Fucking Åmål är en svensk romantisk dramafilm, skriven och regisserad av Lukas Moodysson. Filmen hade biopremiär i Sverige den 23 oktober 1998. Filmen utspelar sig i småstaden Åmål i slutet av 1990-talet och skildrar två unga tonårsflickor. Agnes (spelad av Rebecka Liljeberg) är en enstörig tjej som är kär i Elin (spelad av Alexandra Dahlström), en brådmogen och populär tjej i skolan. De finner varandra sedan båda känner sig vilsna i den tråkiga småstaden och beslutar sig för att bli ett par trots omgivningens fördomar och trångsynthet.
Lukas Moodysson ville ursprungligen göra en film om två systrar som hamnar i en konflikt med en psykopatisk granne. Moodysson skrev sedan vidare om de två systrarna, som fick namnen Elin och Jessica, men ändrade handlingen till en berättelse om förbjuden kärlek och om hur det är att leva som tonåring i en småstad. Filmen producerades av Memfis Film i samproduktion med Film i Väst, Zentropa och Sveriges Television. Filmen blev Moodyssons långfilmsdebut och var även den första långfilmsproduktionen för Film i Väst i deras vid tiden nya huvudsäte i Trollhättan, även kallat "Trollywood". Produktionen genomfördes av mestadels unga filmarbetare och amatörskådespelare från Trollhättan med en budget på endast 9,4 miljoner kronor. Filmen spelades in under våren 1998 i "äkta, svenska hemmiljöer" i Trollhättan. Filmen distribuerades i Sverige av Sonet Film och visades i över trettio andra länder. I engelsktalande länder gick filmen under titeln Show me Love, som är titeln till artisten Robyns låt som spelas under filmens eftertext.
Filmen blev en publik- och kritikersuccé både i Sverige och internationellt. Den lovordades för bland annat sitt autentiska manus och de unga skådespelarnas insatser. Filmen tilldelades utmärkelser som Teddy Award vid Berlins filmfestival och bästa film vid Guldbaggegalan. Under åren efter filmens premiär har den blivit klassad som en kultfilm och blivit framröstad som en av Sveriges bästa filmer. Genusvetaren Tiina Rosenberg betraktade Fucking Åmål som en del av en nationell komma-ut-process, då filmen var en av de första i Sverige som skildrar en lesbisk kärlekshistoria. Filmen har även släppts som manusbok och har satts upp som teaterpjäs på flera scener.
Handling I småstaden Åmål under slutet av 1990-talet bor Agnes, en enstörig tjej från Mariefred som är mobbad i sin högstadieskola, där det ryktas att hon är lesbisk. Hon är hemligt förälskad i Elin, en brådmogen och populär tjej i skolan, som enligt rykten har hånglat med cirka "70 000 killar". Elin hamnar ofta i bråk med sin storasyster Jessica, som själv är ihop med gymnasiekillen Markus. Agnes föräldrar är oroliga för sin dotter och beslutar att arrangera en födelsedagsfest för henne, trots dotterns protester. Den enda som dyker upp på festen är Agnes rullstolsbundna klasskamrat Viktoria. Hon lämnar snabbt festen efter att Agnes skällt ut henne om att de bara var vänner på låtsas. I sitt rum gråter Agnes och skriker att hon vill dö, medan hennes pappa försöker trösta henne.
Samma kväll får Elin och Jessica utegångsförbud av sin mamma, efter ett missförstånd där Elin försökt spegla sig ute i lägenhetshissen utan byxor. Medan mamman går iväg till sitt nattpass blir Elin snabbt uttråkad i hemmet. Jessica föreslår att de ska gå på en fest. En som kommer på festen är Markus ishockey-lagkompis Johan, som är förtjust i Elin. Elin vill dock undvika honom och föreslår att de i stället går till Agnes födelsedagsfest. Väl där låser de in sig i Agnes rum, med en flaska rött vin de bjudits på av Agnes mamma, där Jessica berättar för Elin att Agnes är lesbisk. Hon slår därför vad med Elin om att hon inte vågar kyssa Agnes. Elin accepterar och Jessica ställer sig utanför dörren och ser på när Elin kysser Agnes, varpå systrarna springer därifrån till den andra festen medan en förnedrad Agnes plockar fram en rakhyvel för att göra ett snitt på sin handled.
På den andra festen får Elin skuldkänslor för hur hon hade betett sig gentemot Agnes, och dricker sig full och kräks. Hon undviker den flirtande Johan och beslutar sig för att gå till Agnes hus för att be om ursäkt. Agnes binder om sin blödande handled och släpper in Elin, som föreslår att de går tillsammans till den andra festen. På vägen dit pratar de om vad de vill bli, om kärlek och om hur trist det är att bo i Åmål. Elin föreslår att de i stället ska lifta till Stockholm. En bil stannar och tar upp dem, men de blir genast avsläppta av dess manliga förare som provoceras av att de kysser varandra i baksätet. De skiljs åt då Elin måste gå hem innan hennes mamma kommer från jobbet, men Elin lovar att ringa Agnes nästa dag.
Elin hamnar i en identitetskris då hon upptäcker att hon är kär i Agnes. Samtidigt är hon rädd för att erkänna det för sin familj och kompisar. När hon nästa dag ska ringa Agnes kommer Jessica emellan och det blir inte heller av att hon ringer senare. Jessica tror att hon är kär i en kille och tvingar henne att tala om vem det är. Motvilligt säger Elin att hon är kär i Johan, som hon senare möter upp och inleder en relation med. När Agnes dagen därpå försöker ringa till Elin väljer Elin att ignorera henne och går i stället ut med Johan, som hon senare förlorar oskulden med. Inte heller när de senare ses i skolan vill Elin prata med Agnes, som därför ger henne en örfil. I hemmet blir Agnes mamma orolig efter att ha läst den dagbok som Agnes fört på datorn och därmed förstått att dottern är lesbisk. Förargad över detta jagar Agnes ut henne från sitt rum. En kväll när Johan, Jessica och Markus tittar på Bingolotto blir tjejerna i en diskussion sexistiskt behandlade av Markus, vilket gör Elin medveten om hur lite hon har gemensamt med Johan som inte kommer till hennes försvar. Hon ringer från sitt rum upp Johan på Markus mobiltelefon och gör slut. Nästa dag förklarar hon för honom att hon är kär i en annan.
I skolan tar Elin med sig Agnes in på en toalett, där hon ber Agnes om ursäkt för att hon hade ignorerat henne och bekänner sin kärlek till henne. Elins kompis Camilla upptäcker att Elin inte är ensam på toaletten och lockar till sig skolkamraternas uppmärksamhet. Snart bildas en stor grupp elever utanför toaletten, som alla vill veta vilken kille Elin är med därinne. När Johan får reda på detta går han förtvivlad ut ur skolan och blir tröstad av Jessica. Elin vågar inte gå ut, men när Agnes frågar om det verkligen stämmer att hon älskar henne tar hon mod till sig. De går ut ur toaletten och Elin presenterar sin nya flickvän för skolkamraterna. Hand i hand lämnar paret skolan och går hem till Elin, där de dricker var sitt glas o’boy.
Rollista miniatyr|stående|Alexandra Dahlström (2014) spelade den ena huvudrollen som Elin Olsson. Följande skådespelare medverkar i filmen:
Produktion Bakgrund miniatyr|Producenten Lars Jönsson, 2012. Lukas Moodysson, född i Lund 1969, har en bakgrund som dikt- och romanförfattare. Redan som sjuttonåring gav han ut sin första diktsamling och var sedan medlem i Malmöligan fram till dess splittring i mars 1993. Han utbildade sig därefter till filmregissör vid Dramatiska Institutet i Stockholm, där han regisserade kortfilmerna Det var en mörk och stormig natt (1995) och En uppgörelse i den undre världen (1996). Under samma tid lärde han känna filmproducenten Lars Jönsson, verkställande direktör för produktionsbolaget Memfis Film och som tidigare hade producerat den populära dramafilmen Änglagård (1992). Med Jönsson som producent regisserade Moodysson kortfilmen Bara prata lite (1997), som handlar om en äldre man vid namn Birger (spelad av Sten Ljunggren) som tappar fotfästet när han blir arbetslös. Kortfilmen blev hans första samarbete med Jönsson och den första filmproduktionen som spelats in i produktionsbolaget Film i Västs nya huvudsäte i Trollhättan. Jönsson erkände att Bara prata lite "var från början menad att vara en långfilm, men jag tyckte att det kändes lite för tidigt, så vi bestämde oss för att först göra en kortfilm."
Då samarbetet med kortfilmen blev lyckat var Moodysson redo för sin långfilmsdebut, som fick namnet Fucking Åmål. Filmens titel kommer från en dialog i manuset, som han skrev på skämt på försättsbladet. Ursprungligen var filmen tänkt att heta Var inte rädd. Moodysson betraktar Fucking Åmål som "främst en film för verklighetens Agnes och Elin, och för alla som någon gång varit som dem." Filmkonsulenten Charlotta Denward betraktade den som en speciell film "om ungdomar som inte innehöll manliga huvudfigurer eller en våldsam förortskontext med droger och vapen, utan som istället fokuserar på de förbisedda – den lilla centralorten – och framför allt på starka, unga kvinnliga rollfigurer i en berättelse som framhäver realistiska och autentiska upplevelser." Moodysson förklarade varför han ville göra en film om två kära tonårstjejer:
Filmen producerades av Memfis Film i samproduktion med Film i Väst, det danska produktionsbolaget Zentropa och Sveriges Televisions avdelning SVT Drama Göteborg. Filmens budget uppgick till 9,4 miljoner kronor, vilket var anmärkningsvärt lågt för en svensk långfilmsproduktion. Snittbudgeten för en svensk långfilm under 1990-talet låg på mellan 12 och 20 miljoner kronor. Budgeten bestod av 3,5 miljoner i produktionsstöd från Film i Väst, 2,5 miljoner i produktionsstöd från Svenska Filminstitutet och 1,15 miljoner i produktionsstöd från Danska filminstitutet, medan den resterade andelen finansierades av Memfis Film och Zentropa. Filmteamet hade sin produktionsstudio på Film i Västs huvudsäte i ett industriområde i stadsdelen Skoftebyn, där verkstadsföretaget Nohab tidigare testade sina vattenturbiner. Produktionsstudion, som fick namnet Trollywood, färdigställdes hösten 1997 som en del av ett EU-projekt och i samarbete med Svenska Filminstitutet.
Moodysson såg tillbaka på produktionen av Fucking Åmål som ett stort experiment, då det var den första långfilmen som gjorts i Trollhättan och att det uppstod en slags "cowboystämning [...] det var som i vilda västern". Filmteamet bestod till stora delar av unga filmarbetare (enligt de själva var medelåldern i teamet 26,7 år), varav 93 procent kom från Trollhättan. De mer rutinerade filmarbetarna var Moodysson som regissör och manusförfattare, Lars Jönsson som producent, Malte Forssell som produktionsledare, Axel Grigor som produktionsassistent, Anna-Carin Andersson som inspelningsassistent, Ulf Brantås som filmfotograf och Michał Leszczyłowski som klippare. Moodysson erkände att han kände sig väldigt nervös inför att göra sin första långfilm tillsammans med amatörskådespelare på en plats där man aldrig producerat en långfilm förut. Samtidigt fick han enligt uppgift åtnjuta stor frihet i sin regissörsroll: "Jag kunde göra saker som hade varit en dödssynd på DI:s regilinje – att själv spela upp scener för skådespelarna innan tagning. Det fanns heller inga skådespelare som sa nu stör du min process." Efteråt såg han tillbaka på Trollhättan som en "äkta" plats att göra en film på, där det var som att "träda in i verkligheten" snarare än i en "dramafabrik".
Manus miniatyr|stående|Regissören och manusförfattaren Lukas Moodysson, 2011. Jönsson var mån om att ge manusutvecklingen gott om tid och att hans samarbete med Moodysson skulle växa sig starkare. Under ett halvår skrev Moodysson runt tio manusversioner till Fucking Åmål, i dialog med Jönsson. Han beskrev Moodysson som "en genuin berättartalang", som haft förmågan att omarbeta manuset utan att tappa dess kärna. Gällande manusarbetet kommenterade Jönsson: