Slaget vid Helsingborg stod den 28 februari 1710 (enligt den svenska kalendern; 27 februari enligt den julianska och 10 mars enligt den gregorianska) vid Ringstorpshöjden nordöst om dåvarande Helsingborg. De stridande parterna var den danska invasionsarmén på man, ledd av generallöjtnant Jørgen Rantzau, och den lika stora segrande svenska armén ledd av guvernören i Skåne, Magnus Stenbock.
Den danske kungen Fredrik IV hade länge planerat ett anfall mot Sverige, trots att freden i Traventhal år 1700 hade tvingat Danmark ut ur stora nordiska kriget. Efter det förkrossande svenska nederlaget i Poltava den 28 juni 1709 tog Danmark tillfället i akt och den 18 oktober förklarade man krig mot Sverige. Den 2 november landsteg en dansk invasionsarmé under befäl av general Christian Ditlev Reventlow vid Råå söder om Helsingborg. Då de svenska styrkorna i Skåne vid tillfället inte var starka nog att motstå den danska armén tvingades de slå till reträtt och danskarna kunde snabbt överta stora delar av Skåne. Samtidigt pågick från svensk sida en intensiv verksamhet för att rekrytera och träna nya trupper och i januari 1710 kunde Stenbock tåga in i Skåne med sin armé. Reventlow ansåg sig tvungen att dra sig tillbaka med den efter hand alltmer försvagade danska invasionsarmén och under återtåget insjuknade han och ersattes av generallöjtnant Jørgen Rantzau.
De två arméerna möttes slutligen vid Ringstorp utanför Helsingborg den 28 februari 1710. Den danska armén stod väl skyddad invid Helsingborg, vänd åt nordöst varifrån man trodde att svenskarna skulle komma, men Stenbock anlände i stället från norr. Rantzau stärkte då upp sin vänstra flank i väster, men Stenbock skickade sitt kavalleri åt öster för att kunna utflankera danskarna där. För att skydda sig mot detta beordrade Rantzau kavalleriet på sin högerflank att förflytta sig och möta svenskarna. Denna framryckning skulle gälla endast högerflanken, men eftersom de inte hade fått något besked om detta tolkades rörelsen av befälhavarna i danska centern som ett generellt avancemang och hela den danska armén lämnade sin skyddade ställning och vred sig norrut. Kavalleristriderna på östra sidan av slaget böljade fram och tillbaka, men efter att förstärkningar förts fram kunde de svenska ryttarna slå tillbaka danskarna, som tog till flykten. Samtidigt pågick häftiga infanteristrider i centern där effektiv svensk användning av sina regementskanoner nötte på de danska trupperna, som när de såg sitt kavalleri retirera också började fly. Endast elitförbanden Livgardet till fot och Grenadjärkåren bjöd fortsatt motstånd, men fick till slut dra sig tillbaka.
De danska trupperna flydde tillbaka innanför Helsingborgs befästningar och kunde därifrån evakueras till Danmark. De sista trupperna lämnade Skåne den 5 mars 1710. Detta blev Danmarks sista verkställda kraftsamling i syfte att återta Skånelandskapen.
Det danska fälttåget i Skåne och Blekinge
miniatyr|Fredrik IV av Danmark. miniatyr|General Magnus Stenbock. Danmark hade tvingats ur stora nordiska kriget vid freden i Traventhal år 1700 men den danske kungen Fredrik IV hade länge planerat att åter ge sig in i kriget med målet att återerövra de förlorade landskapen Skåne, Halland och Blekinge. Dock hade Danmark sedan 1701 varit inblandat i Spanska tronföljdskriget genom att man hade lånat ut totalt omkring man till de allierade mot Frankrike och Ludvig XIV. Ungefär man var utlånade till Storbritannien och Nederländerna och stred i Nederländerna och Frankrike, medan närmare man var utlånade till den tysk-romerske kejsaren Josef I och stred i Ungern. Den danska statskassan var inte heller redo för ett krig. Flottan saknade sjömän, krut och proviant, rytteriet saknade hästar, infanteriet saknade tillräckligt med skor och kläder och artilleriet saknade hästar och krut.
Krigsförberedelser Även om de danska krigsförberedelserna redan hade varit påtänkta i början av 1709, hade ännu ingen konkret upprustning företagits till sommaren det året. Fredrik IV hade julen 1708 åkt på en resa till Italien och var inte åter i Danmark förrän i juli 1709. Under hans bortavaro hade alla förberedelser stått stilla. Under sin resa hade dock Fredrik IV förhandlat om försvars- och angreppsförbund med August den starke av Sachsen och med sändebud från Peter den store av Ryssland inför en dansk invasion. Vid kungens återkomst till Danmark inleddes förhandlingar mellan de allierade, och Ryssland och Danmark nådde slutligen ett avtal den 12 oktober i Köpenhamn. Den 18 oktober 1709 nådde krigsförklaringen det svenska riksrådet och som grund hade danskarna bland annat angivit att Sverige hade fuskat med Öresundstullen, samt att befolkningen i de forna danska landskapen Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän hade behandlats illa. I slutet av juli 1709 hade den danska regeringen börjat värva soldater och sjömän utomlands och tusentals tyskar och nederländare lockades att ta värvning. Hästar köptes in för att komplettera rytteriet. Förhandlingar hade redan påbörjats under 1708 om att föra tillbaka trupperna i Ungern till Danmark med målsättningen att använda dem i invasionen av Skånelandskapen, och sommaren 1709 påbörjade trupperna sin marsch hemåt. I Köpenhamn ansamlades en invasionsflotta och till hösten låg 128 olika typer av trupptransportfartyg i väntan på klartecken. Den danska flottan saknade inte krigsdugliga skepp att skydda dem med, utan hade 40 linjeskepp, 10 fregatter och runt 50 mindre skepp.
De danska krigsförberedelserna gick inte svenskarna förbi. Redan på våren hade guvernören i Skåne, general Magnus Stenbock, påbörjat upprustningar av befästningarna i Landskrona och Malmö. Helsingborgs befästningar, som till största delen nedrivits under Skånska kriget var däremot i så dåligt skick att inte mycket kunde göras åt dem. Efter nederlaget i slaget vid Poltava den 28 juni 1709 var hotet om krig uppenbart från flera håll: Ryssland, Danmark, Sachsen och Preussen smidde alla krigsplaner. Den 22 augusti skickade Stenbock en underrättelse till defensionskommissionen om att det fanns en överhängande fara för en dansk invasion. Stora delar av den svenska krigsmakten hade dock gått under vid Poltava. För att förstärka försvaret skickades Västgöta tre- och femmänningsregemente under ledning av överste Gustaf Fredrik Lewenhaupt och Västgöta kavalleriregemente under ledning av överste Lars Hierta till Skåne. I oktober hade de vid Poltava utplånade regementena Norra skånska kavalleriregementet och Södra skånska kavalleriregementet återuppsatts och det skånska försvaret förstärkts till att omfatta man.
Fredrik IV godkände i september 1709 den danska invasionshärens sammansättning. Denna bestod av man indelade i sex kavalleriregementen, fyra dragonregementen, åtta infanteriregementen, sex artillerikompanier, samt träng. Den endast 39 år gamle greve Christian Ditlev Reventlow, son till den avlidne tidigare storkanslern, utsågs till chef för invasionshären. Reventlow hade visat sin duglighet i fält under Spanska tronföljdskriget under både Eugen av Savojen och Vilhelm av Oranien och var en kunglig gunstling. Reventlow hade dock inte mycket inflytande över hur fälttåget skulle utföras då den delen styrdes hårt från Fredrik IV. Tidpunkten för invasionen var inte den bästa då man i största mån ville undvika ett vinterfälttåg, men eftersom man ville ta vara på den uppfattade svenska svagheten så mycket som möjligt och inte ge dess armé någon tid att återhämta sig, ansåg man sig tvungen att ta tillfället i akt. Krigsförklaringen nådde det svenska riksrådet den 18 oktober 1709.
Landstigningen vid Råå miniatyr|Kopparstick av den danska invasionsflottan av Pieter Schenk d.ä. Ansamlingen av danska fartyg hade inte undgått de svenska trupperna på den skånska sidan av Öresund. Stenbock hade placerat ut tre kavalleriregementen längs skånska västkusten och gett order om att så fort det stod klart var landstigningen skulle äga rum skulle kavalleriregementena genast bege sig till angiven plats. Den 31 oktober avseglade en flotta bestående av fler än 250 civila skepp skyddade av 12 linjeskepp och 5 fregatter, en flotta ledd av kungens halvbror, generalamiral Ulrik Christian Gyldenløve på flaggskeppet Dannebroge, från Köpenhamn norrut genom Öresund. När det stod klart för svenskarna att landstigningen skulle komma att ske vid Råå begav sig kavalleriregementena mot platsen och placerade ut sig vid Raus kyrka, Rya och Katslösa. Den 1 november ankrade den danska flottan på redden utanför fiskeläget och landstigningen påbörjades dagen efter. Klockan 14 den 2 november landsteg Fredrik IV och inspekterade de redan landstigna truppernas försvarspositioner innan han inkvarterade sig på Råå värdshus. Inte förrän den 5 november hade alla trupper skeppats i land. De svenska soldaterna var inte tillräckligt många för att bjuda den danska invasionshären motstånd. Stenbock skickade ryttmästare Henrik Hammarberg till Stockholm för att underrätta defensionskommissionen om invasionen och gav order till kavalleriregementena att dra sig tillbaka till andra sidan av Lödde å. Hammarberg ankom till Stockholm den 8 november och defensionskommissionen gav genast order om att de helt nyuppsatta Kronobergs, Jönköpings, Kalmar, Östgöta och Södermanlands infanteriregementen, samt Smålands och Östgöta kavalleriregementen så fort som möjligt skulle göras redo att marschera ner mot Skåne och den avtalade mötesplatsen vid Loshult.
Det första målet för den danska invasionshären var att säkra Helsingborg och den 3 november anlände en grupp borgare från Helsingborg, som erbjöd att överlämna staden åt danskarna i utbyte mot deras beskydd, då svenskarna enligt dessa hade hotat att bränna ner staden. Samtidigt meddelade de att den svenska garnisonen övergett staden. Natten till den 5 november ryckte överste Albrecht Philip von Eynden med Fynska regementet in i staden och mötte där inget motstånd. Chefen för fortifikationen, överstelöjtnant Marcus Heinsohn, sändes också till staden för att förbättra dess befästningar. Den danske kungen reste den 5 november till Helsingborg, eskorterad av 50 man ur gardet, och bosatte sig i den danskvänliga rådmannen Herman Schlyters gård, numera Henckelska gården. Helsingborgs svenskfödda borgmästare, Gabriel Löfgren, hade vid invasionen lämnat staden och Schlyter utsågs till tillförordnad borgmästare. Genom ett plakat som upplästes från predikstolen i Mariakyrkan lät Fredrik IV proklamera att han tagit Skåne i "skydd och besittning". Stadens 170 borgare svor den danske kungen trohet, vilket även borgarna i Ängelholm, samt allmogen i Luggude, Rönneberga och Onsjö härader gjorde. Helsingborgs kyrkoherde Olof Troilius vägrade dock och lämnade även han staden och sökte sig till Stenbock. Troilius utsågs till den svenska arméns generalstabspräst.
Den danska offensiven miniatyr|Christian Ditlev Reventlow.