Poststrejker i Frankrike, strejkerna på franska posten (Postes, Télégraphes et Télécommunications PTT (gamla posten) skall skiljas från La Poste (Posten från 1991, se nedan), men de innefattar båda rörelser som sedan början av 1900-talet har påverkat den allmänna opinionen. Postverk är en statlig verksamhet.
Vid en strejk som äger rum inom franska postens administrativa gränser bryts länken mellan avsändare och mottagare, den i sociala och ekonomiska relationer medlande länken bryter samman. Tillväxten av andra kommunikationsmedel hade ännu inte, under PTT:s existens, en alltför försvagande effekt på långa arbetsnedläggelser inom denna sektor.
Den franska staten förnekade länge postarbetarna rätten att strejka. Att värna om "allmänhetens intresse" sågs förr som viktigare än ett, från dess synvinkel, andra rangens klagomål från postarbetare och telegrafister. De som betalades av staten skulle inte kunna strejka utan att bryta den länk som skulle ha knutit den anställde genom ed till sin arbetsgivare. Detta gällde inte enbart för franska postens anställda, men inom den delen av den offentliga sektorn blev det ifrågasatt och förnekat på det mest radikala vis av de arbetande själva: genom strejken.
1899–1914 Strejker var förbjudna för alla anställda. När sådana ändå genomfördes ledde det till olika straff, bland annat uppsägning. Fackföreningsrättigheter gällde inte för statsanställda.
Första brevbärarstrejken, Paris 18 maj 1899: Den ägde rum i Paris, RP (Recette Principal, rue du Louvre) och var en begränsad strejk för lönehöjning. Den dåvarande statliga sekreteraren för posten Léon Mougeot tillkallade armén för att dela ut posten. 27 uppsägningar och ett flertal sanktioner blev resultatet. 11–19 april 1906: Just då all press fokuserade sina artiklar på generalstrejken som CGT hade proklamerat för första maj gick de parisiska brevbärarna ut i strejk. Året innan hade det grundats en fackförening. De strejkande ville att ledningen erkände deras talespersoner. Men Louis Barthou, minister för offentliga arbeten och franska posten, vägrade all dialog. Rörelsen berörde främst de yngsta brevbärarna. Till slut sades fler än 300 upp, dock fick alla tillbaka jobbet under månaderna därefter fram till 1 november. Strejken var mycket lokal och berörde inte mer än en kategori anställda (brevbärarna). Några av de fackföreningsaktivisterna som sparkades var Pangrani, Henri Grangier och Louis Simonnet.
Fackliga rättigheter nekades anställda 22 mars 1907: regeringen, ledd av Georges Clemenceau, föreslog några dagar innan 22 mars en lag som skulle påverka rätten för tjänstemän att organisera sig. Det var en restriktiv lag och sågs som sådan av ”fackföreningsfolket”. Sju av dessa skrev ett öppet brev till Clemenceau i namnet av en "förening för försvaret av fackliga rättigheter". Alla sju, läraren Marius Nègre, informationsanställde Èmile Janvion samt fem postarbetare avskedades. För de postanställda straffades sekreteraren i ”allmänna associationen för postens anställda” (l’association générale des agents des PTT), Clavier. Brevbärarna Simonnet och Grangier utsattes för sin andra uppsägning. Två dömdes till ambulerande tjänster: Paul Amalric och Paul Quilici.
Strejkerna 1909 12 mars–23 mars 1909: den första strejken med utbredning till hela franska posten. Den innefattade telegrafister, kontorsanställda, de med ambulerande tjänst, telefonister och linjearbetarna. Trots en proklamerad fasthet, trots det stöd policyn mottog i franska nationalförsamlingen genom Louis Barthou och Clemenceau och trots sanktioner fortsatte strejkrörelsen. Den föddes i Paris och bredde ut sig till andra större städer i Frankrike med starka punkter i Lyon, Marseille, Rouen och Lille. Strejken verkar ha varit mer åtföljd hos vanliga funktionärer än hos brevbärarna, vid de stora servicecentren mer än i telegraferingscentralerna, på sorteringsterminalerna liksom stationerna, de ambulerande tjänsterna. Huvudsakligen efterföljdes strejken inom post- och telegrambefordringen och i mindre omfattning på arbetsplatser av mindre vikt. Regeringen fann sig tvingad att förhandla med de strejkande. De krav som ställdes i början handlade om problem med intern befordran, till slut var det sparkandet av den statliga sekreteraren för franska posten Julien Simyan som blev det mål de strejkande hoppades kunna uppnå. I Paris förekom dagliga stormöten/manifestationer. Få var vana vid sådana slags sammankomster men efter en tid stärktes strejken. Clemenceau hade visat sin fasthet mot CGT under de senaste åren… Strejken tvingades till slut tillbaka av omständigheterna. Det fanns ett stöd hos ”allmänheten” för en strejk som satte arbetare med tjänstemän i första rummet, som Tigre knappast kan beskriva som revolutionärer. Den var densamma för de kvinnliga telefonisterna som deltog i en strejk för första gången. Den drabbade också företagens kommunikationer som stördes genom den oförutsedda strejken. De officiella förhandlingarna mellan minister Louis Barthou och postarbetarfacken startade, de var otillräckliga då varken tjänstemännen eller brevbärarna deltog.
April 1909: I segerns yra tillät sig vissa postarbetare att undervärdera den taktiska politiker de var ställda mot. Fackföreningen på posten PTT bidrog med disciplin och pragmatism till strejkens framgång. Postarbetarna följde stormötets ledare. Tillsammans var de en fackförening utan att kallas för en, men hela postproletariatet var långt borta från den tidens syndikalism hos vissa ledare inom CGT. Några fackföreningsledare såg en framtid i den rörelsen och de stormöten som pågick och intervenerade i flera, varav ett stormöte i Paris som den fjärde april samlade flera tusen deltagare. Somliga talare såg revolutionen spira. Gräddan av syndikalisterna kunde ses i talarstolen: Georges Yvetot, Raymond Péricat, Émile Pataud, Émile Janvion. Brevbäraren Louis Simonnet krävde fackliga rättigheter för tjänstemännen. CGT:s sekreterare Louis Niel var mer försiktig.
Vid SFIO:s (föregångaren till det nuvarande Parti Socialiste) årliga kongress i Saint-Étienne dök postbiträdet Jean-Louis Chastanet upp och talade om den slutliga striden. Samtidigt pågick regeringens förberedelser av disciplinära åtgärder och handelskammaren förutsåg behovet av extrainkallad postbefordran. I början av maj ställdes alla "fackföreningsledare" på posten inför rätta, anklagade för att ha brutit mot sin plikt till samförstånd genom "revolutionär propaganda". Samtliga sparkades (Chastanet, Lamarque och Charles Le Gléo drabbades särskilt eftersom Clemenceau mottog en delegation från dem). I omgångar hotades alla uppåtstigande fackföreningsaktivister med sanktioner: vissa sågs som ansvariga för "organiserande av stormöte" (Frédéric Subra, Raoul Montbrand, Paul Amalric). Strejken avslöjade deras talang som militanter, samma sak som med de unga, ofta yngre än 30 år: André Février (24 år), Lyon, Clovis Constant (21 år), Havre, René Plard (21 år), Nevers, Louis Thomas, känd under namnet Maurice Harmel (25 år), André Maratrat (21 år), vid telegrafcentralen i Paris.
11 maj–20 maj 1909: tre yrkesspecifika organisationer, som hade skapats 1909 inom det nationella postförbundet (Fédération nationale des PTT) lanserade som svar på repressionen en uppmaning till generalstrejk riktad till postarbetarna. Massan av postarbetare och telegrafcentralen, som emellertid var på gränsen till strejk i mars, följde inte uppmaningen. Posten dirigerades och hanterades i ett parallellt flöde. Handelskammaren i Amiens sträckte sig till åtgärden att ge ut särskilda brevmärken som såg ut som frimärken. Stödet från SFIO och "Kommissionen för Mänskliga Rättigheter" (laLigue des droits de l'homme) räckte inte. CGT:s ledning, som stod delad inför upprepade påtryckningar, sände ut en uppmaning om generalstrejk. Den ägde rum den 20 maj då antalet strejkande vid franska posten var mycket litet, decimerat av sanktioner. Denna generalstrejk ledde till några sammandrabbningar i Paris, inte mycket mer. Den 21 maj uppmanade CGT:s ledning till en återgång till arbetet. Fler än 800 arbetare sparkades.
Den 26 maj 1909, fem dagar senare, avgick CGT:s generalsekreterare Louis Niel. Hans ersättare Léon Jouhaux valdes i juli 1909. Hösten 1909 när konsekvenserna av strejken sammanställdes skapade en grupp fackliga aktivister (ledd av Pierre Monatte som följt händelserna som journalist för dagsländan la Révolution, skapad av Émile Pouget) en revy för studiet av fackliga aktioner, kallad la Vie ouvrière.
På grund av Clemenceau hamnade hans regering i minoritetsställning 20 juli 1909. Alexandre Millerand blev den franska postministern i den efterföljande regeringen som skapades av Aristide Briand. Millerand återintegrerade huvuddelen av de sparkade i administrationen och avskaffade statssekreteraren för franska posten.
1919–1946
Den strejkfattiga mellankrigstiden Episoden 1909 upphöjdes snabbt till myt av brevbärarna i facket och deras motståndare. Mellan 1919 och 1946 tjänade den som konstant referens lika mycket inom CGT som CGTU för att lyfta fram det särskilda med postens fackföreningsverksamhet i jämförelse med den för hela den offentliga sektorn. Verkligheten var inte alls lika episk. Den splittrade strejkrörelsen förde inte med sig mer än ett fåtal lokala strejker, och alla blev hårt straffade av postens chefer fram till 1934. De stora sociala konflikterna 1919-1920 hade inte mer än mycket begränsade verkningar på posten.
Mellan 1934 och 1938 förkroppsligade sig en helt annan aktionsform än storstrejken: den landsomfattande strejkdagen arrangerades av fackföreningsfolket på franska posten och gav skilda utfall. Den 12 februari 1934 verkade uppmaningen om strejk ha följts åt särskilt av brevbärarna: ”inte sedan 1909 har vi sett en liknande rörelse” skrev man i fackföreningspressen. Goerges Frischmann, fackföreningshistoriker och praktiker skrev om 160 000 strejkande. Det är dock en överdriven siffra eftersom strejken då skulle ha berört 90 % av yrket som helhet.
Strejkerna 1936 åtföljdes inte på franska posten och inom den offentliga sektorn. Bortsett från vidden av det politiska stödet från regeringsnivå berodde icke-deltagandet på att behovet av förbättringar upplevdes som mindre akut. Behandlingen av majoriteten av postarbetarna var inte bättre, men de upplevde sig inte vara mindre försäkrade. Medlingsstrukturer existerade ("kommissioner för karriäravancemang", "disciplinärt råd") och där satt valda personalrepresentanter. Detta var långt före "Funktionärsförordningen" från 1946 (le Statut des fonctionnaires).
En annan landsomfattande strejkdag som kallades generalstrejk ägde rum, på posten precis som inom alla branscher, den 30 november 1938. En historiker som heter Guy Bourdé har gjort en studie över den strejken. Postförbundet som påstod sig ha fler än 100 000 anhängare (av 180 000 postarbetare) gick bara ut med 4000 i strejk. Denna siffran verkar inte täcka in andra än de anställda som blev bestraffade för strejk. George Frischmann återger från en annan källa 28 000 strejkdagar, vilket innebär lika många strejkande. CGT:s postfederation var snarast fientlig mot strejken som startades av Léon Jouhaux's förbundsledning och som var stödd av de gamla Unitaires, som kanske förminskade dess storlek. Kontroversen illustrerar motsättningarna mellan postfacken. Kriget och därefter slutet på ockupationen ökade ytterligare motsättningarna mellan de två fackliga tendenserna på franska posten PTT.
Paris brevbärare i strejk sommaren 1944