Icke-spel (engelska: non-games) är en benämning på programvara som befinner sig i gränslandet mellan datorspel och digitala leksaker. Begreppet används om interaktiva verk som saknar tydliga vinstvillkor, slutmål eller traditionella utmaningsstrukturer, och i stället betonar fri lek, experimenterande eller självvalda mål.
Nintendo-presidenten Satoru Iwata använde uttrycket non-game game för att beskriva underhållning som ”egentligen inte har någon vinnare eller något verkligt slut”, medan speldesignern Will Wright använde den närliggande termen software toy för verk med mer öppen och mållös lekstruktur.
Kännetecken Icke-spel skiljer sig från traditionella datorspel genom att de ofta saknar fasta mål, tydliga förlusttillstånd och förutbestämda sätt att ”vinna”. I stället ligger fokus vanligtvis på kreativitet, utforskning, konstruktion, simulering eller personlig uttrycksförmåga.
Historia Föregångare till det som senare kom att kallas icke-spel förekom redan under de tidiga åren av datorspelshistorien. Ett tidigt exempel är Surround till Atari 2600, som utöver sitt vanliga spelläge också innehöll ett fritt ritläge kallat Video Graffiti.
Under 1980-talet blev olika typer av konstruktionsprogram viktiga exempel på mer öppna interaktiva verk. Pinball Construction Set lät spelaren skapa egna flipperspel och bidrog till att popularisera idén att själva byggandet kunde vara viktigare än att spela det färdiga resultatet.
Ett centralt senare exempel är SimCity från 1989. Spelet saknar i sitt grundutförande ett slutmål i traditionell mening och har ofta beskrivits som en digital leksak snarare än ett konventionellt spel. The Strong National Museum of Play har noterat att Will Wright själv ofta beskrev SimCity som en ”toy” snarare än ett spel.
Exempel Exempel på verk som ofta har beskrivits som icke-spel eller närliggande former är:
Surrounds ritläge Video Graffiti Pinball Construction Set Adventure Construction Set SimCity
Se även Datorspelsgenre Simuleringsspel Konstspel Sandlådespel
Referenser
Kategori:Datorspelsgenrer