Storfurstendömet Finland (; , Velikoje knjazjestvo Finljandskoje) var 1809–1917 ett autonomt storfurstendöme inom Kejsardömet Ryssland, med den ryske kejsaren som storfurste. Perioden benämns i Finlands historiografi även autonomitiden, ryska tiden och kejsartiden.
Titeln storfurste av Finland fördes av svenska regenter redan från 1581, men då som en äretitel utan motsvarighet i förvaltningen: Finland utgjorde ingen egen administrativ eller juridisk enhet i det svenska riket. Först sedan Sverige genom freden i Fredrikshamn 1809 avträdde landet till Ryssland blev storfurstendömet en verklig statsbildning. Vid Borgå lantdag samma år lovade Alexander I att behålla landets lagar, religion och privilegier, och en egen förvaltning byggdes upp med regeringskonseljen – från 1816 senaten – i spetsen och en rysk generalguvernör som kejsarens företrädare. Helsingfors blev huvudstad 1812.
Under 1800-talet växte en finsk nationalrörelse fram, till en början buren av den svenskspråkiga överklassen. Lantdagen sammankallades 1863 efter 54 års paus och blev snabbt centrum för landets politiska liv, och finskan jämställdes stegvis med svenskan som officiellt språk. Från 1899 sökte den ryska statsmakten inskränka autonomin genom förryskningspolitik, vilket möttes av både passivt och aktivt motstånd. Storstrejken 1905 tvingade fram allmän rösträtt och en enkammarlantdag, som valdes första gången 1907. Förryskningen återupptogs efter 1908 och urholkade självstyret ytterligare, men efter revolutionen i Ryssland 1917 förklarade Finland sig självständigt den 6 december 1917.
Hur storfurstendömets statsrättsliga ställning skulle uppfattas var omstritt under hela perioden. Finländarna såg gärna Finland som ett eget land i personalunion med Ryssland, medan man från rysk sida – särskilt mot slutet – snarare betraktade det som ett område vars rättigheter berodde på kejsarens nåd.
Titeln före 1809 miniatyr|Denna karta från 1662 omnämner Finland både som ett landskap och som ett storfustendöme. Titeln storfurste av Finland antogs av Johan III 1581 och ingick sedan i den svenska kungatiteln fram till förlusten i stora nordiska kriget 1721. Även Sigismund och Gustaf II Adolf som prinsar samt Gustaf IV Adolfs son Karl Gustaf bar titeln. Drottning Kristina kallade sig år 1640 för "CHRISTINA medh Gudz nåde Sweriges Göthes och Wendes vthkorade Drottningh och Arffurstinna, Storfurstinna till Finland Hertiginna vthi Estland och Carelen, Fröken uthöffuer Ingermanneland". enligt Valda urkunder till Finlands historia. Utgifna av P. Nordmann, Hfors 1899. Ref: Sv. literatursällskapets förhandlingar och uppsatser IX, sid. 320
Titeln motsvarades dock inte av någon egen ställning i riket. Under den svenska tiden hade Finland varit en helt integrerad del av Sverige; de östra länen (nuvarande Finland) hade samma ställning som de västra (nuvarande Sverige) och skickade representanter till riksdagens samtliga fyra stånd. Gustav Vasa hade utnämnt sina söner till hertigar av olika delar av riket, där hertigdömena omfattade hela eller delar av ett eller flera slottslän. Dessa hertigdömen hade ingen egentlig juridisk betydelse utan var ett sätt att ge sönerna tryggad ekonomi, men hade sidoeffekten att de fick starka politiska maktbaser vilket nästan sprängde riket. Finland var alltså ingen separat administrativ eller juridisk del av det svenska riket – till skillnad från de baltiska och tyska delarna av riket, som var separata länder med egna lantdagar, riddarhus och generalguvernörer.
Storfurstendömets tillkomst miniatyr|Tsar Alexander I öppnar lantdagen i Borgå 1809. Från den 22 mars till den 19 juli 1809 möttes Borgå lantdag för att reglera hur förhållandet mellan de nyerövrade områdena och den ryske kejsaren, Alexander I, skulle se ut. Den 29 mars gjorde kejsaren sin regentförsäkran, där han lovade att behålla de gamla lagarna och privilegierna, medan stånden svor honom sin trohet.
Vid freden i Fredrikshamn den 17 september 1809 avträdde Sverige formellt de sex länen i Finland, delar av dåvarande Västerbotten och Lappland öster om Torne–Muonio–Könkämä samt Åland. Alexander I återförenade också med storfurstendömet de finska områden som förlorats till Ryssland i freden i Nystad 1721 och freden i Åbo 1743. Området blev därmed en del av det ryska kejsardömet med mycket långtgående autonomi, och Finland uppstod efter att ha varit en del av Sverige som en självstyrande enhet.
Arvet från svenska tiden miniatyr|Kyrkobön, som användes i Storfurstendömet Finland, för kejsaren Nikolaj I. Den sju sekel långa gemenskapen med resten av Sverige hade satt tydliga spår i det finländska samhället, varav de viktigaste var samhällsskicket, det juridiska systemet och religionen. Kejsaren lovade låta det nya storfurstendömet behålla sin lag, sina språk och sin religion från tiden som del av Sverige.
Den uråldriga handeln mellan Sverige och Finland kvarstod, men det som varit inrikeshandel blev nu utrikeshandel. I artikel XVII av freden i Fredrikshamn enades parterna om att handeln skulle återupplivas och fram till den 1 oktober 1811 bedrivas "helt och hållit på samma fot, som den war före kriget", utan andra avgifter än de som gällt dessförinnan. Fördraget räknade upp vilka varor som fick föras åt vardera hållet, och en varaktigare ordning skulle förhandlas fram senare. Tullförmånerna bestod därefter, och först under åren 1834–1844 drevs en normalisering av de finsk-svenska tullnivåerna igenom. Det svenska myntet förblev lagligt betalningsmedel för att främja handeln till 1840, då rubeln blev det enda betalningsmedlet i landet.
Finland hade en monarkisk tradition, först genom det svenska valkungadömet i vilket representanter från Finland också deltog och senare, efter Gustav Vasa, genom arvkungadömet. Det fanns också en för dåtiden relativt demokratisk tradition, främst uttryckt i ståndsriksdagen från medeltiden, som i storfurstendömet blev ståndslantdagen. Frihetstiden 1718–1772 hade vidare bidragit till den allt starkare demokratiska traditionen.
Det juridiska systemet var rotat i ett rättsmedvetande byggt på principen "Land skall med lag byggas". Det fanns också kvar en juridisk tradition från de medeltida landskapslagarna. Många lagar från svenska tiden behölls länge. 1734 års lag gällde delvis in på 1900-talet. Regeringsformen 1772 och Förenings- och säkerhetsakten från Riksdagen 1789 bekräftade den ryske kejsarens makt under hela den ryska tiden och åberopades även av monarkisterna i början av självständigheten.
Finland kristnades till katolicismen något efter resten av Sverige, och när resten av Sverige blev lutherskt gällde detsamma för Finland. Detta i motsats till den rysk-ortodoxa kyrkan, som också fanns i östra Finland.
Statsrättslig ställning Hur man skall karaktärisera Storfurstendömet Finlands ställning var från början ett område för omfattande debatt, där finländarna själva i allmänhet ville se Finland som ett eget land i personalunion med Kejsardömet Ryssland, medan man från rysk sida, speciellt mot slutet av perioden, snarare ville se Finland som ett underkuvat område utan särskilda rättigheter annat än de som kejsaren beviljade. De facto blev inte Finland en självständig nation innan Finlands lantdag förklarade landet självständigt den 6 december 1917.
Förvaltning och styre
Då Finland nu var autonomt blev man tvungen att bygga upp en administration. I Åbo inrättades regeringskonseljen 1809 ("Kejserliga senaten för Finland" från 1816), som leddes av en rysk generalguvernör. Gustaf Mauritz Armfelt tog avsked ur svensk statstjänst 1810 och infann sig 1811 i Sankt Petersburg, där han blev rådgivare åt den ryske kejsaren. Vid hovet i Sankt Petersburg fanns "Kommittén för finska ärenden" 1811–1826, med Armfelt som ordförande 1811–1813. År 1812 bestämdes att Helsingfors skulle vara huvudstad och ämbetsverken flyttades dit. År 1826 upplöstes kommittén och ersattes av ett statssekretariat, medan ärendena fortsatt föredrogs av en finländsk statssekreterare – från 1834 med titeln ministerstatssekreterare.
Nationell väckelse och språkstrid
miniatyr|Kejsare Alexander II:s regentförsäkran 1855. År 1835 publicerades det finska nationaleposet Kalevala av Elias Lönnrot, en samling av sagor och historier från Karelen. Detta innebar startskottet för ett nationellt uppvaknande för finskheten. Den nationella rörelsen, fennomanin, leddes till en stor del av den svenskspråkiga överklassen, som ville skapa en fosterlandskänsla. Många av dem började lära sig finska, och försökte använda det i stället för svenska. Förfinskningen av namn blev också vanligt. Einar Lönnbohm blev Eino Leino, Alexis Stenvall blev Aleksis Kivi, och så vidare. År 1844 inrättades den första finskspråkiga skolan i Sankt Petersburg, där bland annat Uno Cygnaeus, den finländska folkskoleväsendets grundläggare, var lärare.
Den finska lantdagen sammankallades efter 54 års paus året 1863 med representanter för de fyra stånden. Kejsar Alexander II lovade att lantdagen skulle samlas regelbundet åtminstone vart femte år. Lantdagen möttes åter 1869 och blev snabbt ett centrum i Finlands politiska liv. Vid valen till lantdagen 1872 gick två språkbaserade partier, Fennomanerna och Svekomanerna, framåt på bekostnad av liberalerna. Striden gällde det finska språkets ställning – det hade först 1863 börjat användas inom byråkratin i och med språkreskriptet, där Alexander II föreskrev att finskan efter en övergångsperiod på tjugo år skulle vara likaberättigad med svenskan i allt som omedelbart rörde den finskspråkiga befolkningen. Jämställdheten genomfördes stegvis och fullbordades först genom 1902 års språkförordning. Det ryska stödet till finskheten var inte oegennyttigt: myndigheterna trodde inte att finskan kunde bli ett statsbärande språk, men såg svenskans dominans i det offentliga livet som en kanal för politiskt farliga intryck från Sverige, och målet var på sikt att ersätta svenskan med ryska. Ståndslantdagen stiftade inalles uppemot 400 lagar under åren 1863–1906, och i reformarbetet utkristalliserades två grupperingar: fennomanerna, som bars upp av bonde- och prästeståndet, och liberalerna, som förlitade sig på adel och borgare.
Ekonomi och egna institutioner Sedan rubeln blivit enda betalningsmedel löstes riksdalern in mot silverrubel, i södra Finland hösten 1843 och i norr så sent som 1850. Denna penningrealisation stärkte senatens möjligheter att föra en egen finans- och penningpolitik, och de växande tullinkomsterna gav Finlands Bank utrymme att kraftigt utöka kreditgivningen. Staten satsade samtidigt på vägar och kanalbyggen – tolv kanaler grävdes 1835–1860, viktigast Saima kanal mellan Saimen och hamnstaden Viborg – medan järnvägsbyggandet inleddes först i slutet av 1850-talet.
Genom myntreformerna 1865 och 1877 fick storfurstendömet en egen valuta, mark och penni, byggd på silvermyntfot och skyddad av egna tullföreskrifter. Reformen förbereddes skickligt av ministerstatssekreteraren Alexander Armfelt, som 1864 övertalade både kejsaren och generalguvernören med stöd av rikets finansminister, vilken trodde att åtgärden kunde gagna den inflationsdrabbade ryska ekonomin. När marken 1877 bands till guldmyntfoten och den franska guldfrancens värde underlättades den finländska exporten västerut. Enligt historikern Henrik Meinander var det kanske myntreformerna som mest av allt bidrog till den finska separatismen.
Från 1860-talet gjorde ny teknik det möjligt att omvandla trä till papper i stor skala, vilket gav skogsindustrin en avgörande betydelse för landets näringsliv. De allt bättre järnvägsförbindelserna ledde också om jordbruket från sädesodling till animalieproduktion, sedan billig säd kunnat föras in från södra Ryssland och Ukraina och kött- och mjölkprodukter kunnat säljas till Sankt Petersburg.