Feminismens syn på sexualitet innehåller stora variationer. Många feminister, inte minst radikalfeminister, är högst kritiska emot vad de ser som sexuell objektifiering och sexuellt utnyttjande inom medier och samhället i stort. Radikalfeminister placerar sig oftast i opposition mot prostitution, pornografi och andra delar av sexbranschen.
De som ser sig som sexpositiva feminister anser att en stor mängd sexuella uttryck kan ha positiva effekter för kvinnor, när de är resultatet av individernas fria val. Vissa feminister stödjer reformarbete för att minska sexismen inom sexbranschen, inklusive de som är verksamma inom produktion av feministisk pornografi. Individualistisk feminism för fram en frihetlig politik inriktad på kvinnors egen rätt att fatta beslut, och det omfattar även sexuella frågor.
Under den andra vågens feminism – efter 1960-talets sexuella revolution – kom fokus i den feministiska kampen att läggas på sexualitet, med en tydlig kritik av manlig överordning och heteronormativ praktik. Samtidigt polariserades åsikterna inom feminismen omkring makt och valfrihet i sexuella uttryck och praktiker. Detta feminismens "sexkrig" var som starkast i USA och delar av den övriga anglosaxiska världen. Den feministiska sexualpolitiken har därefter ofta lagt fokus på sexualitetens risker, många gånger formulerat som kvinnors frihet från sexuellt förtryck och våld utövat av män. Detta var även tydligt i samband med 2010-talets metoo-debatt.
Feminismens "sexkrig" och efterspel
Den andra vågens splittring
Feminismens "sexkrig" (engelska: Feminist sex wars, sex wars eller porn wars) är en benämning på en konflikt runt sexualitet mellan olika grenar inom feminismen. Dessa iIbland hätska debatter kring sexuella uttryck som pornografi och vissa sexuella aktiviteter utspelades under 1970- och 1980-talet – framför allt i den engelskspråkiga världen. Konflikten stod främst mellan förespråkare för kvinnors möjligheter att skapa egenmakt inom den rådande kulturen (se sexpositiv feminism) och radikal- och kulturfeministiska aktivister som hävdade att en social och kulturell revolution var nödvändig. "Kriget" nådde sin höjdpunkt på 1980-talet, när feminister i bland annat USA utkämpade debatter och i ett antal fall försökte genomdriva lagar som begränsande sexbranschen och en upplevt sexistisk kultur.
Den hårda debatten var ett slags kulturkrig mellan olika feministiska prioriteringar. Där ställdes den radikalfeministiska världsbilden kring orsakerna till könsmaktsordningen och upprätthållandet av patriarkatet mot mer liberalt feministisk aktivism kopplad till den sexpositiva rörelsen. De rakt motsatta åsikterna omkring dessa frågor bidrog till en polarisering inom feminismen och en avmattning av den enade feministiska kampen i sexualpolitiska frågor.
Efterspel och den tredje vågen Konflikten avstannade delvis under 1990-talet, i samband med att den tredje vågens feminism istället lyfte ett intersektionellt perspektiv med många olika maktordningar. Åren kring millennieskiftet (en liberal era där samtidigt problemet med människohandel fick stor uppmärksamhet) legaliserades prostitution i bland annat delar av Centraleuropa, Nya Zeeland och Australien. Parallellt gick Sverige i bräschen för att genom sexköpslagen försöka stävja negativa uttryck av könsmaktsordningen.
Skrivande inom den tredje vågens feminism lyfte fram personliga och individuella åsikter kring genusrelaterade frågor, inklusive sådana som var i fokus under det feministiska sexkriget. Detta inkluderar diskussioner runt prostitution, pornografi och sadomasochism. Sexuell objektifiering och pornografi, som under den andra vågens feminism plockades ut som det manliga förtryckets verktyg, nyttjas inte längre bara av män utan även av kvinnor. Den feministiska kritikern Teresa de Lauretis har beskrivit sexkriget inte som en polariserad debatt men som en spegling av en pågående diskussion inom den tredje vågen, där individuella skillnader och olika sexuella drifter förekommer. Kritikern Jana Sawicki tillbakavisar bägge de två polariserade positionerna, och hon sympatiserar med en "tredje väg" som varken präglas av dogmatisk moralism eller är okritiskt libertariansk.
Sheila Rowbotham och andra socialistiska feminister inom den mest inflytelserika brittiska kvinnorörelsen såg kvinnors frigörelse som oundvikligen kopplad till kapitalismens avskaffande. Men detta krävde även – där man skilde sig från 1970-talets dogmatiker – en omprövning av vanliga livsmönster kring fenomen som sex, kärlek, hemarbete och barnuppfostran.
Den fjärde vågen I viss mån tjänade det "feministiska sexkriget" som åtskiljare av den andra och den tredje vågens feminism, och de förnyade debatterna blev del av framväxten av den fjärde vågen. Den hårda feministiska debatten kring sexualitet återkom i samband med 2010-talets hårdnande diskussioner kring sexuella uttryck och mäns våld runt metoo-rörelsen, under den fjärde vågens feminism. Denna diskussion fokuserade på de negativa sidorna av internetkulturen, med internetpornografi, samhällets sexualisering och toxisk maskulinitet som problemområden. Kritiker av pornografi debatterade mot bland annat mer individualistiskt identifierade feminister. Konfliktlinjerna kompletterades under metoo-kampanjen med beskyllningar runt pornografin som orsaken till mäns våld.
Synen på BDSM
Feministiska åsikter omkring BDSM varierar från stark opposition till tydlig acceptans och olika varianter däremellan. Kontaktytan mellan feminister och utövare av BDSM (oavsett kön och individernas favoritpraktiker) har inkluderat en stor mängd polariserade positioner. Där är de två ytterlighetspositionerna att feminism och BDSM är totalt oförenliga (att BDSM är ett uttryck för misogyni), respektive att BDSM-utövande per definition är ett uttryck för sexuell frihet – även för kvinnor.
Motstånd mot BDSM och sadomasochism
Ett antal ledande radikalfeminister, som Andrea Dworkin och Susan Griffin, har ansett att BDSM är en form av kvinnohat och våld mot kvinnor. Antologin Against Sadomasochism från 1982 inkluderade essäer och intervjuer med ett antal feminister som då kritiserade sadomasochism som idé och praktik. Bland dessa fanns Alice Walker, Robin Morgan, Kathleen Barry, John Stoltenberg, Audre Lorde och Judith Butler.
1982 producerade det amerikanska nätverket Coalition for a Feminist Sexuality and Against Sadomasochism ett protestbrev på initiativ av den större sammanslutningen Women Against Pornography. Detta skedde i samband med den då aktuella – feministiskt sexpositiva – konferensen på Barnard College i New York (se vidare Feminismens "sexkrig").
BDSM-acceptans och -praktik Andra, sexpositiva feminister har sett S/M (senare inplacerat under det större BDSM-paraplyet) som ett idealiskt uttryck för sexuell frihet. De går inte med på tanken att S/M eller BDSM skulle bidra till att förstärka patriarkatet, och de anser att BDSM kan vara ett acceptabelt uttryck för kvinnlig sexualitet.
En del feminister är själva aktiva utövare av BDSM, och de ser sina handlingar som del av deras sexuella identitet.
Flera organisationer för lesbiska och feministiska kvinnor har verkat i bland annat USA. Bland dessa kan nämnas Lesbian Sex Mafia (med Dorothy Allison som medgrundare) och Samois (grundad av Pat Califia och Gayle Rubin).
Feminism och sexuell läggning Feministiska åsikter kring sexuell läggning är även de högst varierade. Åsikterna är ofta påverkade av feministers personliga erfarenheter, vilket bland annat markeras av det feministiska mottot "det personliga är politiskt". Utifrån detta ser många feminister sexuell läggning som ett politisk spörsmål och inte bara som en fråga om individens sexuella val eller preferens.
Celibat och politisk lesbianism En gren av den andra vågens feminism propagerade för sexuell avhållsamhet och kvinnors distansering från män. I USA gjordes detta bland annat av Cell 16, en feministisk grupp grundad 1968 av Roxanne Dunbar och som beskrivits som den första som förde fram kvinnoseparatism. Dessa tankar, där man hellre förespråkade periodiskt celibat än politisk lesbianism, fördes fram i organisationens tidskrift No More Fun and Games.
Politisk lesbianism (att välja en lesbisk identitet på politiska grunder) lyftes bland annat fram av grupperingen The Feminists, grundad 1968 i New York och aktiv fram till 1973. Man ansåg att sexuell läggning var ett val, och man kom att anse lesbianism som ett bättre alternativ för kvinnor än heterosexualitet.
I Storbritannien utvecklade senare Sheila Jeffreys det här konceptet, som del av Leeds Revolutionary Feminist Group (aktiv i Storbritannien under 1970- och 1980-talet). 1987 framträdde i New York grupperingen Southern Women's Writing Collective med en motsvarande politisk agenda. Andra kvinnor som uppmärksammats utifrån den politiska lesbianismen är Julie Bindel, Charlotte Bunch och Yvonne Rainer.
Synen på asexualitet 1977 publicerades Myra T. Johnsons "Asexual and Autoerotic Women", den kanske första texten som uttryckligen fokuserade på asexualitet bland människor. I texten beskrev Johnson asexuella kvinnor som osynliga och osynliggjorda både av den sexuella revolutionen och kvinnorörelsen.
De USA-baserade Karli June Cerankowski och Megan Milks publicerade 2010 skriften New Orientations: Asexuality and Its Implications for Theory and Practice. Där menade de att samhället fastslagit att HBTQ- och kvinnligt definierad sexualitet antingen är ett resultat av egenmakt eller förtryckt. Den asexuella rörelsen utmanar, enligt de två, dessa föreställningar genom att ifrågasätta grundsatserna inom den sexpositiva feminismen. Även Sheila Jeffreys och andra medlemmar av Leeds Revolutionary Feminist Group omfattade idén att asexualitet och (periodisk avhållsamhet) var kompatibel med en politisk lesbianism.
Synen på bi-/heterosexualitet Den lesbiska kvartalstidningen Common Lives/Lesbian Lives (utgiven i USA mellan 1981 och 1996) hade en policy att allt material och alla volontärer på tidningen skulle vara lesbiska. Detta ledde bland annat till att en bisexuell kvinna anmälde tidningens vägran att publicera hennes text till kommittén för mänskliga rättigheter vid University of Iowa.
Ett antal kvinnor som tidigare varit aktivister inom lesbisk feminism har senare offentliggjort sin bisexualitet. Ett ofta studerat konfliktexempel mellan lesbiska och bisexuella feminister berör Prideparaden i Northampton mellan 1989 och 1993, där många inblandade feminister debatterade huruvida bisexualitet var kompatibelt med feminism. I vissa fall talades om sådana personer som antifeminister, att bisexualitet var en form av falskt medvetande och att bisexuella kvinnor som upprätthöll relationer med män var "vilseförda och desperata". Sedan 1990-talet har dessa spänningar mellan bisexuella och lesbiska minskat inom den feministiska rörelsen, men uttalat lesbiska feminister som Julie Bindel var fortfarande på 2010-talet kända för sin kritik av bisexualiteten som fenomen. Hennes ifrågasättande av bisexualitetens existens resulterade 2012 i den nya Facebook-gruppen "400 Women Called Sarah", där slutligen långt fler än 400 kvinnor med det slumpmässigt utvalda förnamnet "Sarah" och en bisexuell identitet anslöt sig.
Synen på homosexuella män I sin bok Unpacking Queer Politics (2003) ansåg den brittisk-australiska och lesbiska radikalfeministen Sheila Jeffreys att lesbisk kultur påverkats negativt av att försöka efterlikna bögarnas subkultur runt sexualitet med dominanta/undergivna inslag. Hon menade att den dominanta bögkulturen propagerat för en sadomasochistisk sexualitet, till förfång för lesbiskas och feministiska kvinnors intressen.