Sly and the Family Stone var ett amerikanskt funk-, rock- och soulband från San Francisco, Kalifornien. De var aktiva 1967 till 1987 och spelade en viktig roll i utvecklingen av soul, funk och psykedelisk musik. Gruppens frontfigur var sångaren, producenten och låtskrivaren Sly Stone och med i gruppen fanns också flera av dennes syskon och vänner. Sly and the Family Stone var den första större mångkulturella gruppen i USA och innehöll såväl medlemmar av olika ursprung som av olika kön.
1967 slog de två bröderna Sly Stone och Freddie Stone ihop sina respektive band, Sly & the Stoners och Freddie & the Stone Souls och bildade bandet Sly and the Family Stone, ett band vars ursprungliga uppställning, förutom Sly och Freddie, även inkluderade Cynthia Robinson (trumpet), Greg Errico (trummor), Jerry Martini (saxofon) och Larry Graham (elbas). Under det första året tillkom också brödernas syster Rosie Stone på keyboard. Detta sällskap spelade tillsammans in fem topp-10-hits och fyra banbrytande album som starkt påverkade det amerikanska soundet inom genrer som pop, soul, R&B, funk och hiphop. I boken For the Record: Sly and the Family Stone: An Oral History som utkom 1998 sammanfattade författaren Joel Selvin i förordet hur mycket Sly and the Family Stone betytt för den afroamerikanska musiken; ”Det finns två sorters svart musik – svart musik före Sly Stone, och svart musik efter Sly Stone”.Selvin, Joel (1998), For the Record: Sly and the Family Stone: An Oral History Gruppen valdes 1993 in i Rock and Roll Hall of Fame.
Historia Familjen Stewart var en djupt troende medelklassfamilj från Denton i Texas där föräldrarna K.C. och Alpha Stewart uppmuntrade barnen till musikaliska yttringar i hemmet.Selvin, Joel (1998), sid 1–4. Efter att familjen flyttat till Vallejo, Kalifornien bildade de fyra yngsta syskonen (Sylvester, Freddie, Rose och Vaetta) gruppen The Stewart Four som lokalt släppte singeln "On the Battlefield of the Lord", med B-sidan "Walking in Jesus", 1952. Den äldsta systern Loretta var den enda i syskonskaran Stewart som inte satsade på en karriär inom musiken.
Under åren på high school blev Sylvester och Freddie medlemmar i flera olika band. En av de musikgrupper som Sylvester tillhörde var doo-wopgruppen The Viscaynes, en grupp där Sylvester och hans filippinske vän Frank Arelano var de enda svarta medlemmarna. The Viscaynes släppte ett fåtal lokala singlar och Sylvester spelade också in några solosinglar under artistnamnet Danny Stewart.
År 1963 blev Sylvester Sly Stone DJ för den R&B-baserade radiokanalen KSOL i San Francisco, där han revolutionsartat spelade låtar med vita musiker, som Beatles och Rolling Stones. Under samma period arbetade han också som producent för skivbolaget Autumn Records. En av de låtar som han producerade var "C'mon and Svim" med Bobby Freeman som blev en hit över hela landet.Selvin, Joel (1998), sid 12.
De tidiga åren 1966 bildade Sly bandet Sly & the Stoners tillsammans med vännen, och trumpetaren, Cynthia Robinson. Ungefär samtidigt bildade även brodern, Freddie, ett eget band - Freddie & the Stone Souls En av medlemmarna var trummisen Greg Errico. På inrådan av Slys kompis, saxofonisten Jerry Martini, slog bröderna 1967 ihop sina respektive band och bildade bandet Sly and the Family Stone. Eftersom både Sly och Freddie var gitarrister bestämde Sly att Freddie skulle bli bandets officiella gitarrist - och att han själv skulle spela elorgel. Sly övertalade också Larry Graham att spela bas.
Slys syster Vaetta ville även hon medverka i gruppen. Hon och hennes väninnor, Mary McCreary och Elva Mouton, hade en gospelgrupp kallad The Heavenly Tones. De tre ungdomarna hoppade, efter Slys inrådan, av high school för att satsa på musiken. De bildade bandet Little Sister och blev Sly and the Family Stones körsångerskor.Selvin, Joel (1998), sid 88; intervju med Elva "Tiny" Moulton.
Bandets första singel, "I Ain't Nobody", blev en stor lokal hit för skivbolaget Loadstone Records och större bolag fick upp ögonen för gruppen. De som var snabbast att skriva kontrakt var Epic Records. Samma år som kontraktet skrevs släppte gruppen debutalbumet Whole New Thing och blev hyllade av kritikerna. Trots det uteblev den kommersiella framgången och bandets spelningar begränsades till små klubbar, och från skivbolagets håll fick bolagsdirektören Clive Davis ingripa.
Davis pratade med Sly om hur man skriver och spelar in en hitlåt, och strax därefter släppte bandet singeln "Dance to the Music" som blev en omedelbar hit för gruppen och som bäst låg på åttondeplats på den amerikanska singellistan, Billboard Hot 100. Precis innan singeln släpptes fick bandet utökning i och med Rosie Stone som sjöng och spelade keyboard. Hon hade blivit erbjuden en plats i bandet av sina bröder redan vid grundandet men avböjde då i rädsla att förlora sitt arbete i den lokala skivbutiken.
Sly and the Family Stone tog vara på framgången de fått med singeln och gjorde spelningar över hela USA. De blev välkända för sina energiska uppträdanden och unika scenkläder.Kaliss, Jeff. "Sly and the Family Stone: 'Different strokes for different folks.'" There1.com. Hämtat 2007-01-18. Albumet Dance to the Music blev en hyfsad framgång men efterföljaren, Life, blev dessvärre ingen kommersiell framgång.Erlewine, Stephen Thomas . Recension av Life av Sly & the Family Stone. All Music Guide. Hämtat 2007-01-17. I september 1968 reste bandet iväg på sin första turné på andra sidan Atlanten när de gjorde spelningar i England. Turnén fick dock avbrytas tidigt efter att basisten Larry Graham hittats med marijuana - och på grund av flera tvister med konsertarrangörerna.Selvin, Joel (1998), sid 68; intervju med Jerry Martini.
Stand! (1969) I slutet av 1968 släppte Sly and the Family Stone singeln "Everyday People" som blev gruppens första listetta. "Everyday People" var en protest emot alla de fördomar som finns mellan människor. Låten gjorde sig populär med catchphrasen "different strokes for different folks". Som b-sida på singeln låg "Sing a Simple Song", en låt som mycket väl anger tonen för gruppens fjärde album Stand!, ett album som släpptes den 3 maj 1969 och som sålts i så mycket som 3 miljoner exemplar. Stand! anses av många vara höjdpunkten under gruppens karriär.Erlewine, Stephen Thomas . Recension av Stand! av Sly & the Family Stone. All Music Guide. Hämtat 2007-02-05.
Efter succén med Stand! säkrade också gruppen en spelning på Woodstockfestivalen. Bandet gjorde sitt framträdande under morgonen den 17 augusti 1969 och deras uppträdande har i efterhand sagts vara ett av de bästa under den legendariska festivalen. I samband med gruppens spelning i Woodstock släpptes singeln "Hot Fun in the Summertime" som bäst låg på en andraplats på den amerikanska singellistan.
Problem inom bandet och ny inriktning thumb|256px|Den 17 augusti 1969 framträdde Sly and the Family Stone på den legendariska Woodstockfestivalen I och med bandets nyvunna berömmelse och framgång uppstod åtskilliga problem. Förhållandet mellan bandmedlemmarna försämrades. Oroligheterna var som värst mellan bröderna Stone och Larry Graham.Selvin, Joel (1998), sid 107, 146–152 Skivbolaget Epic krävde mer inspelat material av bandet Dessutom blev bandet ifrågasatt av Svarta Pantrarna som ville få Sly att skriva mer politiskt vinklade texter och texter som stödde utvecklingen av Black Power. Aktivistgrupperna föreslog också att bandets två vita medlemmar, Greg Errico och Jerry Martini, skulle ersättas av svarta musiker.
Efter en flytt till Los Angeles hösten 1969 blev Sly Stone och hans bandmedlemmar flitiga användare av droger, då i synnerhet kokain och PCP.Selvin, Joel (1998), sid 94–98 Då medlemmarna blev alltmer intresserade av droger och festande uteblev nya inspelningar. Mellan sommaren 1969 och hösten 1971 släppte bandet bara en singel, "Thank You (Falettinme Be Mice Elf Agin)" / "Everybody Is a Star", i december 1969. Fastän "Everybody Is a Star" var ännu en positiv och glad låt från bandet presenterade singelns a-sida ett betydligt argare Sly and the Family Stone, som i samklang fastslog att de inte längre kunde låtsas att vara något de inte var (fredliga, älskande och glada) och tackade respektlöst sin publik för "att de låtit dem bli sig själva igen". Singeln "Thank You" nådde förstaplatsen på Billboard Hot 100, i februari 1970.
1970–1971 1970 tillägnade Sly Stone den mesta av sin vakna tid till droger.Selvin, Joel (1998), sid 113–115 Han blev oberäknelig och vresig, och missade så mycket som en tredjedel av bandets spelningar det året. Samtidigt anlitade han två av sina vänner, Hamp "Bubba" Banks och J.B. Brown, till sina personliga manager; de i sin tur anlitade gangstrar, som Edward "Eddie Chin" Elliott och J.R. Valtrano, för att bli Slys livvakter. Sly lät också dessa personer ta hand om dennes ekonomi, för att återfå droger, och för att skydda honom mot de som han ansåg vara sina fiender - några av dem var hans egna bandmedlemmar. En spricka uppstod mellan Sly och de övriga i Sly and the Family Stone.Selvin, Joel (1998), sid 146–147 I början av 1971 lämnade trummisen Greg Errico som förste person gruppen och ersattes av en svit trummisar innan Sly bestämde sig för Gerry Gibson. Gibsons medverkan i bandet blev kortvarig, efter ett år lämnade han och ersattes slutligen av Andy Newmark 1973.
För att lugna fansens krav på nya låtar, började Epic att göra nysläpp av bandets inspelningar. Debuten A Whole New Thing släpptes på nytt, nu med ett annat omslag. Och i slutet av 1970 släpptes de flesta av bandets populära låtar på samlingen Greatest Hits. Greatest Hits nådde andraplatsen på den amerikanska albumlistan.
There's a Riot Goin' On (1971) Hösten 1971 återvände gruppen, efter lång frånvaro, med singeln "Family Affair" som gick upp på förstaplats på Billboard Hot 100. "Family Affair" var ledspår på bandets efterlängtade femte album There's a Riot Goin' On som direkt efter att det släppts i november 1971 gick upp på förstaplatsen på albumlistan. Istället för den glada, ljusa soul som bandet presenterat under det optimistiska 1960-talet var There's a Riot Goin' On ett album med dyster instrumentation, låtar baserade på rytmer från trummaskiner och vemodig sång som representerade den hopplöshet som många människor kände i början av 1970-talet. Efter vad som påstås spelades stor del av albumet, på egen hand, in av Sly Stone, som endast använde sig av de andra Family Stone-medlemmarna på mindre instrument-delar och vänner som Billy Preston, Ike Turner och Bobby Womack för andra. Förutom "Family Affair" släpptes ytterligare två singlar från albumet, och både "(You Caught Me) Smilin'" och "Runnin' Away" placerade sig bra på listorna.
Efter albumsläppet av Riot kom ytterligare förändringar i bandets uppställning att ske. I början av 1972 frågade Jerry Martini Sly och gruppens manager hur bandets ekonomi såg ut. Detta ogillades och på grund av detta anlitades saxofonisten Pat Rizzo som en möjlig efterträdare till Martini, om denne i fortsättningen skulle lägga sig i bandets ekonomi.Selvin, Joel (1998), sid 134 Det hela slutade med att både Rizzo och Martini fortsatte som medlemmar i Sly and the Family Stone. Senare samma år nådde spänningarna mellan Sly Stone och Larry Graham sin topp. Efter en konsert utbröt ett bråk mellan Grahams stab och Slys efter att Slys livvakter, Bubba Banks och Eddie Chin, hört ryktats att Graham anlitat en yrkesmördare med uppgift att mörda Sly.Selvin, Joel (1998), sid 150–154 Graham vägrade att fortsatta arbeta med Sly och lämnade omedelbart efter bråket Family Stone. Strax därpå grundade han det framgångsrika bandet Graham Central Station, i samma ådra som Sly and the Family Stone. Efter en kort period med Bobby Womack som insatt basist, fylldes Grahams plats av nittonåriga Rusty Allen.
Fresh (1973) och Small Talk (1974)