Fort Ino, officiellt kallat Fort Nikolajevskij, var ett kustfort uppfört 1909–1916 på halvön Inoniemi vid norra stranden av Finska viken, i Nykyrka socken i Storfurstendömet Finland. Fortet anlades av den ryska kejserliga armén som del av försvarslinjen kring Sankt Petersburg och bildade tillsammans med (Fort Krasnaja Gorka) i den ingermanländska byn Yhinmäki) på södra stranden och en samlad försvarsgördel mot anfall via Finska viken. Det var utformat för att möta den tyska kejserliga flottan.

Sedan Finland utropat sin självständighet i december 1917 befann sig fortet på finländskt territorium. I maj 1918 sprängde den kvarvarande ryska garnisonen tornbatterierna och överlämnade fortet till den finska armén. Enligt Freden i Dorpat (1920) ålades Finland att riva befästningarna, vilket genomfördes 1921.

Historia

Anläggning och konstruktion

År 1909 godkände den ryska generalstaben en plan för att anlägga en avancerad spärrlinje av minor och artilleri vid Finska vikens trängsel, ungefär 60 kilometer väster om Sankt Petersburg. Planens kärna var två nya kustfort, ett på vardera stranden: Fort Aleksejevskij vid Krasnaja Gorka på södra stranden och Fort Nikolajevskij vid halvön Inoniemi på norra stranden. Batteripositionerna förlades ytterligare sex kilometer västerut – till Styrsudden () på södra stranden respektive trakten kring byn Pumala (Sands) på norra stranden. Fort Ino och Fort Krasnaja Gorka bildade ryggraden i hela Finska vikens försvarssystem och utgjorde den yttersta försvarslinjen för Sankt Petersburg på Tallinns breddgrad.

Fortets utformning grundades på principerna för det så kallade "ryska fortet", utarbetat av befästningsarkitekten Konstantin I. Velichko. En viktig nyhet var att tungt artilleri av grovt kaliber ingick redan från projekteringen – det var första gången som 305 mm kanoner användes i ryska kustbefästningar.

Under planeringen fördes en ingående debatt om huruvida kanonerna skulle placeras i öppna batterier eller pansartorn. Marinofficerarkretsarna föredrog torn, men öppna batterier valdes dels av kostnadsskäl, dels för att strandklipporna vid Ino reser sig ungefär 27 meter över havsytan – ett terrängförhållande som förväntades göra det mycket svårt för fiendeskepp att träffa batterierna. Bedömningen besannades 1919, då brittiska monitorfartyg beskjöt systerfortet Krasnaja Gorka med 305 mm kanoner och uppgavs orsaka endast obetydliga skador.

Halvön Inoniemi tillhörde Nykyrka socken i Viborgs län. I trakten låg byn Ino samt ett sextiotal datjas – sommarvillor tillhörande borgerliga familjer och kulturpersonligheter från Sankt Petersburg, bland dem akademikern Vladimir Michailovitj Bechterev och konstnären Valentin Serov.Tjärvägen. Nummer 1. — 2014. — S. 73–74 Markförvärvet kostade den ryska staten drygt 418 000 rubel.

Den ursprungliga bestyckningen var planerad kring 254 mm och 279 mm kanoner; under byggprocessen utökades planen med 305 mm kanoner. Fortets artilleri bestod i sin slutliga form av: Två kustbatterier med vardera fyra 152 mm Canet-kanoner Ett batteri med åtta 254 mm kanoner Ett batteri med åtta 279 mm haubitsar med en skjutvidd av 15–18 km

Batterierna omgärdades av ett underjordiskt fort i armerad betong med upp till två meters täckning, beräknat för att motstå artillerield från fartyg. Anläggningen innefattade ammunitionsdepåer, baracker, järnvägsnät för granattransport, kommandobunkar och observationsposter, och runt fortet löpte en tre meter hög betongsköld.

År 1912 inleddes byggandet av ytterligare två fyrakanonsbatterier för 305 mm kanoner – ett tornbatteri och ett öppet batteri. Trots att terrängförhållandena vid Ino inte egentligen krävde pansartorn beslöts att tornbatteriet skulle ingå. Tornbatteriet, ritat av Alexander G. Dukelsky, bestod av en betongkonstruktion med två dubbla kanontorn, integrerade kasematter, ammunitionsmagasin och ett underjordiskt transportsystem med elektrisk hiss. Ångvärme installerades. År 1916 var båda batterierna stridsberedda.

Fortets normala fredsgarnison bestod av två artilleri- och två infanterikompaniier; i stridsberedskap kunde upp till två artilleribataljoner och en infanteribataljon stationeras. Vid första världskrigets utbrott uppgick garnisonen till omkring 2 000 artillerister, lika många infanterister och drygt 500 man av annan personal. I januari 1917 hade styrkan vuxit till 5 500 man, och samtliga batterier förklarades stridsberedda den 1 januari 1917.

Självständigheten och inbördeskriget 1917–1918

Oktoberrevolutionen 1917 och den ryska arméns upplösning urholkade fortets garnison kraftigt. När Finland utropade sin självständighet i december 1917 befann sig Fort Ino på finländskt territorium. En gemensam rysk-finsk gränskommission tillsattes för att fastslå gränsdragningen, men den ryska delegationen hann aldrig konstitueras innan inbördeskriget bröt ut i Finland i januari 1918.

Under inbördeskriget förhandlade den röda regeringen (Finska folkdelegationen) med Ryssland om ett samarbetsfördrag. Den gemensamma förhandlingsdelegationen bestod på rysk sida av Aron Sjeinman, Vladimir Michajlovitj Smirnov, Aleksanteri Schottmann och K. Sjisko, och på finsk sida av Edvard Gylling, Edvard Valpas, Oskari Tokoi och K. Arjanne. Den 1 mars 1918 undertecknades ett vänskaps- och broderskapsfördrag i Petrograd. Fördraget föreskrev att Fort Ino skulle överlämnas till Ryssland mot att Finland erhöll Petsamo med sin isfria hamn i norr. Röda sidans förlust i inbördeskriget satte dock fördraget ur spel.

I april 1918 uppgick fortets kvarvarande besättning till ungefär 150 stridsklara man. Den 24 april omringades fortet av vita finska trupper och tyska förband som krävde omedelbar kapitulation; besättningen vägrade. Moskva, angeläget om att inte riskera ett brott mot fredsfördraget i Brest-Litovsk, beslöt att fortet inte skulle försvaras. Den 14 maj 1918 klockan 23:30 sprängde garnisonen tornbatterierna och lämnade fortet, som omedelbart intogs av finska styrkor.

Förstörelse

Enligt villkoren i Freden i Dorpat (1920) ålades Finland att riva befästningarna vid Fort Ino, vilket genomfördes 1921. Fortets kanoner togs tillvara för det finska kustförsvaret: 305 mm/52-kanonerna monterades i ett pansartorn – ursprungligen avsett för det ofärdiga Mäkiluoto-batteriet – på Kuivassaari.

Efterkrigstid

Efter förlusten av Fort Ino uppgraderade Sovjet enligt samtida uppgifter kanonerna på kringliggande fort – bland annat Todtleben och Obrutjev nordväst om Kronstadt – med starkare tyska 11"-konstruktioner, sannolikt för att kompensera för bortfallet av Ino i Petrograds sjöförsvar.

Under den sovjetiska perioden uppfördes ett 152 mm batteri vid fortet, som avvecklades i början av 1960-talet. Fram till mitten av 1980-talet var området stängt för allmänheten på grund av militär närvaro och en gränspost, men också för att fortets underjordiska komplex uppges ha använts som hemlig testplats för strålningsförsök på djur.Balashov E. A. Karelska näset. Okänt land. Sydvästra sektorn. Del 2, Uusikirkko (Polyany). Sankt Petersburg, 1998, s. 171. Området ockuperades in på 2000-talet av en militär enhet och ett forskningsinstitut under det ryska försvarsministeriet.

2000-talet

Fortet är i dag övervuxet av skog; skrotmetall har avlägsnats. De djupa skyttegravarna kring bastionerna är välbevarade, och vid bastion 7 och 8 framträder fortfarande en tydlig glacisprofil. Trappan till det f.d. Kuropatkin-godset – som under första världskriget fungerade som fältsjukhus – är intakt ner till stranden.Amirkhanov L. I., Tkachenko V. F. Forts of Kronstadt. Sankt Petersburg, 2004, s. 83–90. År 2020 presenterade Militärtekniska institutet vid Ryska federationens försvarsministeriums logistikakademi ett projekt för att restaurera Fort Ino, vilket nominerades till det nationella kristallkompasspriset (Национальная премия "Хрустальный компас").

Bilder

Källor

Kategori:Befästningar i Ryssland Kategori:Karelen