Seriemördare kallas en person som mördar minst tre personer, om morden sker vid olika avgränsade tillfällen, och vars motivation till största del är baserad på psykologisk tillfredsställelse. En hypotes är att många seriemördare lider av antisocial personlighetsstörning, det vill säga psykopati/sociopati. De är vanligtvis inte psykotiska och uppfattas generellt sett av andra som ganska normala och till och med som charmiga, som den amerikanske psykiatrikern Hervey Cleckley kallar "The Mask of Sanity". Morden innefattar vanligtvis sexuella element och begås ofta efter ett särskilt mönster, efter mördarens modus operandi, och offren har ofta någonting gemensamt, som exempelvis yrke, etnicitet, hårfärg eller kön.
Det sägs att termen seriemördare myntades av en elev på Michigan State University och av FBI-agenten Robert Ressler under 1970-talet. Termen seriemördare syftar på bland andra John Wayne Gacy, Jeffrey Dahmer, Ted Bundy, Amelia Dyer, David Berkowitz och Zodiac-mördaren.
Psykologi och utveckling Seriemördare är specifikt motiverade av en mängd psykologiska begär och drifter, som vanligtvis innefattar makt- och sexualrelaterade tvång. De känner sig ofta otillräckliga och värdelösa, möjligen som en följd av att de har blivit förnedrade, mobbade eller misshandlade i barndomen, och haft problem med fattigdom och låg socioekonomisk inkomst i vuxen ålder. I många fall begår seriemördare sina brott med syftet att kompensera för dessa faktorer så att de förser sig själva med en känsla av potens och ofta hämnd. Detta ger dem en känsla av makt, både under omständigheterna då morden begås och även efter. Blotta tanken på att deras gärningar sätter hela samhällen i skräck och förbluffar polisen ger seriemördaren denna starka känsla av makt och kontroll. Dessa aspekter av deras motivation skiljer dem från yrkesmördare och andra mördare som begår mord ett flertal gånger, då dessa motiveras av vinst snarare än psykologisk tillfredsställelse. Till exempel, i Skottland under 1820-talet, mördade William Burke och William Hare ett antal människor i vad som blev känt som West Port-morden eller "The Case of the Body Snatchers" för att sälja liken.
Hjärnan och känslokontroll En teori angående seriemördares patologi, framförd av Helen Morrison, är att de inte är en produkt av sexuella övergrepp, känslor av otillräcklighet eller av låg socioekonomisk status, utan snarare en produkt av en känslomässig/emotionell utvecklingsstörning. Hennes teori påstår att seriemördares låga emotionella utvecklingsnivå orsakar deras spruckna och disparata personligheter - det vill säga, de saknar delar som är förekommande hos normala människor. Morrison skrev att bedövad emotionell utveckling också förklarar förekommande drag hos seriemördare som att till exempel hålla mjuka föremål mot munnen (som är det primära känselorganet hos spädbarn) vilket har observerats hos seriemördare som Richard Otto Macek, Ted Bundy och John Wayne Gacy bland flera.
Morrisons teori påstår också att en seriemördare inte har utvecklat en grundläggande nivå av emotionell kontroll, och känner på grund av detta "känslor av otillräcklighet och värdelöshet, ibland på grund av förödmjukelse och misshandel", vilket drar dem till mord; rättare sagt, mördandet är faktiskt en sorts experiment som hämmas av individens låga eller totala avsaknad av sympati eller empati för sina offer.
Adrian Raine studerade aktivitet och funktion av hjärnans områden hos seriemördare jämfört med en kontrollgrupp med hjälp av PET-skanningar. Raine fann att seriemördarna hade en förhöjd aktivitet i det limbiska systemet, den del av hjärnan vars komponenter ansvarar för känslor. Det sågs också en skillnad mellan typer av seriemördare. "Proactive killers", eller sådana som planerade och var noggrann och metodisk i sina dåd sågs ha en högre aktivitet i prefrontala cortex, den del av hjärnan som har hand om beslut och logiskt tänkande. Samtidigt såg man att "Reactive killers", sådana som agerar impulsivt och i affektion hade lägre aktivitet i prefrontala cortex. Raine diskuterar detta kunde bero på att prefrontala cortex är viktig för impulskontroll och känsloreglering. Det som förvånade var fynden att även de seriemördare som verkade "kallblodiga" och empatilösa hade högre aktivitet i limbiska systemet, vilket ger en indikation att även så kallade "kallblodiga" seriemördare upplever emotionella svängningar men äger förmågan att besinna sig mer än andra typer av mördare. Se "Typer av seriemördare" längre ned.
Fantasier och psykos Faktorn angående seriemördarens fantasier spelar en extremt stor roll för en sådan. Fantasierna börjar ofta under, eller till och med innan, puberteten. Deras fantasiliv är mycket rikt och de dagdrömmer tvångsmässigt om dominering, underkastelse och mord, vanligtvis med ett väldigt specifikt mönster som eventuellt uppenbarar sig i deras riktiga brott. En del njuter av att läsa berättelser och se på foton innehållande våldtäkt, tortyr och mord.
En del seriemördare uppvisar i barndomen en eller flera varningstecken av vad som är känt som "Macdonald-triaden". Dessa tre punkter är som följande:
Anläggning av bränder, eller mordbrand, ställbart för kickens skull som de får av att förstöra saker, för att få uppmärksamhet eller för att förövaren ska känna sig mer maktfull. Grymhet mot djur (relaterad till "zoosadism"). Många barn må vara grymma mot djur, som att dra av benen på spindlar och dylikt. Men blivande seriemördare dödar ofta större djur, som katter och hundar, och enbart för egen njutning snarare än för att imponera på jämnåriga. Sängvätning efter åldern då barn vanligtvis har vuxit ifrån sådana problem.
När de blir fångade och förhörda i rätten i USA så brukar en del seriemördare erkänna sig icke skyldiga på grund av sinnessjukdom. I de flesta amerikanska rättskipningar så baseras den lagliga definitionen av sinnessjukdom, det vill säga psykos, generellt sett på det klassiska "rätt eller fel"-testet konstruerat av det engelska straffrättssystemet i fallet om M'Naghten som ägde rum år 1843.
M'Naghtenreglerna, såsom det generellt sett kallas inom det juridiska systemet, hänger på om respondenten visste skillnaden mellan rätt eller fel under tiden då brotten begicks. Med vissa seriemördare så gör omfattande uppsåt kombinerat med brist på några uppenbara vanföreställningar eller hallucinationer, som kunde ha hindrat respondentens förmåga att undkomma upptäckt efter att ha begått flertaliga mord, det mycket svårt att uppnå en dom där respondenten bedöms som icke skyldig.
Motiv Seriemördares motiv kan delas in i fem olika kategorier, trots att det finns ett fåtal seriemördare som har uppvisat drag av fler än en av dessa. I motsats till vad den generella populationen tror så är seriemördare sällan motiverade av syn- och/eller rösthallucinationer. Många påstår sig dock vara galna, fast vanligtvis endast med syftet att kunna lägga över skulden på en mentalsjukdom och därmed undvika en dödsdom. Men det finns dock ett fåtal genuina fall där seriemördare faktiskt har framtvingats av mentala sjukdomar.
Visionärer Herbert Mullin mördade 13 människor efter att han hört röster som sagt åt honom att mord var nödvändigt för att förebygga en jordbävning i Kalifornien. Mullin fick det personligt bekräftat när det gick upp för honom att Kalifornien faktiskt undvek att drabbas av en jordbävning under hans mordiska framfart.
Ed Gein mördade två kvinnor (eller fler, det exakta antalet är okänt) som liknade hans mamma. Han använde också skinn från kvinnliga lik, som han grävt upp från den lokala kyrkogården, med målet att tillverka en "kvinnodräkt" (såväl som andra prydnadsdekorationer, som gardiner och lampskärmar) till sig själv så att han kunde "bli" sin mamma. Efter att han blivit gripen låstes han in på ett mentalsjukhus för resten av sitt liv.
Missionärer De så kallade missionärsmördarna tror att deras gärningar är rättfärdigande genom att de gör sig av med en viss grupp av personer (ofta prostituerade eller medlemmar av en särskild folkgrupp), och anser därför att de gör samhället en tjänst. Dr. John Bodkin Adams var en brittisk kristen fundamentalist (och en medlem av Plymouthbröderna). Hans rika, icke religiösa, offer blev delvis dödade med syftet att redistribuera deras rikedom till folk som Adams ansåg "förtjäna det", vanligtvis - men inte alltid - honom själv. Ett svenskt exempel på denna typ av mördare är John Ausonius, mera känd som lasermannen, som sköt 11 personer med utländsk bakgrund. Missionärsmördarna skiljer sig från andra seriemördare eftersom deras motiv i regel inte är sexuellt.
Hedonister Den här typen av mördare dödar för njutningens skull, och vilken aspekt av morden som tillfredsställer denna grupp varierar. Denna grupp tillhör de seriemördare som vanligtvis skildras i psykologiska thrillers, splatterfilmer, skräckfilmer osv. Yang Xinhais uttalande efter att han arresterats är typiskt för sådana här mördares attityder: "När jag dödade människor, så fick jag behovet av att döda fler. Detta inspirerade mig till att döda fler. Jag bryr mig inte om vare sig de förtjänar att leva eller inte. Det är inte mitt problem." En del seriemördare av denna typ finner störst njutning i själva jakten på ett nytt offer mer än någonting annat, medan andra i första hand motiveras av att tortera och misshandla sina offer, medan själva dödandet är mindre viktigt. En del mördare som Dennis Rader, Wichitas mest ökända seriemördare känd som BTK (Bind Torture Kill), njöt av både jakten efter och tortyren av sina offer. Han mördade 10 människor. Men andra, som Jeffrey Dahmer och Dennis Nilsen, brukar döda offret snabbt för att sedan ägna sig åt nekrofili och kannibalism.
Den sexuella aspekten är vanligtvis mycket stark i deras brott även om detta kanske inte omedelbart uppenbaras; några seriemördare uppnår ett framvällande av upphetsning som inte nödvändigtvis är sexuell, såsom med David Berkowitz, som fick en kick av att skjuta slumpmässigt utvalda unga par i bilar för att sedan snabbt springa därifrån utan att ens ha vidrört sina offer. En hypotes är att dessa individer har en hög endorfintolerans. Normala individer kan få en kick av aktiviteter från allt att ta en joggingtur till att åka berg- och dalbana. Psykopater/sociopater har däremot en högre tolerans för spänning vilket innebär att de måste utsätta sig för något som ger dem en endorfinkick.
Det är också värt att notera att en del av dessa typer av seriemördare, som Gary Ridgway - den ökända "Green River-mördaren", ofta försöker att rättfärdiga sina handlingar när de blir fångade genom att påstå att de gjorde samhället en tjänst, precis som missionärsmördarna (Ridgway attackerade exempelvis prostituerade). Men deras val av socialt "oönskvärda" offer grundas snarare på deras egen tillfredsställelse än något annat. De vet att dessa typer av offer är villiga att följa med dem till avlägsna områden, och att de antagligen inte blir rapporterade som försvunna förrän efter en betydligt längre tid efter deras död, och att dödsfallen/försvinnandena generellt sett inte drar till sig någon större uppmärksamhet från allmänheten.
Vinstmotiverade De flesta brottslingar som begår flertaliga mord för materiella vinster (såsom yrkesmördare från maffian) klassificeras inte som seriemördare eftersom de motiveras av ekonomisk vinst snarare än av psykologisk tillfredsställelse. Det finns trots allt en tydlig gräns som åtskiljer sådana mördare. Marcel Pétiot som var verksam i det naziockuperade Frankrike, kan exempelvis klassificeras som en seriemördare. Han låtsades vara medlem av den franska motståndsrörelsen och lurade rika judar till sitt hem och påstod att han kunde smuggla ut dem ur landet. Men istället mördade han dem och stal deras ägodelar. När han blev fångad så hade han dödat 63 människor.
Makt- och kontrollmotiverade