Juliana Louise Emma Marie Wilhelmina, hertiginna av Mecklenburg-Schwerin, född 30 april 1909 i Haag, död 20 mars 2004 på slottet Soestdijk i Baarn, var regerande drottning av Nederländerna från 1948 till 1980, då hon abdikerade.

Juliana var enda barnet till drottning Vilhelmina av Nederländerna och prins Henrik av Mecklenburg-Schwerin. Hon fick en privat utbildning och studerade internationell rätt vid universitetet i Leiden. 1937 gifte hon sig med prins Bernhard av Lippe-Biesterfeld med vilken hon fick fyra döttrar: Beatrix, Irene, Margriet och Christina. Under den tyska invasionen av Nederländerna under andra världskriget evakuerades kungafamiljen till Storbritannien. Juliana flyttade sedan till Kanada med sina barn, medan Vilhelmina och Bernhard stannade kvar i Storbritannien. Kungafamiljen återvände till Nederländerna efter befrielsen 1945.

På grund av Vilhelminas sviktande hälsa tog Juliana över de kungliga plikterna för en kort tid 1947 och 1948. I september 1948 abdikerade Vilhelmina och Juliana besteg den nederländska tronen. Hennes regeringstid såg avkoloniseringen och självständigheten av Nederländska Ostindien (nuvarande Indonesien) och Surinam. Trots en rad kontroverser som involverade kungafamiljen förblev Juliana en populär figur bland holländarna.

I april 1980 abdikerade Juliana till förmån för sin äldsta dotter Beatrix. Vid sin död 2004 vid 94 års ålder var hon den längst levande tidigare regerande monarken i världen.

Biografi Barndom och utbildning thumb|left|29-åriga drottning Vilhelmina med den efterlängtade tronarvingen, prinsessan Juliana I slutet av 1908 meddelade ministerpresidenten och inrikesministern Theo Heemskerk att drottning Vilhelmina väntade barn. Folket i Nederländerna var ganska lättade, eftersom hennes äktenskap med prins Henrik av Mecklenburg-Schwerin fortfarande var barnlöst sedan 7 år tillbaka. Efter ett missfall 1901, följt av en livshotande sjukdom 1902 med ytterligare ett missfall och ett tredje 1906, fanns det stor rädsla för att det inte skulle bli någon tronarvinge. Under andra hälften av april 1909 gick det mer än ett falskt rykte om att ett barn hade fötts. Slutligen föddes Juliana den 30 april i Noordeindepalatset i Haag. Rapporten till media gjordes på högtidlig franska. Nästa dag lämnade fadern in civilregisterdeklarationen. Hon var den första holländska kungliga bebisen sedan Vilhelmina själv föddes 1880.

Efter några veckor offentliggjordes prinsessans namn:

Juliana, uppkallad efter Juliana av Stolberg, mor till Vilhelm I av Oranien Louise, efter Louise de Coligny, hustru till Vilhelm I av OranienDe roepnaam Juliana, Het Vaderland Emma, efter drottning Emma, mormor Marie, efter Marie av Schwarzburg-Rudolstadt, farmor Vilhelmina, efter modern

Det officiella smeknamnet blev Juliana, medan hennes mamma ofta kallade henne junior, och hennes informella smeknamn var Jula.

Drottningens närmaste släkting var prins Heinrich XXXII Reuss av Köstritz, vars nära band till Tyskland gjorde honom impopulär i Nederländerna. Julianas födelse säkrade därmed kungafamiljens överlevnad. Hennes mamma drabbades av ytterligare två missfall efter hennes födelse och Juliana förblev kungaparets enda barn. Enligt flera källor var Juliana glad över att vara ensambarn eftersom det innebar att hon inte behövde kämpa för uppmärksamhet.1

Juliana tillbringade sin barndom på slottet Het Loo i Apeldoorn, och på slotten Noordeinde och Huis ten Bosch i Haag. Hennes ställning som Nederländernas enda tronarvinge utan ersättare gjorde att hon överbeskyddades under sin uppväxt och till exempel tvingades bära handskar utomhus för att inte riskera att röra vid en giftig växt. En liten skolklass bildades på Noordeinde på inrådan av pedagogen Jan Ligthart så att prinsessan från sex års ålder kunde få sin grundutbildning med barn i sin egen ålder. Dessa barn var baronessan Elise Bentinck, baronessan Elisabeth van Hardenbroek och Jonkvrouwe Miek (Mary) de Jonge.

Eftersom den nederländska konstitutionen specificerade att prinsessan Juliana skulle vara redo att efterträda tronen vid arton års ålder, fortsatte hennes utbildning i snabbare takt än för de flesta barn. Efter fem års grundutbildning fick prinsessan sin gymnasieutbildning från privata handledare. Drottning Vilhelmina tyckte att det var mycket viktigt att Juliana skulle vara tillräckligt utrustad vid arton års ålder för att kunna ta över kungadömet omedelbart om det behövdes. Läroplanen innehöll de normala skolämnena, kompletterad med måleri, fiolspelning och sånglektioner, men också med ämnen som ansågs viktiga för henne som framtida statschef, såsom kunskap om Indonesien och etnologi. Det gavs ingen formell tentamen och läroplanen uppfyllde därför inte kraven för tillträde till ett universitet.

År 1922 ändrades tronföljden, med Juliana som sin mors enda efterträdare. Från sin artonde födelsedag fick Juliana ett årligt statligt bidrag på 200 000 gulden och tillgång till Kneuterdijk-palatset. Men hon fortsatte att bo hemma hos sin mamma.Withuis, Jolande (2016) Juliana. Vorstin in een mannenwereld, s. 110-111

Den 30 april 1927 firade prinsessan Juliana sin artonde födelsedag. Enligt konstitutionen hade hon officiellt blivit myndig och hade rätt att anta det kungliga privilegiet, om det var nödvändigt. Två dagar senare installerade Vilhelmina henne i "Raad van State" ("Statsrådet"). Hon demonstrerade sin självständighet genom att mot sin mors vilja klippa av sig håret i den då moderna shinglade stilen

Det var Julianas egen önskan att fortsätta sina studier efter gymnasiet. Hon flyttade till Katwijk för att följa en förkortad studie vid universitetet i Leiden, trots bristen på rätt skolexamen. Hon var den första av huset Oranien som studerade vid ett universitet.Withuis, Jolande (2016) Juliana. Vorstin in een mannenwereld, s. 116

Samma år registrerade prinsessan sig som student vid universitetet i Leiden. Under sina första år på universitetet deltog hon i föreläsningar i sociologi, rättsvetenskap, nationalekonomi, religionshistoria, parlamentarisk historia, statsrätt, fenomenologi, sinologi, slaviska språk, germansk mytologi, franska och nederländska. Under sina studier deltog hon också i föreläsningar om Surinams och Nederländska Antillernas kulturer, internationella frågor, internationell rätt, historia och europeisk unionsrätt.

Juliana behövde inte tentera, men som "åhörare" fick hon göra muntlig tentamen. En av dessa sköttes av poeten och professorn i nederländsk litteratur Albert Verwey. Hon avslutade studierna den 31 januari 1930 med ett hedersdoktorat,Fasseur, Cees (2009, derde druk) Krijgshaftig in een vormeloze jas s. 71, Amsterdam: Uitgeverij Balans vilket inte kräver någon formell tidigare utbildning. Humanisten och kulturhistorikern Johan Huizinga var hennes handledare för hedersdoktoratet. Hon tog examen från universitetet 1930 med en kandidatexamen i internationell rätt. Hon undervisades i grekisk litteratur av Sophia Antoniadis, universitetets första kvinnliga professor. Under sina studier bodde Juliana i en delad lägenhet med andra kvinnliga studenter och ansåg senare att denna fas av hennes liv, där hon kunde delta i det normala samhällslivet, var en av hennes lyckligaste.

Den 12 juni 1927 konfirmerades Juliana som medlem i den nederländska reformerta kyrkan.

1931 blev Bonne de Jonge generalguvernör över Nederländska Ostindien. Han var far till en vän till Juliana och före avresan till Jakarta föreslog han den dåvarande ordföranden för ministerrådet Charles Ruijs de Beerenbrouck att Juliana skulle besöka Nederländska Ostindien. Av praktiska skäl ställde de Jonge som villkor att den personliga vägledningen från Nederländerna skulle vara minimal. Ruijs de Beerenbrouck gick genast med på det, men Vilhelmina stoppade planerna. Hon var rädd att Juliana skulle drabbas av en sjukdom och tyckte också att landet var för långt borta. Juliana skulle så småningom se den nu tidigare kolonin för första gången många år senare under president Suharto.

Hennes far prins Henrik var hjärtsjuk och dog 1934 vid 58 års ålder. Juliana avsade sig sitt arv eftersom skulderna var högre än förmögenheten. Hon tog dock över hans ordförandeskap i nederländska Röda korset. Hennes far lämnade henne också en halvbror född utanför äktenskapet, Pim Lier (1918–2015).

Äktenskap thumb|left|Prinsessan Juliana och prins Bernhard firar förlovningen i Amsterdam I början av 1930-talet började drottning Vilhelmina leta efter en lämplig make till sin dotter för att säkra tronföljden. Vid den tiden var huset Nassau-Oranien en av de mest strikt religiösa kungliga familjerna i världen och det var mycket svårt att hitta en prins som passade deras standard: protestant, utlänning, "ebenbürtig" och del av ett kungahus som hade styrt åtminstone fram till 1918. I sökandet använde Vilhelmina boken Almanach de Gotha. Den holländska diplomatiska kåren fick i uppdrag att välja ut kandidater att presenteras för henne. Kriterierna var att de skulle vara adliga eller kungliga protestanter utan maktanspråk. Prinsessan Alice av Albany, en kusin till Vilhelmina, försökte hjälpa Juliana att hitta en lämplig äktenskapspartner genom baler i London, men Juliana blev plötsligt tvungen att avbryta besöket efter faderns död 1934.

Senare samma år var hon tillbaka för att träffa prins Carl jr av Sverige på en arrangerad sammankomst. Utrikesminister De Graeff skrev till det holländska sändebudet i Berlin: "Prinsessan fruktansvärt klädd. Öppen diskussion och häftig ordväxling om detta med prinsessan Alice som tvår sina händer angående HKH. Prinsessan kommer försent överallt (...), attityd och utseende under all kritik etc. etc. (...) Prins Carl tittar på HKH, rapporterades det, som om han var tvungen att svälja en sked ricinolja.Withuis, Jolande (2016) Juliana. Vorstin in een mannenwereld, s. 209 "Håller du med mig om att äktenskap med tyska prinsar nu är oönskat?", frågade Vilhelmina sedan sina rådgivare. Svaret var skoningslöst: "Beggars are no choosers".Zijl, Annejet van der; (2010) Bernhard. Een verborgen geschiedenis, s. 236 En annan kandidat som tidigt presenterades var prins Sigvard av Sverige. Juliana uppges ha funnit hela tilltaget förödmjukande och uppträdde avvisande. "Kronprinsessan Juliana var en vacker kvinna, men inte särskilt attraktiv i machoadelns ögon", sammanfattar historikern och journalisten Christoph Driessen.Christoph Driessen: Geschichte der Niederlande, Von der Seemacht zum Trendland. Regensburg 2020, S. 197