. s. 61
Under 800-talet hade slavhandeln i Frankrike blivit en ren transithandel, då hedniska slavar transporterades genom Frankrike till den muslimska världen. Kyrkan motsatte sig slavhandeln, men de upprepade förbuden tyder på att de inte åtlyddes: frankerna ville ha guld och österländska lyxvaror, och slavar var den enda vara den muslimska världen ville ha från Europa. Judiska slavhandlare hade en fördel genom att de inte tvingades lyda kyrkans förbud. Church Council of Estinnes (743) förbjöd kristna att sälja kristna slavar till icke-kristna, och Council of Meux (845) fördömde både kristna och judiska slavhandlare att sälja slavar till muslimer och föreslog kristna franker att köpa slavar för att rädda dem från att säljas till muslimer. Ännu cirka år 1000 fungerade slavmarknaden i Rouen, men därefter tycks slavmarknaderna och slavhandeln i Västeuropa börja dö ut sedan slaverna hade kristnats (och det inte längre gick att få tag på icke-kristna slavar).Phillips, W. D. (1985). Slavery from Roman Times to the Early Transatlantic Trade. Storbritannien: Manchester University Press. s. 62
Under 900- och 1000-talen deltog Frankrike i handeln med saqalibaslavar från det hedniska Centraleuropa (Polen) till slaveri i al-Andalus; Frankrike fungerade som mellanstation för de slavar som transporterades från slavhandeln i Prag till al-Andalus på Pyreneiska halvön, under vilket flera av slavarna gjordes till eunucker i Verdun.Korpela, J. (2018). Slaves from the North: Finns and Karelians in the East European Slave Trade, 900–1600. Nederländerna: Brill. 35
Avskaffande Slaveriet avskaffades traditionellt i Frankrike 1315. I praktiken tolererades en minoritet slavar i framför allt södra Frankrike, där en del muslimska krigsfångar hölls som slavar i främst Marseilles under 1500-talet, och ofta som galärslavar. Detta var dock ett marginellt fenomen.
Slaveri i kolonierna
Slavhandel Frankrike kom att bli en av de största deltagarna i den transatlantiska slavhandeln. Framför allt Nantes och Bordeaux deltog i denna slavhandel.
Slaveriet Från 1600-talet tilläts slaveriet på franskt territorium igen när det började användas i de franska kolonierna.
Allmänt ansågs dock slaveriet lagligt i kolonierna samtidigt som det var fortsatt förbjudet i själva Frankrike. Av den orsaken ansågs slavar som togs från de franska kolonierna automatiskt fria så fort de anlände till Frankrike.
Avskaffande Slaveriet i de franska kolonierna avskaffades under inflytande av Franska revolutionen 1794. Slaveriet i kolonierna återinfördes av Napoleon I år 1802. Slaveriet i de franska kolonierna avskaffades slutgiltigt år 1848.
Se även Livegenskap i Frankrike Referenser
Kategori:Slaveri i Frankrike