Med svensk kulturpolitik förstås här svensk, statlig, regional och kommunal politik inom kulturområdet. Denna var förr nära förbunden med religionspolitik och utbildningspolitik, och inom regeringen ansvarade tidigare Sveriges ecklesiastikministerecclesia = kyrka på latin, från den 1 januari 1968 benämnd Sveriges utbildningsminister, för kulturfrågor. Från 1991 har det funnits ett Kulturdepartement, förutom 2004–2006 då det var sammanslaget med utbildningsdepartementet. Kulturdepartementet ansvarar idag för frågor som rör kultur, demokrati, medier, de nationella minoriteterna och det samiska folkets språk och kultur. Departementet ansvarar också för idrott och ungdomspolitik samt för frågor som rör det civila samhället, trossamfund och begravningsverksamhet. Sveriges nuvarande kultur- och demokratiminister är Parisa Liljestrand (M).

Statlig kulturpolitik

Lagar och mål för den statliga kulturpolitiken Den svenska statliga kulturpolitiken regleras bland annat i vår grundlag och i internationella konventioner.

I regeringsformen 1 kap 2 §, står det att ”Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten”.

I FN:s Allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna beskrivs de kulturella rättigheterna i Artikel 27 som att ”fritt delta i samhällets kulturella liv” och att ”njuta av konst” (FN, 1948).

De nationella kulturpolitiska målen som antogs av riksdagen 2009 (prop. 2009/10:3) styr kulturpolitiken: "Målen för kulturpolitiken är att kulturen ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrandefriheten som grund, att alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet och att kreativitet, mångfald och konstnärlig kvalitet ska prägla samhällets utveckling".

Lagar som styr särskilda kulturpolitiska områden är till exempel museilagen (2017:563), bibliotekslagen (2013:801) och arkivlagen (1990:782).

Kulturdepartementet

Det centrala organet för den statliga kulturpolitiken är Kulturdepartementet som ansvarar för beredning av de delar som bland annat rör kultur, medier, demokrati och nationella minoriteter.

Utgiftsområde 1 Rikets styrelse

Demokratipolitik och mänskliga rättigheter (allmänna val och demokrati, Valmyndigheten, stöd till politiska partier) Medier Nationella minoriteter Nationella minoriteter romer Sametinget och samepolitiken

Utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossamfund och fritid

Kultur Medier

Organisation Departementets politiska ledning består av kulturministern, som är departementschef, en statssekreterare, politiska sakkunniga och pressekreterare. Kulturdepartementet leds av kulturminister Parisa Liljestrand.

På departementet finns det tre sakenheter som ansvarar för det löpande arbetet och med att bistå den politiska ledningen att genomföra sin politik. På enheterna handläggs ärenden innan regeringen fattar beslut. Enheterna sköter också kontakterna med departementets myndigheter.

Sakenheterna är

Enheten för kultur och kulturmiljö (KKM) Enheten för medier och demokrati (MD) Enheten för språk, nationella minoriteter och arkiv (SNA)

Myndigheter Kulturdepartementet utfärdade regleringsbrev för bland annat följande myndigheter 2026.

Forum för levande historia Institutet för språk och folkminnen Konstnärsnämnden Moderna museet Myndigheten för kulturanalys Mediemyndigheten Myndigheten för tillgängliga medier Nationalmuseum Naturhistoriska riksmuseet Riksantikvarieämbetet Riksarkivet Sametinget Statens historiska museer Statens kulturråd Statens museer för maritim-, transport- och försvarshistoria Statens museer för världskultur Statens musikverk Valmyndigheten

Regional och kommunal kulturpolitik Sveriges regioner och kommuner har ett stort mått av frivillighet när det gäller det kulturpolitiska området. I praktiken är regionerna och kommunerna sammantaget stora kulturpolitiska aktörer. De är bland annat huvudmän eller uppdragsgivare för kultur­institutioner (exempelvis länsmusik, länsteatrar, länsmuseer och konsthallar) och kulturskolor, arbetar med främjande av konstområden, stöttar fria kulturaktörer och arbetar med strategisk utveckling av kulturlivet i sina områden.

Enligt bibliotekslagen ansvarar kommunerna för folkbiblioteken och varje kommun ska ha ett folkbibliotek. Regionerna är parter i kultursamverkansmodellen och fördelar statliga medel till verksamheter i respektive län, i samverkan med staten, kommunerna och det fria kulturlivet, och i linje med de regionala kulturplaner som tas fram vart 3–4 år. Regionerna är också drivande när det gäller att betrakta kultur som en faktor inom regional utveckling.

Lagstiftning som reglerar regionernas kulturpolitiska arbete är bland annat regeringsformens 1 kap 2 §: Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Andra lagar som reglerar regioners kulturpolitiska arbete är bibliotekslagen, museilagen, kulturmiljölagen, språklagen, lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk och förordningen om fördelning av vissa statsbidrag till regional kulturverksamhet (även kallad kultursamverkansmodellen).

Regionernas samlade utgifter för kultur och folkbildning uppgick 2024 till 5,4 miljarder kronor och kommunernas på 15,1 miljarder kronor. Det ska jämföras med statens utgifter på 14,3 miljarder kronor.

Svenska samhällets kulturutgifter

Statens utgifter för kultur delas upp i tre huvudområden: kultur, folkbildning och medier. År 2023 uppgick statens samlade utgifter för dessa områden till cirka 14,9 miljarder kronor.

Regionernas kostnader för kultur kan fördelas på fyra områden: scenkonst (teater och musik), museer, folkhögskolor och övrigt. De sammanlagda medlen för kultur i regionerna uppgick 2023 till 5,2 miljarder kronor.

Kommunernas kostnader för kultur fördelas på posterna bibliotek, allmän kulturverksamhet, musikskola/kulturskola och stöd till studieförbund. Kommunernas sammanlagda kulturutgifter uppgick 2023 till cirka 14,2 miljarder kronor. Historik

Den moderna svenska kulturpolitikens framväxt Föregångaren till den moderna svenska kulturpolitiken kan spåras till 1700- och 1800-talen då det togs en rad kulturpolitiska initiativ som kom att få betydelse för lång tid framöver. 1735 etablerades Kongl. Ritarakademin som sedermera blev Kungliga Akademien för de fria konsterna. På 1770- och 1780-talen grundade kung Gustaf III de nuvarande nationalscenerna Operan respektive Dramaten samt Svenska Akademien.

Under 1800-talet växte sig nationalismen stark vilket också avspeglas i nya institutioner som Nationalmuseum, Nordiska Museet och Skansen.

I kölvattnet av de omvälvningar i Europa som följde på första världskriget 1914–1918 och den ryska revolutionen 1917 började en ny föreställning om konstens och kulturens roll i samhället att ta form inom den svenska statsapparaten. Det fanns en förväntan om att en förbättring av livsvillkoren för folk också skulle innebära större möjligheter att delta i kulturlivet.

Den statliga kulturpolitiken hade dittills fokuserat på att förvalta kulturinstitutioner och kulturella traditioner som vuxit fram under århundraden, men under 1930-talet började staten också att forma kulturlivet för att göra det möjligt för så många som möjligt att komma i kontakt med de sköna konsterna..

Under Arthur Engbergs tid som ecklesiastikminister (1932–1936 och 1936–1939) togs flera initiativ för att bredda inriktningen på det kulturpolitiska arbetet. Kulturpolitiken var för Engberg ett instrument för att förändra samhället och för en demokratisk fostran som skulle göra det möjligt för alla att delta i det politiska livet. Riksteatern inrättades år 1934. 1937 inrättades den statliga myndigheten Statens konstråd.

Det dröjde till efterkrigstiden och 1950- och 1960-talen innan de reella möjligheterna fanns för att förverkliga idén om en stark kulturpolitik och det var framför allt inom kommunerna som utvecklingen skedde. De nya, större kommunerna byggde snabbt upp kommunala folkbibliotek och kommunala musikskolan, och kom att ansvara för många av de museer och konsthallar som fanns i de flesta medelstora och större städer.

I början av 1960-talet blev kulturpolitikens utformning en återkommande diskussion i riksdagens bägge kammare. 1961 presenterades den regeringsproposition som i fyra punkter angav riktlinjerna för statens åtgärder gentemot kulturlivet, eller vad som benämndes som den ”fria sektorn”.Ragnar Edenman (1959) ”Konst i offentlig miljö”, Regeringens proposition 1961:56

Två förslag som skulle återkomma i diskussionerna under åren som följde var att regeringen skulle tillsätta en kulturutredning och upprätta ett kulturpolitiskt handlingsprogram. Det fanns dock ingen enighet om vad en sådan utredning skulle innehålla eller hur den skulle genomföras.

När Olof Palme hösten 1967 tillträtt som ecklesiastikminister verkar arbetet ha intensifierats. Under våren 1968 diskuterades på departementet möjligheten att tillsätta ett nytt kulturråd som självständigt från departementet skulle undersöka möjliga vägar framåt för att etablera en ny kulturpolitik. Den statliga utredningen Kulturrådet sammanträdde första gången i februari 1969.

1974 års kulturproposition huvudartikel: Kulturpropositionen 1974

Utredningen Kulturrådet presenterade 1972 i sitt betänkande "Ny Kulturpolitik" (SOU 1972:66) kom att ligga till grund för kulturpropositionerna 1974:28, 1975:20 och 1975/76:135. Med dessa grundlades kulturpolitiken som ett självständigt politiskt område i Sverige.

Sven Nilsson sammanfattar inriktningen på den nya politiken i fyra punkter: decentralisering, det vill säga en förankring av de olika insatserna i människornas närmiljö integration av de kulturpolitiska åtgärderna i det sociala livet och vardagen ökad betoning av det egna skapandet, det vill säga den kulturella amatörverksamheten en beredskap för mer offensiva ingrepp i den kommersiella kulturmarknaden.

De kulturpolitiska målen enligt regeringens och riksdagens beslut 1974 Kulturpolitiken skall:

– medverka till att skydda yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar för att denna frihet skall kunna utnyttjas, – ge människor möjligheter till egen skapande aktivitet och främja kontakt mellan människor, – motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet, – främja en decentralisering av verksamhet och beslutsfunktioner inom kulturområdet, – i ökad utsträckning utformas med hänsyn till eftersatta gruppers erfarenheter och behov, – möjliggöra konstnärlig och kulturell förnyelse, – garantera att äldre tiders kultur tas till vara och levandegörs, – främja ett utbyte av erfarenheter och idéer inom kulturområdet över språk- och nationsgränserna.

Den nya kulturpolitikens genomförande 1974–1993 Två nya statliga myndigheter med uppgift att förvalta den nya kulturpolitiken. Konstnärsnämnden fick uppdraget att fördela statliga stipendier och bidrag direkt till kulturutövare och Statens kulturråd skulle fördela statliga medel till arrangörer och större projekt över hela landet.

1970-talets kulturpolitik präglades annars av en skarp och högljudd kritik inom progressiva delar av kulturlivet mot det som betecknades som "skräpkultur", något som också återspeglades i hur politiker, folkbildare och företrädare för kultureliten drog en skarp gräns mellan den goda, kvalificerade, kvalitativa konsten å ena sidan och populärkulturen och kommersialismen å den andra.

Ett exempel var det återkommande kravet på bojkott mot melodifestivalen, där Sverige ställde in TV-sändningarna och deltagandet 1976 efter påtryckningar.

Det fanns också en stark rörelse i samhället för att sprida "god konst" ut i samhället både genom turnerande statliga institutioner som Riksteatern och Riksutställningar, folkrörelsens konstföreningar och Konstfrämjandet.