Stenungsund är en tätort i Bohuslän och centralort i Stenungsunds kommun i Västra Götalands län. Stenungsund är beläget vid Västerhavet innanför öarna Tjörn och Orust, till vilka fastlandsförbindelse härifrån utgår.

Historia Stenungsund har ett förflutet som lastageplats, och kom under 1800-talet att bli en populär badort för göteborgare. Den kommersiella och industriella utvecklingen började med bandfabriken på 1940-talet och sköt ordentlig fart på 1950-talet, då oljekraftverket Stenungsunds kraftverk byggdes i Vetteberget. Den petrokemiska industrin etablerades på orten under 1960-talet vilket gjorde att Stenungsund tredubblade sin befolkning, och gick om bland andra Strömstad och Lysekil i storlek. Det avgörande steget togs 1960 då kommunen skrev avtal med Esso, MoDo och Fosfatbolaget (senare Unifos) om etablering.https://www.borealisgroup.com/stenungsund/borealis-i-sverige/borealis-historia-i-stenungsund

Då Stenungsund växte snabbt, blev det ont om utrymme i det lilla samhället. Stenungstorg anlades genom att fylla igen den vik som tidigare sträckt sig ända upp till järnvägsspåret. Fyllningsmaterialet var sten från bergrummen som sprängdes ut för att ge plats åt kraftverket. Det idylliska stationssamhället omvandlades till vad som närmast kan liknas vid en stad men som alltjämt kallas för torget eller sundet.

Stenungsund är beläget i Norums socken och ingick efter kommunreformen 1862 i Norums landskommun. I denna inrättades för orten 19 december 1919 Stenungsunds municipalsamhälle som upplöstes vid utgången av 1951 när orten och landskommunen uppgick i Stenungsunds landskommun. Från 1971 ingår Stenungsund i Stenungsunds kommun som centralort.

Befolkningsutveckling

Näringslivets historia Kommunen Stenungsunds huvudnäring har genomgått stora förändringar. Industrialiseringen av regionen har haft stor påverkan på tätortens utveckling mot det moderna samhället. Innan vattenfalls bebyggelse under 1950-talet och innan den petrokemiska industrin etablerades i Stenungsund under 1960-talet, var Stenungsund ett fattigt jordbrukssamhälle som försörjde sig på sommarens badgäster och på jordbruk. Det lugna samhället förändrades till industriort och i samband med detta blev den sociala tryggheten och levnadsstandarden bättre.

Konservfabriken Under 1800-talets slut beslutade sig Mattias Jansson för att bygga en konservfabrik vid ångbåtsbryggan i Stenungsund. Fabriken ägnade sig åt att konservera olika matprodukter som exempelvis fiskbullar, kryddsill i gaffelbitar och makrill i olja. Mattias Janssons fabrik gav arbetsmöjligheter åt förortens befolkning, såväl kvinnor som män. När fabriken brann ner år 1893 innebar det negativa konsekvenser för arbetsutbudet i området. miniatyr|I bakgrunden visas konservfabriken som brann ner år 1893. Bohusläns ekonomi har under flera hundra år varit beroende av sillen och många människor valde att flytta dit under 1800-talet, för att arbeta just med stavning, fiske och handel. Under 1800-talet utvecklades två stora industrier och förutsättningarna för att detta kunde ske var det stora sillfiske som utvecklades under 1700-talet. De två industrierna hade sill som utgångsprodukt, men även trankokning och sillsaltning. De metoder som man använde sig av i början för att konservera fisken var de traditionella sätten, som till exempel saltning av fisk. Under 1800-talets slut förbättrades sillsalterinäringen och industrin utvecklades.

Omkring år 1808 försvann storsillen och detta resulterade att fiskkonservindustrin började använda sig av skarpsill i stället. Denna sill är mer ömtålig i jämförelse med storsill, men så länge man brukade sig av torkning och hård saltning kunde man få skarpsillen att ha en lång hållbarhet. Under 1800-talets mitt blev ansjovis allt mer populär och för att kunna konservera den behövdes ett flertal tekniska uppfinningar. De nya metoderna innebar hermetisk inkokning av livsmedel att förpackning av fisken i tunnklädda bleckdosor. Den Bohuslänska konservindustrin fick ett uppsving omkring år 1890 när efterfrågan på konserverade livsmedel ökade i samhället. De borgerliga grupperna i Stenungsund fick en bättre levnadsstandard, mot bakgrund av den industriella tillväxten. De yrkesgrupper som fick det bättre var företagare, akademiker, hantverksmästare, högre tjänstemän och grosshandlare.

Falsmaskiner var en uppfinning som gjorde tillverkningen mer produktiv. Innan man fick tillgång till denna maskin var arbetarna tvungna att löda ihop burken för hand, vilket tog lång tid. Falsmaskinen som kom till industrin på 1870-talet effektiviserade arbetet och maskinen kunde även falsa igen burkarna. Ett flertal fabriker i Bohuslän valde att inte införskaffa maskinen, mot bakgrund av att kostnaden var för hög. De valde istället att köpa burkarna av de andra fabrikerna.

Problem med konservfabriken Ett flertal klagomål om oangenäm lukt som ska ha kommit från konservfabriken framfördes i kommunalnämndens protokoll åren 1891–1892. Nämnden inspekterade därför fabrikens lokaler, samt ansjovisinläggningen och man beslutade att avfallet skulle tas bort varje dag. Det genomfördes även flera åtgärder av sjöbottnen under fabrikens lokaler, man fyllde på med lera och sand för att det skulle ge en bättre lutning och för att havstången skulle försvinna. Dessa åtgärder vidtogs för att havsvattnet enklare skulle göra rent havsbotten. Den oangenäma lukten försvann med hjälp av dessa åtgärder, och genom att man fortsatte lägga grovsand på botten.

Bandfabriken Fabrikören Erik Rydén grundade AB Svenska Bandfabriken norr om Borås och under år 1932 tog K.T Friedrich över fabriken. När Friedrich blev ägare hade fabriken av sex anställda, en kontorsflicka och tolv gamla vävstolar. Fabriken bytte först lokal till en industribyggnad i Borås och därefter flyttades fabriken till Stenungsund. Bandfabriken i Stenungsund stod klar år 1944 och man började att flytta över alla maskiner till den nya lokalen med hjälp av tåg, häst och vagn. Friedrich bytte successivt ut de gamla vävstolarna mot nya och detta resulterade i att han kunde producera mer och möta den höga efterfrågan som fanns. Fabriken byggdes ut och var klar under året 1960 och dess yta var då 5600 kvadratmeter. När teknologin utvecklades köptes datastyrda maskiner in. Bandfabriken gav många arbeten i Stenungsund, speciellt för kvinnorna, när fabriken hade sina guldår hade de 120 anställda. Det var flera olika nationaliteter som arbetade i bandfabriken, människor från Tyskland, Sudet-Tyskland, Polen, Danmark, Litauen, Norge, Finland och Estland är några av de nationaliteter som fanns bland de anställda. Samtidigt arbetade ett flertal ungdomar från Tjörn och Orust i fabriken.

De produkter som bandfabriken tillverkade var etiketter för konfektionsindustrin, men de tillverkade även omtyckta turistmärken och under året 1951 började de att tillverka ärmemblem till den svenska flottan. Fabriken gjorde även emblem till armén och polisen. En stor del av det som tillverkades exporterades till Kanada, England och Frankrike och de hade ett samarbete med ett flertal länder, som Schweiz, Österrike och Tyskland.

Under hösten 1972 valde K.T Fredrich att avsluta sin tjänst som direktör på Bandfabriken, hans dotter Stephanie Grimpe tog sedan över fabriken år 1973. Grimpe sålde firman till Boråsföretag Nilörn år 1989. När Grimpe sålde företaget lades tillverkningen ned och lokalerna stod sedan tomma, tills Bra Storlivs flyttade in.

Korgfabriken Axel Anderssons son Einar Andersson som var född år 1903, blev under tonåren bröstsjuk och vart inlagd på Svenshögens sjukhus. Under hans tillfrisknande kunde han inte arbeta på gården, han började därför att tillverka korgar gjorda av ståltråd. Andersson hade fått denna idé av en person från Tjörn. Han tillverkade två korgar om dagen, men hans bror Anders började hjälpa till och utvecklade en snabbare sätt att tillverka korgarna. Einar och Anders tillverkade två olika sorters korgar, den vanliga modellen hette skäppekorgen och den hade två handtag på vardera sida. Korgarna såldes då för 3,50 kronor styck.

1930 dog Einar men Anders fortsatte att tillverka korgar efter broderns död, tills han flyttade till Göteborg och blev elektriker. Under Anders sista år som korgtillverkare kunde han göra uppemot sex korgar varje dag. Han försökte sälja sina produkter till Fraenkle & Hedenberg i Göteborg, men de var inte intresserade. Ett intresse för korgarna fanns hos en trädgårdsmästare i Mölndal, som ansåg att denna produkt var bra som potatiskorgar och köpte därför ett flertal korgar. Hjalmar Andersson, som var handlare i Spekeröd, hjälpte till att sälja korgarna.

Johan Jonasson som var slöjdlärare på Kyrkenorumskolan hade inspekterat bröderna Anderssons tillverkning av korgarna. Han var även en duktig snickare och han började därför att tillverka korgar. Jonasson kom på nya strategier för att göra produktionstiden kortare och använde sig av en bättre ståltråd. Specerihandeln Bröderna Rehnberg köpte upp så många korgar som Johan Jonasson kunde producera. Gunnar Johansson och Erik Johansson hade studerat Johan Johansson och hade fått kunskapen om hur man tillverkade korgarna. De hyrde först en lokal på Hallerna där de kunde tillverka korgarna. Därefter byggde Gunnar Johansson ett hus med en verkstad vid Utsiktsvägen. Erik arbetade några år vid denna verkstad, men beslutade sig för att bygga en egen verkstad för att slippa transportsträckan.

Gunnar Jonasson sålde sedan sin korgfabrik till Joakim Rehnberg. I korgfabriken arbetade det upp till sju personer och de flesta korgarna exporterades till andra länder, som till exempel Island, Danmark och Sydafrika. Det fanns upp mot 60 olika sorters modeller, som alla hade olika ändamål. När den petrokemiska industrin utvecklades i Stenungsund, resulterade det i att korgfabriken försäljning gick sämre, mot bakgrund av att plast blev ett alltmer populärt materiel och var mer prisvärt. Gösta Olofsson var den sista som tillverkade korgarna och han slutade att tillverka dem i slutet på 1970-talet.

Vattenfall i Stenungsund miniatyr|Bild på vattenfall i Stenungsund. Vattenfall etablerade sig i Stenungsund. I juni 1955 påbörjades bygget av Stenungsunds kraftverk, vilket var ett oljekraftverk. Man började med att spränga sig in i berget. Man valde att placera de fyra aggregaten inuti bergen, mot bakgrund av att det var säkrare. Under året 1959 sattes det första aggregatet i bruk. De resterande aggregaten sattes i bruk under 1966 och 1969. Vattenfall behövde mark för att kunna bygga sin industri. Därav köpte de upp flera hus och gårdar i området. Elföretagets bebyggelse resulterade i att många invånare i Stenungsund fick arbete, samt att de som kom från Tjörn och Orust enklare kunde ta sig in till Stenungsund, tack vare Tjörnbroarna som byggdes under 1960-talet.

Den petrokemiska industrin