Politik i Spanien är det politiska landskapet och arrangemangen för att styra Europeiska unionens till ytan näst största och till invånarantalet femte största land. Spanien är medlem i Nato sedan 1982 och i EU sedan 1986.
Den gällande författningen stadfästes 1978, under den demokratiska återgången efter Francisco Franco. Författningen innebär stor decentralisation av makten till styrena i Spaniens autonoma regioner, men Spanien är en konstitutionell monarki och ingen federation. Kungen är statschef och premiärministern regeringschef. Parlamentet (Cortes Generales) har två kamrar: Congreso de los Diputados (Underhuset, Deputeradekammaren) och Senado de España (Överhuset, Senaten).
Spaniens enhet har utsatts för prövningar genom nationalistiska strömningar i Baskien och Katalonien (se katalanism). Medan väpnad terror från baskiska ETA på senare år ersatts med större regional autonomi, har krav på större självstyre i Katalonien mötts med motstånd från den spanska centralmakten. Under 2010-talet har dessa motsättningar skärpts, med återkommande massdemonstrationer och polisingripanden som några resultat.
Översikt Den spanska rikspolitiken har sedan 1970-talets återgång till demokrati dominerats av två stora partier, ett på vardera halva av det politiska fältet. Sedan 1982 har dessa utgjorts av det konservativa PP och det socialdemokratiska PSOE, vilka växlat vid makten.
Vid parlamentsvalen 2015 skedde ett trendbrott, då två nya partier – vänsterpartiet Podemos och centerinriktade Ciudadanos – blev tredje respektive fjärde största parti med sammanlagt 105 platser i Deputeradekammaren. Framgångarna skedde delvis i ljuset av en mängd korruptionsaffärer där de båda stora partierna varit inblandade.Fernández, Pepe (2015-07-19): "PODEMOS, CIUDADANOS Y LA CORRUPCIÓN". ideal.es. Läst 9 september 2016. Ciudadanos är ett från början katalanskt politiskt parti som lanserat sig som riksparti och som samtidigt motsätter sig katalansk nationalism. Vid de allmänna valen 2015 tog partiet många röster från UPyD, ett från början baskiskt men anti-separatistiskt parti som lanserat sig på riksplanet och fick stora framgångar vid de allmänna valen 2011.
mini|Spaniens regioner har mer (mörklila) eller mindre (ljuslila) stark regional identitet. Data från 2009. Starka spänningar råder mellan centralmakten i Madrid och de olika regionerna. De senare har under årens lopp fått större självstyre, för att förekomma separatistiska krav. Detta till trots har framför allt två regioner fortsatt hävda deras särart – Baskien och Katalonien. I det förra drev den terroriststämplade organisationen ETA länge en kamp för regionens självständighet, medan separatismen i Katalonien blivit mer märkbar först under 2010-talet och delvis i opposition mot det styrande Partido Popular i Madrid (se även katalanism). Även i Galicien och vissa andra regioner har regionala partier fått stor betydelse.
Spaniens kung har en viss politisk makt, eftersom han både kan upplösa parlamentet och föreslå kandidat till premiärministerposten. Andelen kvinnliga politiker i Deputeradekammaren är sedan parlamentsvalen (december 2015) 40,0 procent; detta placerar Spanien på fjärde plats i den europeiska jämställdhetsstatistiken, efter Sverige, Finland och Island."Women in national parliaments". ipu.org, 2016-02-01. Läst 18 april 2016.
Historik
1970– och 80-talet
miniatyr|stående=1.9|Utfallet i antal mandat (av Deputeradekongressens totalt 350 platser) de i spanska allmänna valen 1977–2011. Partiförkortningarna: PSOE = Spanska socialistiska arbetarpartiet, AP/PP = Alianza Popular/Partido Popular, UCD/CDS = Unión de Centro Democrático, PCE/IU Spaniens kommunistiska parti/Enade vänstern, UPyD = Enhet, framsteg och demokrati. Efter diktatorn Francisco Francos död 1975, som hade haft makten sedan slutet på Spanska inbördeskriget 1939, återinfördes demokratin i Spanien efter en övergångsperiod som varade från 1975 till 1978.
Under denna period bytte landet styrelseskick, från Francodiktaturen till en konstitutionell monarki. Under premiärministern Adolfo Suárez godkände man 1977 en politisk reformen 1977 och den nuvarande spanska konstitutionen infördes 1978. Suárez styrde landet från 1976 till 1982.
Den 23 februari 1981 intog en grupp rebeller från Guardia Civil deputeradekammaren med avsikten att införa en militär diktatur. Men den stora majoriteten av de militära styrkorna vidhöll sin lojalitet mot den spanske kungen Don Juan Carlos I, som använde sin kungliga auktoritet för att förhindra statskuppen.
Spanien gick med i NATO i början av 1982. I oktober samma år vann socialistiska arbetarpartiet Partido Socialista Obrero Español (PSOE), under ledning av Felipe González Márquez, valet till kongressen och senaten med absolut majoritet. PSOE fick också absolut majoritet i valen 1985 och 1989. PSOE under ledning av González styrde landet under de följande 13 åren. Under hans mandatperiod utvecklades den spanska välfärdsstaten, modellen för regionernas självstyre och man genomförde betydande reformer inom socialpolitiken, som var eftersatt på grund av den tidigare diktaturen. Till perioden kan också kopplas flera politiska skandaler och den spanska socialistregeringens illegala antiterroriststyrka. 1986 gick Spanien in i Europeiska gemenskapen.
1990- och 2000-talet I mars 1996, övertogs landets styre av Partido Popular (PP) och José María Aznar, som fick nästan hälften av mandaten i kongressen. Aznar beslöt att liberalisera ekonomin med ett program för privatisering, reformera arbetsmarknaden, och vidtog steg och mått för att öka konkurrensen på vissa marknader, främst telekommunikation. Under första mandatperioden för Aznar, uppfyllde Spanien EU:s kriterier för medlemskap i valutaunionen. Under denna period deltog Spanien, tillsammans med USA och andra allierade stater i NATO i militära operationer i Jugoslavien. Spanien deltog också i Kosovokriget 1999, och de spanska militärstyrkorna och några enheter från spanska polisen deltog i fredsstyrkorna i Bosnien (IFOR, SFOR) och i Kosovo (KFOR).
PP fick absolut majoritet i de två kamrarna i Cortes Generales vid valet i mars 2000. Detta resultat gjorde det möjligt för Aznar att bilda en regering utan att behöva stöd från andra politiska grupperingar såsom hans tidigare regering. Aznar är en beslutsam försvarare av de transatlantiska relationerna och kriget mot terrorismen. Mandatperioden kännetecknas av sociala omvälvningar genom några lagar och beslut (ändringar i skollagen, Irakkriget 2003, förlisningen av oljefartyget Prestige 2002, Bombdåden i Madrid 2004) som delar av befolkningen inte accepterade. Inför valet 2004 utnämnde Aznar den dåvarande vice premiärministern Mariano Rajoy som kandidat för PP.
Spanska socialistiska arbetarpartiet, PSOE vann detta val. José Luis Rodríguez Zapatero valdes till premiärminister. De tre viktigaste åtgärderna i början av hans mandatperiod var: 50 procent representation av kvinnor i regeringsministären, tillbakadragande av de spanska trupperna i Irak och godkännande av giftermål mellan homosexuella.
mini|stående|Partido Popular-ledaren Mariano Rajoy, premiärminister i Spanien sedan 20 november 2011 till 2 juni 2018
Parlamentsvalen 2008 och 2011 Efter allmänna val den 9 mars 2008 kunde Spanska socialistiska arbetarpartiet, lett av José Luis Rodríguez Zapatero, förklara sig vara vinnare. Vid valet hade Spanien ännu inte gått in i den ekonomiska lågkonjunkturen som då börjat spridas över Västeuropa. Men direkt efter valet drabbades en Spanien av en ekonomisk tvärnit. Krisen förvärrades sedan snabbt när Lehman Brother föll i USA samtidigt som den stora spanska byggbubblan föll samman och det som ursprungligen var en lågkonjunktur utvecklades till en allvarlig skuldkris. Premiärminister Zapatero dröjde dock med att försöka bromsa statens utgifter vilket förvärrade krisen. När han sedan agerade 2010 var det med mycket hårda nedskärningar som ledde till att han snabbt förlorade popularitet, enligt den analys som Spanienkännaren Thomas Gustafsson redovisar i fackboken "Spanien: En stat, flera nationer". Under 2011 blev till slut Zapateros ställning ohållbar och han valde att tidigarelägga parlamentsvalet till hösten 2011 och i samband med detta avgå.
Parlamentsvalet i Spanien 2011 som avsåg den X Legislaturen hölls den 20 november 2011. Socialistpartiets kandidat var Alfredo Pérez Rubalcaba, tidigare inrikesminister i Zapateros regering. Segrare i valet blev konservativa partiet Partido Popular, lett av Mariano Rajoy.
Mitten av 2010-talet mini|stående=1.2|Under 2010-talet har ett antal nya partier och partikoalitioner bildats inom spansk politik. På bilden syns ett möte i maj 2015 – två veckor före de spanska kommunalvalen – med representanter för bland annat partikoalitioner från Barcelona (Ada Colau, Barcelona en Comú) och Madrid (Manuela Carmena, Ahora Madrid). Under Mariano Rajoys första år vid makten fördjupades skuldkrisen. De nedskärningar som gjordes ledde dessutom till att arbetslösheten ökade och vid inledningen av 2013 var över 25 procent av arbetskraften arbetslös. Samtidigt drabbades det konservativa regeringspartiet av en allvarlig korruptionsskandal. Men med egen majoritet i parlamentet kunde ändå Mariano Rajoy fortsätta driva sin politik. Krisen ledde dock till att separatismen växte i Katalonien och Baskien, samtidigt som förtroendet för regeringen föll till en ny bottennivå.
Under 2014 bildades det vänsterinriktade partiet Podemos, med Pablo Iglesias som främsta talesperson. Samtidigt har det borgerliga Ciudadanos (grundat 2006) växt i betydelse, även utanför sitt kärnområde Katalonien. Båda partierna har marknadsfört sig som alternativ till de stora etablerade partierna (PSOE respektive både PP och CiU), och de genom senare års ekonomiska kriser och korruptionsskandaler dragit till sig "missnöjesröster". Vid 2014 års Europaparlamentsval erhöll Podemos 5 av Spaniens 54 mandat, medan Ciudadanos nådde två mandat. Efter 2015 års spanska regionalval har Ciudadanos hittills tagit plats i minst 11 regionförsamlingar, med en snittandel röster på 8,4 procent. Vid samma regionalval nådde Podemos än större framgångar, genom att man tog sig in i alla de regionala parlamenten (med en genomsnittlig röstandel på cirka 13,5 procent) och i mandat räknat blev tredje största parti i nio församlingar.
Samtidigt med regionalvalen 2015 arrangerades kommunalval över hela Spanien. I ett antal av de största städerna deltog Podemos som ett av flera partier i nybildade lokala partikoalitioner med vänsterinriktning, och i bland annat Madrid och Barcelona kom dessa koalitioner (Ahora Madrid respektive Barcelona en Comú) att ta över borgmästarposten. I kommunalvalen i Valencia kom ytterligare en nystartad partikoalition – det grön-röd-nationalistiska Compromís att bli tredje största parti; Compromís tog trots detta över posten som borgmästare, sedan ingen av de två största partierna (PP och PSOE) lyckats få stöd av en majoritet av kommunförsamlingen. Därmed ändades ett 24 år långt PP-styre i staden Valencia."Left-Wing Coalition Agrees Deal To Govern Valencia City Hall And Name Compromís Candidate Mayor". thespainreport.com, 2015-06-05. Läst 21 juni 2015.