Hjärndöd är ett tillstånd med oåterkalleligt utsläckta hjärnfunktioner och det legala kriteriet för död i de flesta västländer, tillämpat i Sverige från 1988. En hjärndöd person kan fortfarande få andnings- och hjärtunderhållande behandling på konstgjord väg, och hjärtat kan övergående ha spontan aktivitet, men patienten förväntas aldrig kunna återfå hjärnfunktioner.
Införandet av hjärndöd som definition av en persons död var avgörande för transplantationskirurgin och organdonationer. Det innebär att organ kan tas från en donator där hjärtat fortfarande slår, något som var omöjligt så länge personen definierades som levande så länge hjärtat slår. I annat fall är det vanligt att andnings- och hjärtunderhållande behandling avbryts efter konstaterad hjärndöd.
För svensk lagstiftning utreddes frågan i Dödsbegreppet (Statens offentliga utredningar 1984:79) och en Lag om kriterier för bestämmande av människans död (SFS 1987:269) utfärdades i maj 1987 och trädde i kraft den 1 januari 1988. Den har senare reviderats 1995 och 2005.
Diagnostik Kriterier för fastställande av död i Sverige finns i Socialstyrelsens författningssamling (SOSFS 2005:10). Kriterierna skiljer beroende på om patienten respiratorbehandlas eller ej. I vissa fall, vilka anges i SOFS 2005:10, krävs speciell diagnostik innefattande antingen konventionell angiografi av hjärnans kärl (ofta benämnd "fyrkärlsangiografi") eller undersökning med gammakamera. Årligen dör cirka 90 000 till 95 000 människor i Sverige. Majoriteten av dessa dödsfall konstateras via de i Socialstyrelsens författningssamling beskrivna indirekta kriterierna för fastställande av en människas död, där döden fastställs baserat på varaktigt hjärt- och andningsstillestånd. För dessa kriterier hänvisas till författningssamlingen. Att "hjärnans samtliga funktioner totalt och oåterkalleligt har fallit bort" (SFS 1987:269) fastslås sålunda indirekt av att hjärnans blod- och syretillförsel varaktigt varit upphävd. Vid en liten andel av alla dödsfall, i storleksordningen 0,5 % av alla dödsfall, sker döden under samtidig respiratorbehandling, varvid de indirekta kriterierna inte kan tillämpas. I dessa fall skall de s.k. direkta kriterierna för hjärndöd användas. De direkta kriterierna är, i motsatts till de indirekta kriterierna, direkta tester av hjärnfunktioner. I ytterligare en andel av dessa fall (se SOSFS 2005:10) är inte heller de direkta kliniska kriterierna tillräckliga, varvid ovanstående undersökningar med konventionell angiografi eller gammakamera skall komplettera de direkta kliniska kriterierna.
SBU har utvärderat forskningen om tillförlitligheten hos tänkbara alternativ till fyrkärlsangiografi: dels angiografi med datortomografi (CTA), dels diffusionsviktad magnetkameraundersökning (dMRI), dels nuklearmedicinsk undersökning av hjärnan med gammakamera efter tillförsel av det radioaktiva ämnet teknetium-99m. SBU kom fram till att CTA fortfarande är en experimentell metod och att det finns för få studier med dMRI för att bedöma metoden. SBU visade också att den nuklearmedicinska undersökningen hos vuxna och barn över två år.ger lika säkra besked som fyrkärlsangiografi. När det handlar om barn under två år, som fortfarande har en eftergivlig skalle, finns det få studier. Det underlag som finns tyder dock på att metoden ger mer osäkra besked om så små barn.
Se även Atria mortis
Källor
Externa länkar Lag (1987:269) om kriterier för bestämmande av människans död, den svenska lagens text
Kategori:Döden Kategori:Juridiska termer Kategori:Kognitiva symtom