thumb|280px|Tammany Hall på East 14th Street, New York, mellan Third Avenue och Irving Place Tammany Hall var en partiapparat (engelska: political machine) för det demokratiska partiet i staden New York från 1790-talet till 1960-talet. Under 80 år, från 1850-talet till 1930-talet, dominerade Tammany Hall politiken i New York.
Bakgrund Organisationen grundades 1789 som Tammany Society och var från början ett välgörenhetssällskap. I början av 1800-talet omvandlade Aaron Burr sällskapet till en politisk partimaskin. Tammany stödde presidentkandidaten Andrew Jackson och när han vann valen 1828 och 1832 blev organisationen en ledande kraft för demokraterna i New York City. 1830 inrättades högkvarteret på East 14th Street i en byggnad som hette Tammany Hall och därifrån fick gruppen sitt namn. Under 1830- och 1840-talen förstärkte Tammany Hall sin makt ytterligare genom att få ett starkt stöd från invandrare, speciellt irländare. Organisationen hjälpte nyanlända immigranter att få jobb, bostad och medborgarskap med mera, mot att de i utbyte skulle rösta på Tammanys kandidater. Tammany Hall blev på det sättet urtypen för de politiska partimaskiner som växte fram i USA:s storstäder.
Från 1850-talet kontrollerade Tammany Hall helt det demokratiska partiet i staden New York genom ett ytterst korrumperat bossvälde. William M. Tweeds ökänt korrupta styre (1858-1871) ledde till försök till reformer, initierade av Samuel J. Tilden, men Tammany lyckades ändå överleva.
Först på 1930-talet försvagades organisationen, då den bekämpades av Franklin D. Roosevelt, som hade blivit president 1932, och New Yorks borgmästare Fiorello La Guardia. De sociala reformerna inom New Deal, liksom kvinnlig rösträtt och restriktioner på invandring minskade väljarnas beroende av Tammany Hall-maskinen, vilket också bidrog till nedgången.
Trots motgångarna fick Tammany Hall en kort renässans på 1950-talet. Den leddes då av Carmine DeSapio, som ordnade så att Robert F. Wagner Jr. blev borgmästare 1953 och så att Averell Harriman valdes till guvernör 1954. DeSapio lyckades också hindra Franklin D. Roosevelt Jr. från att bli statsåklagare för delstaten New York. Eleanor Roosevelt, som höll DeSapio ansvarig för sin sons förlust i valet, gick ihop med Herbert Lehman och Thomas Finletter för att bekämpa Tammanys boss, och de fick honom avsatt 1961. Tammany Halls makt minskade snabbt och vid mitten av 1960-talet hade den upphört helt.
Ledare (Grand Sachem) DatumNamn1789-1797William Mooney1797–1804Aaron Burr1804–1814Teunis Wortmann1814–1817George Buckmaster1817–1822Jacob Barker1822–1827Stephen Allen1827–1828Mordecai M. Noah1828–1835Walter Bowne1835–1842Isaac L. Varian1842–1848Robert H. Morris1848–1850Isaac V. Fowler1850–1856Fernando Wood1857–1858Isaac V. Fowler1858Fernando Wood1858–1859William M. Tweed och Isaac V. Fowler1859–1867William M. Tweed och Richard B. Connolly1867–1871William M. Tweed1872John Kelly och John Morrissey1872–1886John Kelly1886–1902Richard Croker1902Lewis Nixon1902Charles F. Murphy, Daniel F. McMahon och Louis F. Haffen1902–1924Charles F. Murphy1924–1929George W. Olvany1929–1934John F. Curry1934–1937James J. Dooling1937–1942Christopher D. Sullivan1942Charles H. Hussey1942–1944Michael J. Kennedy1944–1947Edward V. Loughlin1947–1948Frank J. Sampson1948–1949Hugo E. Rogers1949–1961Carmine DeSapio
Referenser "Tammany Hall", Nationalencyklopedin. "Tammany", Columbia Encyclopedia, 6:e upplagan. 2001-07. "Tammany Hall", Eleanor Roosevelt National Historic Site. Engelska Wikipedias artikel "Tammany Hall" (listan över ledare)
Externa länkar
Kategori:Politik i USA Kategori:New Yorks historia Kategori:Demokratiska partiet