miniatyr|Nils Karlsson i sin verkstad. Nils "Nisse" Karlsson, född 16 mars 1912 i Tortuna utanför Västerås, död 20 februari 1998 i Bromma, var en svensk träkonstnär och bildhuggare, känd för sina kraftfulla och personliga skulpturer i trä. Efter ett långt yrkesliv som timmerman blev han på äldre dagar erkänd som konstnär och ställde ut sina verk på flera gallerier i Stockholm.

Biografi Karlsson växte upp på ett småbruk utanför Västerås, i en familj där hantverk och skapande var en naturlig del av livet. Hans far var bonde och snickare, och hans storasyster Annie Wiberg utbildades till skulptör på Konstakademien. Redan som barn började Nisse arbeta med trä, men det var först efter pensioneringen som han på allvar tog steget in i konstvärlden.

Efter en kort skolgång började Karlsson arbeta som byggjobbare och snickare. Under 1930-talets svåra år präglades hans liv av hårt arbete och ekonomisk osäkerhet. 1936 flyttade han och hustrun Margit till Norra Ängby i Stockholm, där han byggde familjens hus med egna händer. Tillsammans fick de fyra barn.

Konstnärlig utveckling Under större delen av sitt liv låg de konstnärliga ambitionerna i bakgrunden. Karlsson försökte ibland hugga träfigurer i källaren, men efter långa arbetsdagar fanns sällan ork kvar för kreativitet. 1970 förtidspensionerades han, vilket blev en vändpunkt. Han gick en kurs ledd av skulptrisen Anita Brusewitz-Hansson, som uppmuntrade honom att utveckla sitt eget uttryck. Genom henne blev han del av en konstnärsgrupp på Gamla Brogatan i Stockholm, där han fann nya vänner och inspiration.

Material och stil Karlsson arbetade nästan uteslutande i trä, ofta med yxa och stämjärn – samma verktyg han använt som timmerman, men han arbetade även med lera och gjorde en del skulpturer i detta material. Han betonade alltid materialets egenart och försökte aldrig dölja att det var trä han arbetade med. Tvärtom såg han möjligheter i varje knota och ådring, och lät ofta trästycket själv bestämma vad det skulle bli.

Hans figurer är ofta grovhuggna, med tydliga spår av verktygen kvar. Ibland är ytorna lena, vilket ofta var hustrun Margits förtjänst – hon vaxade och polerade för att barn inte skulle få stickor i fingrarna. Samarbetet mellan makarna var en viktig del av skapandeprocessen.

Karlsson hade en särskild förkärlek för väl torkad furu, men arbetade även i andra träslag som körsbär. Han samlade material från omgivningen, och grannar började så småningom bidra med stammar och grenar till hans ateljé.

Motiv och uttryck Motiven i Karlssons konst spänner över ett brett register: porträtt av människor och djur, kvinnofigurer, gubbar, torsor, stolar, skåp, vättar, trollpackor, grisar, skalbaggar, myror, myggor, fallosar, totempålar och reliefer. Hans verk är både funktionella och konstnärliga – bänkar, stolar och bord får en egenartad prägel, samtidigt som de är bruksföremål.

Han strävade efter att fånga uttrycket och själen i sina porträtt, snarare än att efterlikna yttre drag. "Det är uttrycket som gäller. Det är det som ska fram. Själen, om man så vill. Vem bryr sig om hundra år om det är likt. Men själen finns förhoppningsvis kvar," har han sagt.

Karlsson inspirerades av både svensk folkkonst och internationella strömningar. Han var beläst inom modern konsthistoria och nämnde gärna dadaisterna och Brancusi som förebilder. Samtidigt betonade han sin egenart: "Nån kritiker har jämfört mig med Döderhultarn. Det är ju fel. Han är bra, men jag är jag." Utställningar och mottagande Karlsson debuterade som konstnär 1977 på Galleri Lucidor i Stockholm. Utställningen blev en stor framgång, och konstkritiker öste beröm över hans vitala och ursprungliga konst. En recencent skrev: "Där Karlssons yxa gått fram vill man inte komma efter med kritikerns pincett. Men han spelar inte på någon naivistcharm. Timmermannens hantverkserfarenhet och den intuitivt säkra formkänslan räddar honom definitivt undan det troskyldiga amatörskapet."

Sedan debuten ställde Karlsson ut så gott som vartannat år, bland annat på Galleri H och Doktor Glas. Hans utställningar lockade alltid en stor och entusiastisk publik, och hans verk köptes in av både privatpersoner och institutioner. Han såg gärna att hans skulpturer placerades på sjukhus och offentliga platser, där de kunde glädja många. Hans konst finns även representerad på Västerås konstmuseum och i många statliga och kommunala samlingar. Arv och betydelse Karlsson betraktade sig själv hellre som bildhuggare än skulptör, ett ordval som bättre passade hans psyke och livssyn. Han framhöll aldrig sitt konstnärskap, men talade gärna om den lilla yxan som blev ett redskap för ett ovanligt personligt uttryck. Hans konst kännetecknas av humor, poesi och en stark närvaro, och han har inspirerat många genom sin livsresa från byggjobbare till erkänd konstnär.

Efter sin död 1998 efterlämnade han hustrun Margit och fyra barn med familjer. Hans konst lever vidare i offentliga miljöer och privata hem, och hans livsberättelse är ett stycke svensk arbetarhistoria och ett exempel på hur kreativitet och envishet kan övervinna motgångar.

Anmärkning Nils Karlsson (1912–1998) ska inte förväxlas med träkonstnären Nils Karlsson från Ballingslöv (1854–1960), se En träsnidare i Ballingslöv - Nils Karlsson från Ballingslöv, Nordiska museet - Minnen, 2011-12-17 En träsnidare - Nils Karlsson från Ballingslöv, Västra Göinge hembygdsförening, januari 2026

Referenser

Bildgalleri

Kategori:Svenska skulptörer under 1900-talet Kategori:Födda 1912 Kategori:Avlidna 1998 Kategori:Personer från Tortuna socken