Marie Delphine Lalaurie, född Macarty 19 mars 1787 i New Orleans, död 7 december 1849 i Paris, var en amerikansk societetsdam och påstådd seriemördare, känd i historien för att ha torterat och mördat slavar i sitt hushåll.
Delphine LaLaurie var en ledande medlem av den vita kreolska societeten i New Orleans i Louisiana. Den 10 april 1834 brann hennes hem och under branden upptäcktes slavar i tjänarflygelns vindsvåning som uppvisade tecken på långvariga övergrepp. Händelsen väckte skandal och resulterade i att en mobb bröt sig in i huset och förstörde det, medan LaLaurie flydde till Frankrike.
Delphine LaLaurie har sedan 1834 blivit föremål för en omfattande mytbildning, och en legendflora har uppkommit kring henne. Det har därför varit svårt att skilja fakta från fiktion. Bland annat har hon blivit föremål för spökhistorier. Hennes hus på 1140 Royal Street är ett välkänt turistmål i French Quarter i New Orleans.
Tidigt liv Delphine LaLaurie var ett av två överlevande barn till Louis Barthelemy de Macarty (med titeln Chevalier de Macarty, död 1824) och Marie-Jeanne Lerable (d. 1807). Hon hade en bror, Louis Barthelemy de Macarty (1783-1846). Hennes far var medlem av en fransk-irländsk familj (den ursprungliga stavningen var McCarthy) som tillhörde de första som kom till den då franska kolonin New Orleans några år efter dess grundande. Hennes mor hade tidigare varit gift med den förmögne köpmannen och kaptenen Charles Lecomte. Paret gifte sig 1776 och drev en plantage alldeles söder om New Orleans dåvarande stadsgräns. Familjen tillhörde eliten av kolonins kreolska överklass och umgicks med guvernören. Delphine var genom sin faster Celeste Elenore de Macartys äktenskap niece till Spaniens guvernör i Louisiana, Esteban Rodríguez Miró, och hennes kusin Augustin de Macarty var New Orleans borgmästare 1815-1820.
Inte mycket är känt om Delphines föräldrar eller barndom. Det har påståtts att Delphines mor mördades av slavar, eller att båda hennes föräldrar mördades under haitiska revolutionen på Saint-Domingue, men hennes föräldrar besökte aldrig i Saint-Domingue och hennes mor blev inte mördad. Däremot blev hennes mosters make Jean Baptiste Cesaire le Breton mördad på sin plantage år 1771 av sina slavar Temba och Mirliton, som sedan avrättades.Carolyn Morrow Long, Madame Lalaurie, Mistress of the Haunted House, 2012 Det finns ingenting som tyder på att hennes föräldrar visade någon grymhet mot sina slavar. Däremot befann de sig vid tiden för Delphines första giftermål i en konflikt som hotade att sluta med skilsmässa (något som dock inte realiserades), där orsaken förmodas ha varit faderns otrohet med slavinnor och fria färgade kvinnor.
Delphine gifte sig vid tretton års ålder den 11 juni 1800 med den tjugotvå år äldre spanske adelsmannen och nyblivna änklingen Don Ramón de Lopez y Angulo, a Caballero de la Royal de Carlos, som hade anlänt till kolonin som Spaniens intendent året innan. Det finns ingen närmare information om deras förhållande. Bröllopet skedde hastigt och Delphine fick ingen hemgift, vilket kan tolkas som att de gifte sig för att bruden blivit gravid, men det finns inget tecken på någon förlossning. Äktenskapet hade ingåtts utan erforderligt tillstånd från spanska kronan, vilket normalt krävdes eftersom kronan ogillade äktenskap mellan sina kolonialtjänstemän och kolonister, vilket kunde skapa partiskhet. Lopez y Angulo förlorade därför sitt ämbete och återkallades till Spanien, dit paret anlände våren 1802. Maken fick ett mindre ämbete i San Sebastián, och inledde en kampanj brevledes för att få förlåtelse från kungaparet och återfå en tjänst i Louisiana. Legenden hävdar att Spaniens drottning blev så förtjust i Delphines skönhet att hon utbrast: "Din petition, vilket den än må vara, är bifallen!", och att detta var orsaken till att Lopez y Angulo år 1804 fick tjänsten som Spaniens konsul i New Orleans (som året innan tillfallit USA). Det är obekräftat huruvida den scenen faktiskt ägde rum, men det är känt att Lopez y Angulo faktiskt fick denna tjänst och att paret samma år lämnade Spanien. Under återresan avled Lopez y Angulo till havs utanför Kuba. Delphine var gravid vid makens död och födde en dotter i Havanna, Marie-Borja/Borgia "Borquita" Delphine Lopez y Angulo de la Candelaria (1805-1884). Hon fick inget arv efter sin make, utan flyttade tillbaka till sina föräldrar.
Delphine gifte sig en andra gång 19 mars 1807 med den förmögne franske emigranten, bankiren, köpmannen och juristen Jean Paul Blanque (död 1816). Paret fick fyra barn: Louise Marie Pauline (1809-1850), Louise Marie Laure (1813-1881), Louise Marie Jeanne (1814-1900) och Jean Pierre Paulin Blanque (1815-1868). Delphine beskrevs vid denna tid som en skönhet ur den kreolska societeten av den amerikanske guvernören Claiborne. Jean Blanque beskrivs som en intelligent och ambitiös person med franska sympatier: han utpekades som en agent för Napoleon Bonaparte, som genom sin ställning som medlem av stadens råd arbetade för att återföra Louisiana till Frankrike med hjälp av korruption. Blanque ägnade sig åt öppen slavhandel med Afrika via Charleston tills denna förbjöds 1808, och var kompanjon med piraterna och smugglarna Jean och Pierre Laffite, som drev illegal smuggelhandel med slavar och sjöröveri i Karibien från sin illegala hamn i Barataria. Makarna Blanque levde societetsliv och hade ett hus i New Orleans och ett till strax utanför staden kallat "Villa Blanque", som beskrevs som centrum för societetslivet. När Jean Blanque avled 1816 lämnades Delphine med stora skulder, men tack vare goda investeringar och förvaltande av det som blev kvar av arvet efter maken, samt det stora arv hon fick dela med sin bror efter faderns död 1824, blev hon ekonomiskt oberoende.
Madame Lalaurie Den 12 januari 1828 gifte sig Delphine en tredje gång med Leonard Louis Nicolas Lalaurie (1802-1863), en läkare från Villeneuve i Frankrike som hade emigrerat till New Orleans i februari 1825. Han var ortoped och anlitades för att behandla Delphines dotter Pauline, som hade vad som kallades för puckelrygg. Delphine och Lalaurie inledde ett förhållande och fick en utomäktenskaplig son, Jean Louis, som föddes 13 augusti 1827 (död 1870). Vid giftermålet legitimerades deras son, och Delphine försäkrade sig genom äktenskapsförord om sin rätt att inte placeras under sin makes förmynderskap (vilket annars var det normala för gifta kvinnor), utan behålla den myndiga status hon fått som änka och fortsätta att fritt äga och förfoga över sin egendom utan sin makes inblandning.
Makarna bodde initialt i Villa Blanque, men i augusti 1831 köpte Delphine LaLaurie en tomt på 1140 Royal Street i French Quarter i New Orleans, där hon lät uppföra ett luxuöst bostadshus. Huset hade två våningar och en vindsvåning och var byggt enligt normal plan för New Orleans vid denna tid: bottenvåningen på stadshus av denna typ brukade vid den här tiden normalt bestå av ekonomilokaler som hyrdes till butiker eller verkstäder (det är oklart om det skedde i detta fall), medan andra våningen utgjordes av bostaden och vindsvåningen som bostäder åt de viktigaste inomhustjänarna. Huset hade en innesluten trädgård med brunn, vattentank och uthus, och där fanns också en tjänarflygel med vindsvåning där merparten av slavarna bodde och där också köket var inrymt. Familjen flyttade in i slutet av 1831. Delphines äldsta dotter Borja hade då varit gift och haft egen bostad i tio år, och 1833 flyttade både Delphines dotter Jeanne vid sitt giftermål och hennes äldste son Paulin för att studera vid Yale University, och de kvarvarande familjemedlemmarna utgjordes av paret Lalaurie, deras son samt Delphines två äldsta döttrar i hennes andra äktenskap, Pauline och Laure. Makarna Lalaurie spelade en central roll i New Orleans societetsliv, där Delphine Lalaurie var en populär societetsvärdinna. Enligt grannen Jean Boze, som var förvaltare åt Henri de Ste-Geme och vars brev till hans arbetsgivare i Paris har bevarats, levde paret från början i ett stormigt äktenskap, där de omväxlande avslutade sitt förhållande för att sedan återigen försonas. Den 16 november 1832 ansökte Delphine om skilsmässa och 11 april 1833 beviljades den av Louis Lalaurie, men det tycks ändå inte som om den gick igenom, och Louis Lalaurie tycks omväxlande ha bott i Plaquemines Parish och hos Delphine i deras gemensamma hus.
Det finns ingenting som tyder på att Delphine ska ha omtalats för någon grymhet mot sina slavar före sitt tredje äktenskap. Inte heller tycks hon ha visat något hat mot färgade personer. Mellan sin andre makes död 1816 och 1834 (vilket var den tid hon var myndig, först som änka och därefter genom äktenskapsförord) ägde Delphine femtiofyra slavar. Enligt en legend ska Delphine ha hatat färgade personer därför att hennes bror hade en färgad älskarinna, men detta var troligen en förväxling med hennes kusin Celeste de Macarty Lanusse, vara bror faktiskt hade en färgad älskarinna, medan Delphines bror däremot var en av få män i familjen som inte hade en färgad placageälskarinna (han levde istället med en vit älskarinna). Hennes farbror Eugene Theodore de Macarty, hennes kusiner Jean Baptiste de Macarty och Augustin de Macarty, och hennes egen far, hade alla fria färgade placageälskarinnor, och Delphine stod som gudmor för både sin kusin Augustins son med hans färgade älskarinna, och för sin egen färgade halvsyster, sin fars dotter med hans färgade älskarinna Sophie Mousante, som fick namnet Delphine Emesine efter henne, och för vilken hon 1815 stod som gudmor med sin bror som gudfar. I början av 1834 gav hon och hennes bror gemensamt en slav i gåva åt sin färgade halvsyster Delphine Emesine Macarty, något de motiverade med att det var ett prov på deras tillgivenhet för henne. Delphine frigav på sin andre makes önskan år 1819 slaven Jean Louis, som beskrivs som en omkring femtio år gammal slav som alltid hade uppfört sig väl och aldrig försökt rymma; hon frigav barnsköterskan Helene från Senegal för trogen tjänst år 1828, snickaren Devince år 1832, och Oreste år 1849. Den enda person ur familjen Macarty förutom Delphine som blev omtalad för grymhet mot slavar var hennes kusin Celeste de Macarty Lanusse, som ska ha piskat ihjäl i varje fall två slavar, något som tystades ned.
Rykten och rättsmål Slaveri var lagligt i Louisiana, och lagen - den franska Code Noire, den spanska Codigo Negro och den amerikanska Black Code, som i tur och ordning gällde i Louisiana - medgav att slavägare utsatte sina slavar för husaga, så som att piska och gissla dem. Det var dock uttryckligen förbjudet att utsätta sina slavar för tortyr och dödliga skador, och det fanns åtskilliga fall av slavägare som ställts inför rätta för "illegal grymhet", något som också omnämndes och fördömdes i pressen. Uppenbar grymhet ogillades även i Sydstaterna, eftersom det uppfattades kunna användas som propaganda av abolitionister.
Den brittiska författaren Harriet Martineau besökte New Orleans 1836 och Fredrika Bremer 1851, och de skildrade sina besök i Retrospect of Western Travel (1838) respektive Hemmen i den nya världen (1853–54). Både Martineau och Bremer talade under sina besök med personer som hade känt Delphine Lalaurie (Bremer kallade henne "Lalloru"Fredrika Bremer: Hemmen i den Nya verlden (1854)) personligen, och fick då flera uppgifter om henne som sedan ofta har återgetts.
Harriet Martineau, som besökte New Orleans bara två år efter att Delphine Lalaurie hade lämnat staden, beskrev hennes som en omtyckt värdinna i den (franskättade) societeten, men att det länge förekom rykten kring henne: