Älvdalska eller älvdalsmål (övdalsk, övkallmą̊l, dalska) är en nordisk språklig varietet som talas av cirka 3 000 talare i Älvdalens socken i norra Dalarna i Sverige.
Älvdalskan är nära besläktad med närliggande ovansiljanmål såsom våmhusmål och orsamål, som tillsammans förgrenade sig från fornnordiskan tidigast på 800-talet och senast 1300-talet. Älvdalskan utmärker sig genom en rad arkaismer och novationer. Bland annat har älvdalskan bevarat ett äldre kasussystem, fornnordiskans stavelsekvantitetssystem med korta, långa och överlånga stavelser. Den har också bevarat ljud som och , och har även som ensam nordisk varietet bevarat fornnordiskans nasala vokaler. Älvdalskan har också genomgått stora ljudförändringar och förändringar i satsläran. Bland förändringarna har bland annat äldre långa vokaler diftongerats, och de primära nordiska diftongerna har monoftongerats eller utvecklats till andra diftonger.
Älvdalskan och de övriga ovansiljanmålen är inte ömsesidigt begripliga med svenska, norska eller danska, men är i stort sett förståeliga sinsemellan. Traditionellt sett har ovansiljanbor använt sitt modersmål inom Ovansiljan, medan man har gått över till svenska vid besök i till exempel Rättvik eller Malung utanför Ovansiljan. Talare av älvdalska och övriga ovansiljanmål är således tvåspråkiga och kodväxlar mellan ”dalska” och svenska.
Under 1900-talet har älvdalskan genomgått en utjämning i riksspråklig riktning, och för varje generation närmar den sig standardsvenskan mer och mer, vilket har lett till ett mer rikssvensktnära uttal, en förenkling av morfologin (bland annat färre kasus), med mera. Flera forskare skiljer därför mellan klassisk älvdalska, traditionell älvdalska och modern älvdalska.
Älvdalska har ingen status som minoritetsspråk i Sverige enligt språklagen (2009:600). Hösten 2015 lämnade tio lingvister in en ansökan till SIL International om att ge älvdalskan en ISO 639-3-kod på Ethnologue. En kritisk kommentar till denna ansökan lämnades in av Institutet för språk och folkminnen, den myndighet i Sverige som bland annat handhar frågor om dialekter, men 27 maj 2016 beviljades ansökan (efter överklagande).
Utbredning och varieteter Antal talare miniatyr|höger|Byar i Älvdalen och andel älvdalskspråkiga i procent år 2008. Vid Oðer råðstemną um övdalskų (Andra konferensen om älvdalska) 2008 presenterade Gösta Larsson, tillsammans med Bengt och Ulla Welin, en uppskattning av antalet talare av älvdalska baserat på frågeformulär insamlade av olika ”byombud” runtom i Älvdalens socken. Dessa visade att cirka 1 700 boende i socknen kunde tala älvdalska, vilket är cirka 34 procent av befolkningen. Därtill uppskattar de att cirka 1 300 i socknen kan förstå, men inte tala älvdalska. I socknen kan omkring 2 000 personer varken förstå eller tala älvdalska. De uppskattar även antalet talare av älvdalska utanför socknen till cirka 700. De räknar därför med att cirka 2 500 personer år 2008 talade älvdalska. I åldrarna över 50 år var andelen älvdalsktalande 60 procent, i åldrarna mellan 15 och 50 var antalet 20 procent. Hos barn och ungdomar under 15 kunde bara 5 procent tala älvdalska, vilket motsvarar 45 personer.
Samma undersökning visar även att antalet älvdalsktalande generellt är högst i de perifera byarna, och lägst i kyrkbyn. I kyrkbyn talade endast 14 procent älvdalska, vilket motsvarar 186 personer, jämfört med mer perifera byar som Brunnsberg eller Åsen, med 64 procent (eller 145 personer) respektive 57 procent (eller 182 personer) älvdalsktalande.
Tidigare undersökningar av antalet älvdalsktalande gjordes av bland andra Helgander år 1991 som visade totalt 1 652 talare, varav 179 under 20 år. Denna undersökning inkluderade dock inte lika många byar som i Larsson och Welins uppskattning, och kompletterades år 2004 av Gunnar Nyström med ytterligare 668 talare i de byar som Helgander inte undersökte. Totalt minskade antalet älvdalsktalande med 37 procent i byarna Helgander undersökte mellan 1991 och 2008, från 1652 till 1034 talare. Mellan Nyströms kompletterande undersökning 2004 och Larsson och Welins 2008 minskade antalet i alla byar med undantag av två, Östermyckeläng och Mjågen, där antalet ökade från 85 till 147 respektive 10 till 13. I övriga byar minskade antalet med totalt 14 procent, från 573 till 495 talare. Den mest drastiska minskningen har skett hos unga talare, där Helgander år 1991 noterar 179 talare under 20 år, jämfört med 45 talare under 15 år 2008, vilket är en minskning på 75 procent.
Variation Även inom det älvdalska språkområdet förekommer viss språklig variation och älvdalskan talas på olika sätt i olika byar. Skillnaderna är särskilt tydliga i uttalet, men det finns även viss grammatisk variation och viss lexikal variation, det vill säga dialektala ord. Lars Levander delar in älvdalskan i tolv ”typbymål”: Blyberg, Brunnsberg, Evertsberg (med Dysberg), Garberg, Gåsvarv (med Mjågen), Loka, Karlsarvet (med Månsta), Klitten, Näset (med Rot, Holen, Kittan, Liden), Väsa, Västermyckeläng (med Kåtilla) och Åsen. Han nämner dock att överensstämmelsen inom grupperingarna inte är fullständiga, och att ett ”vant öra med lätthet [kan] urskilja, om en person är t.ex. från Evetsbärg eller Dysbärg”.
Där svenskan i många fall har å eller a framför ng-ljud i ord som lång, trång, blank har älvdalskan au, a eller o. Av dessa vokaler är au det äldre uttalet och förekommer i de västra byarna, jämte Finnmarken, i Åsen och hos äldre i de södra byarna. Uttalet med a är något yngre och uppkom som en förenkling av au-diftongen och förekommer i de centrala östra byarna (inklusive Klitten). På 1920-talet noterade Levander inget uttal med a, men det fanns bevisligen redan då, och Adolf Noreen noterar 1882 ett a-uttal hos en talare från Rot född 1861. Brunnsberg har som ensam by ett o-uttal: longg, trongg, blonk.
Hos de nasala vokalerna har det skett vissa vokalsammanfall. Nästan alla bymål skiljer mellan de onasalerade vokalerna o och å som i roð ’röd’ och råð ’råd’, men de nasala motsvarigheterna sammanfaller alltid. Resultatet är dock olikt i olika byar. I de västra byarna samt Finnmarken och Åsen är resultatet ą̊ som i ną̊t ’natt’ och gą̊s ’gås’. Byarna på östsidan Dalälven, förutom Åsen, har i stället ǫ: nǫt och gǫs. I de sydligaste byarna som Blyberg och Garberg saknas ibland nasaliteten helt och vokalen är då ett onasalerat o.
På samma sätt finns inget bymål som skiljer mellan de nasala motsvarigheterna till vokalerna e och ä. I de allra flesta bymålen har resultatet blivit ett nasalerat ę som i męla ’mäta’ och nęta ’nöta’, men i Finnmarken och i byarna på västsidan om älven (förutom Väsa) är uttalet i stället ą̈: mą̈la och ną̈ta.
En diftong med mycket varierande uttal är den som med Råðdjärums ortografi skrivs uo, som också ingår i triftongen iuo. I byarna på östsidan om älven är dess första element en u-haltig vokal och västsidan en mera o-haltig vokal. Diftongens andra element är mera obetonad och förekommer i många varianter. På många östliga mål skrivs diftongen ofta uä eller ue, medan diftongen i flera västliga mål snarare liknar oå eller ou.
I vissa byar ersätts ljudet ibland med , såsom i den bestämda artikeln i neutrum -eð, vilket gör att till exempel auseð ’huset’ i stället heter auser. Denna process började redan på 1600-talet.
Som nämns ovan är mindre än hälften av Älvdalens sockens befolkning älvdalsktalande, och andelen talare blir mindre för varje generation. Älvdalskan har dessutom påverkats starkt av svenskan under de senaste generationerna, och alla älvdalsktalande talar svenska. Detta resulterar i en mer splittrad variation, i vilken skillnaderna mellan generationerna, och ibland mellan individer, har blivit större än skillnaderna mellan de traditionella bymålen.
Status miniatyr|Tvåspråkiga vägskyltar i Älvdalen. Älvdalska har ingen status som minoritetsspråk i Sverige enligt Språklagen (2009:600). Europarådets expertkommitté som kontrollerar hur den europeiska minoritetsspråksstadgan efterlevs har fem gånger uppmanat Sveriges regering att ompröva älvdalskans ställning. Sedan 2006 har ett antal motioner lämnats in till riksdagen om att ge minoritetsspråksstatus till älvdalskan, men det har till dags dato (januari 2021) inte givits någon ytterligare status i Sverige.
I december 2020 uppmanade Europarådets expertkommitté svenska myndigheter att ta in älvdalskan i Europarådets minoritetspråkskonvention. Detta efter att Europarådets expertråd undersökt frågan och fastslagit att älvdalskan uppfyller Europarådets kriterier. Expertkommittén uppmanar således svenska myndigheter att inbegripa älvdalskan sin nästa rapport till Europarådet.
I en artikel i Språktidningen 2008 diskuterade Östen Dahl älvdalskans status som dialekt gentemot språk. Han jämför bland annat älvdalskans ordförråd med svenskans, norskans och danskan och konstaterar att älvdalskans skiljer sig mer från svenskans än danskans och norskans. Han skriver också att älvdalskans grammatik och fonologi har ”en rad fenomen som saknas i både svenska och norska, som dativkasus, böjning av verb efter person och numerus, nasalvokaler och så vidare.” Å andra sidan skriver Dahl att många sockenmål i Sverige skiljer sig avsevärt från svenskan – även närliggande sockenmål såsom våmhusmål, moramål och orsamål. Det produceras också skriven text på älvdalska, till exempel en översättning av Antoine de Saint-Exupérys Lille prinsen. Garbacz tar även upp att älvdalingarna är mycket medvetna om sitt mål och att den normala kommunikationsstrategin i Älvdalen är kodväxling mellan älvdalska och svenska.
Hösten 2015 lämnade tio lingvister in en ansökan (Övdalian, ansökan 2015-046) till SIL International om att ge älvdalskan en ISO 639-3-kod på Ethnologue, bland annat på grunderna av att älvdalskan ”systematiskt skiljer sig från de andra nordiska språken (och dialekterna) på alla språkliga nivåer: fonetiskt, fonologiskt, morfologiskt, syntaktiskt och till ordförrådet”. De skriver vidare att dalmålen är kända för sin unika ställning bland svenska dialekter, och att älvdalskan är oförståelig för talare av svenska, norska och danska, och att till och med andra talare av dalmål har stora problem när de försöker kommunicera med talare av älvdalska på sina respektive mål på grund av dessa systematiska skillnader.
Ett antal kommentarer till denna ansökan lämnades in, bland annat en kritisk kommentar av Institutet för språk och folkminnen, den myndighet i Sverige som bland annat handhar frågor om dialekter, som menade att många andra svenska dialekter också i hög grad skiljer sig från standardsvenska, och om älvdalskan hade talats i Norge, hade den betraktats som en norsk dialekt, och inte som ett särskilt språk. De menade att vissa lingvister som specialiserat sig på älvdalska har ett snävt perspektiv, och tar inte hänsyn till att många av älvdalskans grammatiska drag kan återfinnas såväl i närliggande mål som i mera avlägsna mål, t.ex. i Finland. De menade också att den älvdalska som ofta framhävs är en ålderdomlig form av älvdalska, och att många av älvdalskans karakteristiska drag är på tillbakagång, eller i dag har försvunnit hos yngre talare och talare i medelåldern. De kommenterar att lingvisterna som lämnat in ansökan väljer att ignorera det faktum att många talare av traditionella mål upplever sina mål som skilda språk från svenskan, och att idén att älvdalskan skulle vara viktigare än andra mål är djupt problematisk.