Franz Albert Alexandrovitj Seyn, född 8 augusti 1862 i guvernementet Vitebsk, död sommaren 1918, var en rysk militär (generallöjtnant 1909) och ämbetsman som tjänstgjorde som det ryska kejsardömets siste generalguvernör över Finland 1909–1917. Han var en av de främsta förverkligarna av russifieringspolitiken under den så kallade andra ofärdsperioden.

Biografi Bakgrund och tidig karriär Seyn härstammade från lågadel i guvernementet Vitebsk, där fadern Aleksandr Seyn tjänstgjorde först som officer och senare som civil ämbetsman. Området befolkades av vitryssar, litauer, polacker och judar med olika religiös tillhörighet. Seyn blev från unga år bekant med den ryska regeringens sätt att hantera nationella minoriteter, något han också senare mötte då han tjänstgjorde som underlöjtnant i Kaukasien, efter att ha avklarat officersskola och artilleriskola. Han antogs 1885 till krigshögskolan, där han gjorde sig bemärkt genom arbetsamhet och samvetsgrannhet.

I Finland Seyn förflyttades 1890 till Helsingfors och staben för det ryska militärdistriktet i Finland. Där lärde han känna de praktiska problem som förorsakades av att krigsmakten i Finland var separat från den ryska, och han irriterades av vad han upplevde som finländarnas nationella överlägsenhetskänsla.

Efter att Nikolaj Bobrikov utnämnts till generalguvernör utsågs Seyn till expert vid arbetet på en reform av krigsväsendet, vilket ledde till att den separata finska krigsmakten upplöstes 1901. Då de finska värnpliktiga strejkade mot uppbåden ansågs de som opålitliga och befriades från militärtjänst, mot att finska staten betalade ersättning till den ryska statskassan, de så kallade militärmiljonerna.http://www.histdoc.net/history/seyn.html

Efter 1904 och storstrejken i Finland 1905 tvingades reformarbetet avbrytas och Seyn lämna landet. Han utnämndes till guvernör i Grodno, ett ryskt-polskt-judiskt område i västra delen av riket nära hans hembygd.

Generalguvernör 1909–1917 När Ryssland under statsminister Pjotr Stolypin repat sig efter revolutionen återupptogs arbetet med att underställa Finland den kejserliga regeringens makt. Seyn kallades 1907 till adjoint hos generalguvernören och utnämndes 1909 till generalguvernör, varvid han också erhöll generallöjtnants rang.

Under hans tid utnämndes till senatorer och guvernörer politiskt obundna finländare och ryssar som omfattade rikstänkandet. Ämbetsverken uppmanades använda rikets gemensamma språk, undervisningen i ryska utökades i skolorna och läroböcker i historia och geografi rensades från uttryck som ansågs såra Ryssland. Genom lagstiftning 1910 reglerades ordningen för stiftandet av lagar i Finland som rörde hela riket, och 1912 tillkom lagar om ryssarnas lika medborgerliga rättigheter samt om slutlig kompensation för krigstjänst genom penningersättning. Planer fanns också på att lösgöra delar av Karelska näset för att ansluta dem till guvernementet S:t Petersburg, vilket förorsakade protester bland gränsbygdens befolkning.

Under den så kallade andra ofärdsperioden var Seyn den främste förverkligaren av russificeringspolicyn i Finland. Under första världskriget motarbetade han aktivt planerna på att inkalla finländare till krigstjänst och varnade att tvångsåtgärder skulle kräva ökad rysk militär närvaro för att upprätthålla ordningen. Han försökte också säkra import av spannmål från södra Ryssland trots krigstidens överbelastade järnvägslinjer.

Död och eftermäle Efter februarirevolutionen beordrades Seyn gripen av den provisoriska regeringen. Uppdraget utfördes av och Seyn fördes den 16 mars under bevakning till Sankt Petersburg. Han frisläpptes efter ett tag och anhöll om pension av finska staten, vilket nekades. Han uppmanades istället ansöka om pensionen av ryska staten eftersom generalguvernörens ämbete på Seyns egen framställning omändrats till en rysk statstjänst. Seyns liv efter det är oklart men det tros att han dränktes i Finska viken, i likhet med många andra kejserliga officerare.

Hans hustru Sofia Ivanovna Seyn, född Stewen, började vid något tillfälle efter hans död arbeta som Michail Borovitinovs hushållerska.

Seyns minne bland finländarna är inte speciellt ljust. Han förverkligade samvetsgrant en politik som syftade till att underställa Finlands förvaltning den ryska regeringen och på lång sikt kanske också till en nationell russifiering. Finländarna erinrade sig hans befallande sätt mot underordnade och kryperi inför överordnade. Referenser

Externa länkar

Kategori:Födda 1862 Kategori:Ryska generaler Kategori:Generalguvernörer Kategori:Finlands historia under ryska tiden Kategori:Avlidna 1918 Kategori:Män