Vägmärken eller trafikmärken (trafikskyltar) används vid vägar för information om trafikförhållanden.

Internationell standardisering Vägmärken regleras internationellt genom FN:s Konvention om vägmärken och signaler. Konventionen antogs 1968 och har ändrats genom tillägg, senast 1995. De flesta europeiska länder är parter i konventionen. Den har bidragit till gemensamma principer för vägmärken i Europa, vilket underlättar internationell trafik.

Konventionen tillåter vit eller gul bakgrund på varnings- och förbudsmärken. Vit bakgrund används bland annat i Tyskland, Norge, Danmark och Tjeckien, medan gul bakgrund används i Sverige, Serbien, Finland, Montenegro och Nordmakedonien. I Polen och Grekland har varningsmärken gul bakgrund och förbudsmärken vit.

Gul bakgrund används även för tillfälliga vägmärken, exempelvis vid vägarbeten.

Färgerna på lokaliserings- och vägvisningsmärken varierar. För motorvägar används ofta blå eller gröna märken med vit text.

Medlemsstater behöver inte använda alla vägmärken som finns i konventionen och kan införa egna märken som inte omfattas av den. Konventionen kan också ändras genom tillägg, exempelvis genom att nya vägmärken införs. Medlemsstater kan föreslå sådana tillägg, som träder i kraft om färre än en tredjedel av medlemsstaterna motsätter sig förslaget.

EU har också arbetat med att harmonisera vägmärken och vägvisning, bland annat skyltar för avfartsnummer. Flera EU-länder, däribland Sverige, Frankrike, Tjeckien och Spanien, använder denna typ av skyltar. Även Schweiz och Norge använder motsvarande utformning.

Utanför Europa USA följer en egen standard, och flera länder i Nord- och Sydamerika har liknande system.:en:Comparison of MUTCD-Influenced Traffic Signs Många tidigare kolonier utanför Europa har vägmärken med europeiska förebilder, men har utvecklat egna standarder.

I Afrika varierar systemen mellan länder, men flera har europeiska förebilder. Asien har stora regionala variationer. Vägmärken i Mellanöstern liknar ofta de europeiska, medan andra delar av Asien i högre grad har egna standarder. Australien har en egen standard med vissa likheter med den amerikanska, men följer FN-konventionen i större utsträckning än USA.

I Nord- och Sydamerika, Australien och flera andra länder utanför Europa används fyrkantiga varningsskyltar som är vridna 45 grader. Även Irland använder sådana varningsskyltar, medan övriga europeiska länder använder triangelformade varningsskyltar.

Kategorier

Vägmärken delas in i följande kategorier: Varningsmärken Förbudsmärken Påbudsmärken Anvisningsmärken Lokaliseringsmärken Tilläggstavlor Väjningspliktsmärken Övriga vägmärken Svenska tilläggstavlor

Varningsmärken frameless|upright=0.75 I Europa är varningsmärken normalt triangelformade med röd kant och vit eller gul bakgrund. Varningsmärket har vanligtvis en svart symbol som anger vad varningen gäller.

Utanför Europa och i Irland används även kvadratiska varningsmärken vridna 45 grader. I övriga Europa är de normalt triangelformade.

Konventionens symboler är fastlagda, men vid djurvarningar ska symbolen föreställa den aktuella djurarten. I Sverige är varningsmärket för älg vanligt.

Förbudsmärken frameless|upright=0.75 Förbudsmärken är runda med röd kant och vit eller gul bakgrund och en symbol som anger förbudet. Förbud mot att stanna eller parkera har blå bakgrund.

Många förbudsmärken har ett rött diagonalt streck, men detta är inte ett krav enligt konventionen.

Förbudets slut anges med märken som har vit eller gul bakgrund och mörka diagonala streck.

Zonmärken består av ett förbudsmärke på en kvadratisk skylt och anger att förbudet gäller inom ett område, exempelvis vid datumparkering. Enligt konventionen ska sådana märken ha texten "ZONE" eller en översättning, exempelvis "ZON" på svenska. Detta följs inte i alla länder, bland annat inte i Sverige.

Påbudsmärken frameless|upright=0.75 I Europa är påbudsmärken runda med tunn vit kant och blå bakgrund, vanligtvis med en pil som anger färdriktningen.

På Irland är påbudsmärken traditionellt vita med röd kant och svart symbol. Landet övergår till den internationella utformningen med blå bakgrund.

Utanför Europa används påbudsmärken mer sällan. Ett undantag är märken som anger att trafikanter ska hålla till höger eller vänster. Dessa har ofta andra utformningar än de europeiska. I USA är märket fyrkantigt med en böjd pil, medan Australien använder en ruterformad skylt med en pil riktad snett nedåt åt vänster.

Anvisningsmärken frameless|upright=0.75 Anvisningsmärken anger vad som gäller för en viss plats eller vägsträcka. Exempel är märken för motorväg, parkering och gågata.

I många europeiska länder innebär märket för tättbebyggt område en hastighetsgräns på 50 km/h om ingen annan gräns anges. I Tyskland har ortnamnsskyltar med gul bakgrund denna betydelse, medan gröna skyltar inte påverkar hastighetsgränsen. I Sverige är ortnamnsskyltar inte anvisningsmärken.

I Storbritannien finns märken med en kamerasymbol för att uppmärksamma trafikanter på hastighetsövervakning. I Spanien finns en liknande skylt för platser med utsikt.

Utanför Europa varierar anvisningsmärkenas utformning. I USA är många av dem ruterformade, liksom varningsmärken, men med text i stället för symboler. Det gäller bland annat märken för filbyten. Parkeringsskyltar är ofta rena textskyltar.

Lokaliseringsmärken frameless|upright=0.75

Lokaliseringsmärken ger information om vägar, orter, mål och andra platser.

Färgerna varierar mellan länder. Konventionen tillåter ljus text på mörk bakgrund och mörk text på ljus bakgrund och rekommenderar att rött undviks. Vanliga kombinationer är vit eller gul bakgrund med svart text samt blå eller grön bakgrund med vit text. För motorvägar används blå eller gröna märken med vit text.

I Sverige anger bakgrundsfärgen vägens eller målets status. Gul används för enskild väg, grön för motorväg och motortrafikled, vit för mål inom tätort och blå i övriga fall. Bruna märken används för turistmål och mörkblå märken för cykelvägar. Tillfälliga skyltar vid vägarbeten är orange med svart text. Vägnummermärken är gröna för europavägar och blå för övriga vägar.

Länder med icke-latinska skriftsystem ska enligt konventionen ange ortnamn både med det egna skriftsystemet och med latinskt alfabet. Detta följs inte i alla länder, exempelvis Ryssland.

Det finns också en särskild serie lokaliseringsmärken för serviceanläggningar, exempelvis postkontor, restauranger och bensinstationer.

I Sverige ska lokaliseringsmärken sättas upp enligt vägvisningsplaner som fastställs av väghållaren. På allmän väg är väghållaren vanligen Trafikverket eller en kommun.

Väjningspliktsmärken frameless|upright=0.75 Väjningspliktsmärken anger väjnings- och stopplikt samt i vissa länder vilken trafik som har företräde.

Konventionen räknar, utöver "Lämna företräde" och "Stopp", även "Huvudled" och "Lämna företräde till mötande" till denna grupp.

Tilläggstavlor frameless|upright=0.75 Tilläggstavlor kompletterar vägmärken med ytterligare information och har ofta samma färg som dessa. Ett undantag är pilskyltar som kompletterar märket för parkering.

Historik

miniatyr|100px|Vägmärke av den typ som användes 1916-1931 Någon form av vägmärken har funnits i minst ett par tusen år. Föregångarna till dagens vägmärken var olika former av märkningar längs olika vägar, framförallt för dem som tog sig fram med häst. Träd kunde till exempel märkas för att folk skulle hitta lättare och ibland sattes stenar upp för att markera var vägen gick. På 1600- och 1700-talen infördes ett system med milstolpar.

I början av 1900-talet blev bilar allt vanligare och behovet av vägvisning längs vägarna blev allt större. Samtidigt var de vägvisningar som då existerade inte av enhetlig standard och de upplevdes som ålderdomliga då dessa bestod av milstenar och ett antal enklare skyltar vid gästgiverier. Under 1910-talet hade det i Paris beslutats om en enhetlig typ av vägmärken som bestod av runda tavlor. 1931 fastställdes en enhetlig standard som gällde för hela Europa. Sedan dess har vägmärkena förändrats flera gånger och nya vägmärken har tillkommit.

FN:s Konvention om vägmärken och signaler beslutades 1949 och en nyare version 1968. Den baseras på standarden i Europa men har gjort tillägg för utomeuropeisk standard, bland annat med ruter-formade varningsmärken.

Udda vägmärken En del mycket ovanliga vägmärken finns också. Ofta varnar de för djur. Enligt konventionen kan de avbilda aktuell djurart, vad det än är. I vägverkets officiella broschyr finns bara älg, enligt lagtexten: ”älg, hjortdjur och tamdjur (läs ko, och inga andra)”. Övriga varningsmärken är oftast inofficiella, det vill säga uppsatta av annan än kommunal eller statlig myndighet.

Ett exempel på ovanliga vägmärken är varningsmärken med en groda och ett annat exempel är varningsmärke med ankor. I Skanör med Falsterbo finns en skylt som markerar övergångsställe för gäss.

Till exempel i Marocko och Tunisien finns varningsmärken för kameler och i Gibraltar finns varningsmärken för apor. I Australien finns varning för känguruer och vombater och på Nya Zeeland för kivifåglar. Se även Varningsmärken för djur.

Se även

Kantstolpar Vägmarkeringar Gatunamn Vägmärken i Finland Vägmärken i Tyskland Jämförelse mellan några europeiska vägmärken

Referenser Noter

Externa länkar Sveriges vägmärken Finlands vägmärken Vägmärkesförordningen i Sverige Vägmärkesförordningen i Finland Vägmärkesförordningen i Belgien Landskapsförordning om vägmärken (Ålands Författningssamling nr 35/2005) Know your traffic signs om vägmärken i Storbritannien Færdselstavler (Vägmärken) enligt vejdirektoratet (Danmark)

Motorway signs of the World