miniatyr|stående|Liljesten av stavtyp från Edåsa kyrka, sydost om Skövde. Utställd på Västergötlands museum i Skara.
En liljesten är en medeltida stenhäll, i regel med stiliserade växter som motiv, som enbart förekommer i Sverige, främst i det medeltida Skara stift. De plana stenhällarna är nästan uteslutande huggna i sandsten och oftast trapetsformade, vilket i detta sammanhang innebär att de är något bredare upptill än nertill. Bilderna i huggen relief har växtmotiv och kristna symboler som täcker större delen av ytan. Detta motiv har tolkats som livets träd,Nitenberg o Thorsson (2007), s. 9 en för nästan alla religioner gemensam symbol för uppståndelse och evigt liv.Högberg (1960), s. 19
Enligt inventering förekommer femton olika typer av kors på stenarna. Postament, det vill säga fot eller stöd nederst i motiven finns i åtta olika varianter, mest som en trappstegsformad eller rundad kulle i vilken livsträdet slagit rot. Liljestenarnas livsträd har ibland tolkats vara en utveckling ur stavkorshällen, en enklare variant av bildsten utan växtmotiv och med bara ett kors, stav samt någon form av postament. Staven på stavkorshällen har därefter blivit utsmyckad med blad och grenar, medan själva korset omvandlats och fått knoppar och blad enligt denna tolkning.
Liljestenarnas syfte, varifrån impulsen att tillverka dessa kom, motivens ursprung, varför koncentrationen är så stark i just Västergötland, hur många som kunde vara inblandade i tillverkningen och varför denna plötsligt upphörde, är fortfarande diskussionsämnen både mellan forskare inom olika ämnesområden och intresserade privatpersoner.
Om liljestenar och stavkorshällar Inventeringar miniatyr|stående|Liljesten av slingtyp krönt med kotshanakkors från Björsäters kyrka i Mariestad. På 1950- och 1960-talet försökte generallöjtnant Folke Högberg, medlem av Skövdeortens Hembygds- och Fornminnesförening, att genomföra en heltäckande inventering av liljestenar och stavkorshällar med en blandning av beskrivningar, teckningar och foton. Han hade 1967 registrerat 338 liljestenar och 102 stavkorshällar.
Då ytterligare liljestenar upptäckts, samt behov fanns att göra om inventeringen med modernare teknik, påbörjades hösten 2004 en inventering med hjälp av arkeologer vid Vänermuseet i Lidköping. I uppdraget ingick att med utgångspunkt från Högbergs arbete inventera alla Sveriges liljestenar och också kontrollera stenarnas skadestatus, tillverkningsteknik, fotografera dem med digitalkamera, positionsbestämma med GPS och dokumentera i sökbar databas (FMIS). Inventeringen med efterföljande kompletteringar och utgivande av katalog var avslutad 2007. Avsikten var också att dokumentera alla stavkorshällar, men då dessa finns i ett betydligt större spridningsområde begränsades inventeringen av dessa till samma område som liljestenarna. Undantaget är Gotland där två liljestenar dokumenterats, men ingen inventering av stavkorshällar gjordes. Totalt dokumenterades 401 liljestenar och 123 stavkorshällar.Nitenberg o Thorsson (2007), s. 23
Geografiskt område miniatyr|Karta över medeltida församlingskyrkor i södra Skandinavien. Mörk färg anger mindre än 2,5 km mellan kyrkorna. Ljusare 2,5–5 km, och ljusast färg anger 5–7,5 km mellan kyrkorna. De allra flesta liljestenar är funna inom ett område som sträcker sig från Götaälvdalen i väster till området väster om Vättern i öster, samt från Värmland i norr till Ätrandalen i söder. Detta område sammanfaller på ett ungefär med det medeltida Skara stift. Tre liljestenar finns enligt Vänermuseets inventering i Bohuslän, tre i Dalsland, fem i Värmland, två på Gotland och en i Uppland. De övriga, det vill säga 387 liljestenar, finns i Västergötland varav över hundra på, eller i omedelbar närhet av Kinnekulle. I detta "liljestensområde", framförallt söder om Vänern, finns också en koncentration av stavkorshällar. Dessa har ett större spridningsområde och förekommer förutom på många platser i Sverige, också i öst- och västlig kristenhet i Europa.
Ofta förekommer liljestenar och stavkorshällar i anslutning till romanska stenkyrkor, framförallt i de kyrkliga centralorterna Skara, Husaby och Falköping. De saknas nästan helt i områden där skattebönder dominerat. Dessutom är de vanliga i kyrkor med västtorn, något som brukar tyda på ett stormannainflytande.
Datering miniatyr|Lagerföljden i Kinnekulles sedimentära bergarter, samt medeltidskyrkor och större gårdar.
Den förmodade tidpunkten för tillverkningen av liljestenar och stavkorshällar har varierat mellan 900-tal och 1300-tal.Hyenstrand (2007), s. 47 Arkeologen Leif Gren och amatörforskarna Leon Rhodin, Verner Lindblom och Kerold Klang har i en bok och flera artiklar framfört teorin om att dateringen av stenarna kan härledas ur de motivförebilder som finns i bysantinsk och rysk konst.Nitenberg (2009), s. 31 Detta, menar de, ger en datering av stenarna till 900- till 1000-talet, och att tillverkningen troligen upphörde då katolska kyrkan fått full kyrklig kontroll. Detta skedde senast 1104 då Lund blev nordiskt ärkebiskopssäte.Claesson och Lindblom (2001), s. 77
Ett antal forskare har invändningar mot en så tidig datering. En anledning är att stenarna praktiskt taget utan undantag kan knytas till romanska stenkyrkor från 1100-talet, och motsvarigheter till den stenhuggarteknik som utvecklades då, saknades tidigare. Dessutom finns liljestensornamentik på flera olika dopfuntar, vilka för övrigt dateras till 1200-talet. Det innebär att liljestenarna tidsmässigt skulle höra samman med den romanska konsten med datering 1100- och 1200-talen. I Grolanda kyrka i Västergötland fann man 1953 en stavkorshäll som förmodades vara i ursprungligt läge över en grav,Nitenberg och Thorsson, (2007) s. 67. vilken även innehöll ett silvermynt från tidigt 1200-tal. Av de fåtal, mindre än tio, liljestenar med runinskrift så har samtliga dessa stenar en språklig dräkt som röjer hur 1200- och 1300-talets svenska talades.Carling (2000), s. 52
Tillverkning Bland de forskare som anser att liljestenarna tillverkades av samma personer som utsmyckade kyrkorna som byggdes vid samma tid, 1100- till 1200-talet, finns också en samstämmighet om var råvaran kommer ifrån. Liljestenarna är nästan undantagslöst tillverkade i sandsten. Detsamma gäller för flertalet av övriga monument, samt flertalet av kyrkorna på Kinnekulle och Kålland.Högberg (1960), s. 37 Eftersom tillgången på sandsten är god vid Kinnekulle, och kända sandstensbrott finns, bland annat vid gårdarna Gum och Halla, har materialet troligen hämtats därifrån.Claesson och Axelsson (2001), s. 16-21ff I Falköpingstrakten finns motsvarande sandstensbrott vid Mösseberg.
Inga kända liljestenar har signerats av sina tillverkare. De stenmästare som var verksamma med kyrkobyggande, förutsätts också ha utfört reliefer på kyrkväggarna, dopfuntar och gravvårdar samtidigt. Några forskare, till exempel arkeologiprofessor Åke Hyenstrand, ansåg att liljestenarna började tillverkas då stenkyrkobyggandet började att avta. Det skulle innebära att liljestenstillverkningen var ett sätt att hålla uppe sysselsättningen i stenverkstäderna.Hyenstrand (2007), s. 47 De stenmästare man däremot känner namnet på som tillverkare av tidigmedeltida dopfuntar är Roglinus, Othelric och Harald. Vissa stenmästare känns igen på sin konstnärliga stil, och namnges efter platsen för sitt konstverk, till exempel Ottravadsmästaren och Forshemsmästaren.Hagerman (1996), s. 258-263ff Då flera av dessa stenmästare var verksamma mycket tidigt under 1100-talet är deras eventuella medverkan vid liljestenstillverkning i slutet av 1100-talet osäker.
Bemålning Som efterarbete i samband med Vänermuseets inventering, togs år 2008 prover på tretton stenar som bedömdes ha spår av färg på relief eller bottenyta. Inget organiskt material fanns i proverna, som alltså inte kunde åldersbestämmas. Proverna analyserades inledningsvis av personal vid arkeologiska forskningslaboratoriet vid Stockholms universitet. Tio färgprover valdes ut att genomgå analys med svepelektonmikroskop (SEM) samt energidispersiv röntgenfluorescensspektrometri (EDS).Nitenberg (2009), s. 39-41 Resultatet visade att de flesta av färgproverna bar spår av minst en färg. I de flesta fall järnoxid, varierande mellan rött, orangegult och orange. Dessutom visade flera av färgproverna spår av silver i sådan mängd att det måste ha varit medvetet påfört.Nitenberg (2009), Bilaga 2
Sekundär användning miniatyr|Liljesten inmonterad som trappsteg vid södra ingången på Forshems kyrka. Vissa liljestenar har inskriptioner som visar att de använts som gravstenar på 1600-talet. De långa raka kanterna har också utnyttjats genom att stenarna murats in som trappsteg, eller som dekoration runt fönster och dörrar i olika kyrkor.Nitenberg (2009), s. 46-48 Vid Kinne-Vedums kyrka användes tidigare en liljesten som fotskrapa, och vid Vänermuseets inventering hittades också ett fragment av en liljesten som fundament till en dieseltank vid en näraliggande gård.
Identitetsskapare Stenarnas starka koncentration till Västergötland, det påkostade arbetet och kopplingen till Sveriges första kristna tid, har enligt arkeolog Annelie Nitenberg gjort att liljestenarna blivit en fornlämningskategori med identitetsskapande funktion. Detta förstärks av den blygsamma forskningen kring stenarna, och att många frågor kring dem fortfarande är olösta.Nitenberg (2009), s. 50-51
Begrepp I sina arbeten har forskare använt olika uttryck för att beskriva och klassificera stenarna.
Kantlisthäll Några forskare, bland annat arkeolog Harald Widéen på 1930-talet och konstvetaren Markus Dahlberg på 1990-talet, har använt begreppet kantlisthäll som ett försök att beskriva både liljestenar och stavkorshällar med ett ord. De syftar då på den utsparade kantlisten i stenarnas relief som är mycket vanlig för båda typerna. Eftersom elva liljestenar och ett sextiotal stavkorshällar saknar kantlist täcker inte begreppet in alla inventerade stenar.Nitenberg (2009), s. 13
Dubbelsten och enkelsten En sten med dubbel uppsättning ornamentik på vardera sidan av en avdelande mittlist kallas dubbelsten, i annat fall enkelsten. Både liljesten och stavkorshäll kan förekomma som dubbelsten.Nitenberg o Thorsson (2007), s. 12 Den allmänna uppfattningen bland de som anser att liljestenarna är gravhällar, är att dubbelstenarna legat över äkta makars gravar.Högberg (1960), s. 24 Oftast är de båda fälten på en dubbelsten olika mönstrade. Måtten för en enkelsten är mellan 1,5 och 2,5 meter i längd, och mellan 0,5 och 1 meter som bredast. Dubbelstenarna varierar mellan 1,67 och 2,08 meter i längd, och 0,8 - 1,3 meter som bredast. Liljestenar finns även i miniformat (under 1,5 meter i längd) där enkelstenarna varierar mellan 0,7 och 1,45 meter i längd, och 0,35 - 0,61 meter som bredast.Nitenberg (2009), s. 46
miniatyr|Fyra av de fjorton liljestenar och fragment som registrerats i närheten av Kinne-Vedums kyrka, vid Kinnekulle.
Liljesten av palmettyp Dessa liljestenar har motiv som domineras av hjärtpalmetter. Enligt Högberg var de så vanligt förekommande att han kallade dessa liljestenar för "normaltyp". Han tolkade hjärtpalmetten som en symbol för liv, och inkomponerandet i ett träd som en symbol för livsträdet, sinnebilden för det eviga livet.Högberg (1960), s. 22
miniatyr|stående|En och en halv söndersågad liljesten utgör dörromfattning till herrskapsingången i koret på Eks kyrka i Mariestad. Liljesten av slingtyp Stenarna av denna typ har slingrande palmettrankor som framträdande motiv.
Liljesten av stamtyp Några få stenar har inget kors, utan bara bilden av en eller flera stammar varifrån olika typer av växtlighet utgår.
Liljesten av stavtyp Denna typ av liljesten kallades av Högberg för "blandtyp"Högberg (1960), s. 16