Carl XIV Johan, officiellt HM Linjeskepp Carl XIV Johan, var ett linjeskepp i svenska Kungliga flottan. Hon var det sista av tre systerfartyg i Konung Gustav IV Adolf-klassen, som hon bildade tillsammans med Konung Gustav IV Adolf (som 1811 fick det nya namnet Gustav den Store) och Carl XIII. Skeppet, vilket var uppkallat efter den svensk-norske unionskungen Karl XIV Johan, byggdes på örlogsflottans varv i Karlskrona och sjösattes den 10 november 1824. Efter att utrustningsarbetena blivit klara togs fartyget formellt i tjänst 1835. Bestyckningen omfattade 84 kanoner av olika kalibrar, uppställda på två täckta batteridäck.
Under intryck av den snabba fartygstekniska utvecklingen, beslutades i maj 1853 att Carl XIV Johan skulle utrustas med ångmaskin och skruvpropeller. Ombyggnaden var färdig i juli 1854. Samma höst genomfördes en provtur i Östersjön och Kattegatt, med besök bland annat i Stockholm och Köpenhamn, under vilken fartyget uppnådde en toppfart av åtta knop med ångdrift. Carl XIV Johan rustades för sista gången våren 1864, för att ingå i en svensk-norsk örlogseskader, som kryssade i Skagerrak med anledning av det pågående Dansk-tyska kriget.
Vid denna tid stod det emellertid klart att linjeskepp av Carl XIV Johans typ definitivt hade spelat ut sin roll inom sjökrigföringen. I utländska mariner utvecklades kraftiga pansarfartyg mot vilka de äldre örlogsskeppen av trä inte kunde mäta sig. Carl XIV Johan ströks ur flottans rullor den 18 juli 1865 och höggs upp på Karlskronavarvet 1866–1867. Skeppets snidade galjonsfigur sparades emellertid och finns utställd på Marinmuseum i Karlskrona.
Bakgrund Den strategiska bakgrunden Under Gustav III:s ryska krig 1788–1790 led den svenska örlogsflottan stora förluster. Sammanlagt gick nio linjeskepp och tre fregatter förlorade i strid eller genom olyckshändelser. En stor del av de förlorade fartygen var byggda av den innovative fartygskonstruktören Fredrik Henrik af Chapman på 1770- och 1780-talen. Chapmans linjeskepp var, för att kunna uppträda i grundare vatten, relativt små i jämförelse med motsvarande fartyg i utländska flottor. De kompenserade emellertid för detta genom bättre seglingsegenskaper, och en, för sin storlek, mycket kraftig bestyckning om ett 60-tal kanoner. En ansenlig nackdel var däremot att övre batteridäcket inte var heltäckt, vilket kritiker ansåg exponerade besättningen för fientlig eldgivning.
De Chapmanska linjeskeppens styrkor till trots, accepterade den svenska marinledningen åren efter krigsslutet, att flottan behövde större fartyg för att ha tillräcklig eldstyrka och skydd i utdragen strid. Under 1790-talet utvecklade Chapman ritningar på förbättrade skepp, bestyckade med 74 kanoner, men hann bara konstruera ett sådant, Konung Gustav IV Adolf, och kölsträcka ett annat, Drottning Fredrika Dorotea Wilhelmina (senare omdöpt till Carl XIII), före sin död i augusti 1808. Det långa avbrottet berodde till stor del på att Sverige under denna period var invecklat i Napoleonkrigen.
1817 års flottplan Krigen 1807–1809 och 1813–1814 medförde radikala förändringar av Sveriges strategiska position i Norden. Den östra riksdelen Finland förlorades till Ryssland 1809. Fem år senare erövrade man Norge från Danmark, som förenades med Sverige i en personalunion, vilken kom att bestå fram till 1905. Året efter avträddes Svenska Pommern till Preussen. Det nya läget framtvingade en omvärdering av sjöförsvaret. Då det efter 1815 inte längre fanns några svenska besittningar på andra sidan Östersjön, ansåg vissa krafter i Sverige att det inte var uppenbart livsviktigt att ha en stark flotta, som kunde hålla vägarna över havet öppna. Det militära hotet mot Sverige mattades också av. Under de första två decennierna efter krigsslutet genomförde flera stater i Europa kraftiga reduceringar av sina arméer och flottor. Av grannländerna vid Östersjön hade Danmark förlorat hela sin flotta i samband med Storbritanniens anfall mot Köpenhamn 1807. Rysslands Östersjöflotta hade under Finska kriget 1808–1809 knappast visat sig överlägsen den svenska, och Preussen förfogade inte över några sjöstridskrafter av betydelse.
Den förändrade hotbilden till trots inledde Sverige i slutet av 1810-talet en modernisering av sin örlogsflotta. Sedan en 1809 antagen flottplan visat sig alltför ambitiös för anslagen, tillsatte riksdagen i september 1816 en kommitté för att utreda flottans fartygsbehov. Kommittén framlade följande år en reducerad flottplan som sträckte sig till 1855. Enligt denna skulle örlogsflottan i framtiden ha en kärna av 12 linjeskepp, vardera med en bestyckning av 74 kanoner, understödda av sex större och fyra mindre fregatter. Inom ramen för det fastslagna flottprogrammet påbörjades under åren 1817–1826 fyra nya linjeskepp, och ytterligare sex färdigställdes eller gick igenom stora reparationer. Det första av flottans nybyggen efter Napoleonkrigen blev ett tredje fartyg i Konung Gustav IV Adolf-klassen, vilket fick namnet Carl XIV Johan.
Konstruktion Konstruktionsritningarna till linjeskeppen Carl XIII och Carl XIV Johan togs ursprungligen fram av Fredrik Henrik af Chapman år 1804, som en något modifierad version av Konung Gustav IV Adolf. År 1816 ändrades ritningarna under överinseende av överstelöjtnant Johan Aron af Borneman vid Flottans konstruktionskår. Bland annat fick skeppen kraftigare bestyckning på back- och skans, fler kanonportar på nedre batteridäcket samt annorlunda stävar.
Skrov 1800-talets linjeskepp skilde sig i vissa avseenden från sina föregångare på 1700-talet. Skrovets konstruktion, riggen och artilleriets uppställning på batteridäcken, var i stort sett oförändrad. 1800-talets skepp hade dock skarpare bogar, och diagonalförbindningar av järn mellan spanten, för att minska riskerna för kölbrytning i hårt väder. Till sin utformning var Carl XIV Johan närmast en kopia av systerfartyget Carl XIII. Skrovet var 53,9 meter långt i vattenlinjen (64 meter lång överallt), 14,7 meter brett och hade ett djupgående på 6,8 meter. Deplacementet uppgick till 2 608 ton. Skeppet byggdes av ek. Det var det träslag som lämpade sig bäst för skeppsbyggeri, tack vare av sin hårdhet och motståndskraft mot röta. För att skydda bordläggningsvirket från skeppsmask var kölen försedd med en förhydning av tunn kopparplåt. Carl XIV Johan hade tre master och förde sammanlagt 2 413 kvadratmeter segel. Skeppet ansågs vara en god seglare, men seglingsegenskaperna försämrades delvis efter modifieringen till ånglinjeskepp. Med god vind kunde hon efter ombyggnaden endast göra nio knop. Den begränsade farten antogs bero på ett vattenmotstånd som orsakades av propellern.
Carl XIV Johan hade två fullständiga batteridäck med portar i bredsidorna för sammanlagt 60 kanoner. Därutöver hade skrovet ytterligare fyra nivåer, inklusive tre däck. Längst ned i fartyget under vattenlinjen låg hålskeppet, där förråd av proviant och ammunition var belägna. Ovanför detta låg trossdäcket, vilket delvis hade samma funktion. Därefter kom skeppets två batteridäck. Det var här som huvuddelen av fartygets artilleri stod uppställt. Ovanför det översta kanondäcket låg ett väderdäck, som var skeppets högsta genomlöpande däck. Väderdäcket övertäcktes i aktern av ett hyttdäck, som började strax för om kryssmasten och slutade vid akterspegeln. Här inrymdes bland annat fartygschefens kajuta samt hytter för officerare. Mellan hyttdäcket och galjonen gick en hög brädgång som kröntes med bastingeringar. Inuti dessa hade delar av manskapet sina kojer.
Bestyckning Pjästyper och placering ombord Under 1800-talets första hälft var den mynningsladdade och slätborrade gjutjärnskanonen sjöartilleriets huvudvapen. En kanon klassades efter vikten på projektilen den sköt, en vikt som angavs i skålpund (0,425 kg). Vid periodens början var linjeskeppens bestyckning ganska brokig, och bestod av kanoner av flera olika storlekar. De minsta pjäserna kunde ha en kulvikt på 12 pund (5,1 kg) och de största en kulvikt på 30 pund (12,75 kg). Vid sidan av de vanliga kanonerna fanns karronader. Detta var en typ av kort och lätt kanon som var konstruerad för att avlossa kartescher på korta avstånd. Av stabilitetsskäl placerades de tyngsta pjäserna på det undre batteridäcket, de medeltunga på det övre och de lättaste på halvdäcket i aktern.
Carl XIV Johan var ursprungligen konstruerad att föra 74 kanoner, men kom i likhet med andra svenska örlogsfartyg under 1800-talets första hälft att få en betydligt tyngre bestyckning än avsett. Den slutliga beväpningen omfattade 84 kanoner. 30 stycken 30-pundiga kanoner (15 längs varje bredsida) bestyckade det nedre batteridäcket. På övre batteridäck fanns lika många 24-pundiga pjäser uppställda enligt samma arrangemang. Den övriga bestyckningen utgjordes av tio 12-pundiga kanoner och 14 stycken 24-pundiga karronader. Dessa pjäser var belägna på halvdäcket i aktern och på huvuddäcket.
Pjäshantering och projektiler miniatyr|284x284px|Skrå till 30-pundig kanon, bestående av rundkulor av järn upplagda kring en järnstomme, omsurrade med svartmålad segelduk. Marinmuseum. Kanonerna laddades genom att en kardus (påse av tyg eller papper) fylld med svartkrut fördes in i eldröret. Därefter kom en förladdning, sedan själva projektilen och slutligen ännu en förladdning för att hålla det hela på plats. Ett antändningsrör av metall med en laddning finkalibrigt krut placerades i kanonens fänghål, som stod i förbindelse med eldrörets kammare längst bak i pjäsen. Över fänghålet satt ett kanonlås försett med en hane av slaglåstyp. För att avfyra kanonen ryckte en besättningsman i en lina (fyrsträng), vilket gjorde att hanen slog ned på metallröret, som via en tändhatt antände krutet i fänghålet och avlossade pjäsen. Ifall låset inte fungerade eller blev skadat, kunde avfyrningen ske med hjälp av en luntstake kring vilken en brinnande stubintråd, lunta, satt virad. Efter varje skott kyldes eldröret av med vatten och loppet drogs rent med en viskare, en skaftförsedd träcylinder täckt med skinn av får eller svin.
Beroende på målet som besköts användes olika typer av projektiler. Den vanligaste var den solida rundkulan av järn, som företrädesvis användes mot fiendens skrov. För att skada motståndarens rigg utnyttjades stångkulor, två rundkulor sammanlänkade av en järnstång. På kortare avstånd använde man skrån, behållare (kartescher) fyllda med muskötkulor eller skrotbitar. Vid avfyrning slets behållaren sönder och projektilerna spreds över fiendens däck likt en hagelsvärm. Utöver dessa fanns conkavekulor, en slags ihåliga granater fyllda med krut. Conkavekulan var försedd med en stubin som antändes vid avlossningen, och var tänkt att antända krutladdningen då kulan slog in i fiendeskeppet.
Utsmyckning miniatyr|301x301px|Carl XIV Johans galjonsfigur på Marinmuseum i Karlskrona. När Carl XIV Johan byggdes på 1820-talet var det ännu vanligt att örlogsfartyg utsmyckades med skulpturer, även om utsmyckningen tillmättes mindre betydelse än under tidigare sekel. Carl XIV Johans galjonsfigur tillverkades av Emanuel Törnström, som var amiralitetsbildhuggare i Karlskrona från 1825 fram till sin död 1833. Figuren föreställer fartygets namne, kung Karl XIV Johan, i helfigur. Kungen är avbildad som segerrik fältherre med lagerkransat huvud. Han är klädd i en romersk rustning med en veckad mantel draperad över ryggen och vänstra sidan av bröstet. På sin vänstra sida har kungen ett kort svärd. I den framsträckta högerhanden håller han en spira/kommandostav medan den vänstra vilar på svärdsfästet. Enligt en sägen ska kung Oscar I, då han som kronprins en gång besökte Karlskrona, ha sett skulpturen av sin far och blivit så angenämt överraskad av den träffande porträttlikheten, att han lät framkalla bildhuggaren Törnström och tackade honom för hans vackra arbete. Galjonsfiguren togs tillvara då skeppet slopades och finns idag utställd på Marinmuseum i Karlskrona.
Besättning