Finlands lantdagar (, även säätyvaltiopäivät) var folkrepresentationen i Storfurstendömet Finland åren 1809–1906 och efterföljare till den svenska ståndsriksdagen. Lantdagen var en ståndslantdag med fyra stånd och sammanträdde bara när den ryske kejsaren, som i Finland regerade som storfurste, sammankallade den. Den samlades 15 gånger: först vid Borgå lantdag 1809, och sedan – efter ett drygt halvsekels uppehåll som brukar kallas statsnatten – regelbundet från 1863. Ståndslantdagen ersattes 1907 av en enkammarlantdag, som i 1919 års regeringsform bytte namn till riksdag.

Lantdagen bestod av fyra stånd: ridderskapet och adeln, prästeståndet, borgarståndet och bondeståndet. Vid lantdagarna i Helsingfors sammanträdde adeln alltid på Riddarhuset. De tre ofrälse stånden hade länge inget eget hus utan höll till i skiftande lokaler tills de från lantdagen 1891 samlades i Ständerhuset.

Lantdagen styrde inte landet, utan tog ställning till de förslag kejsaren lade fram. Dess befogenheter följde de svenska grundlagarna från Gustav III:s tid, 1772 års regeringsform och förenings- och säkerhetsakten av 1789, enligt vilka den till en början var ett rådgivande organ. Ständerna beviljade också extraordinarie skatter, så kallad bevillning, vilket i regel var deras enda sätt att höja statsbudgetens slutsumma. Den högsta förvaltningen sköttes däremot av senaten, vars ledamöter kejsaren utnämnde för tre år i sänder och som fattade sina beslut i hans namn. Senaten var ansvarig inför kejsaren i hans egenskap av storfurste av Finland, inte inför lantdagen – parlamentariskt ansvar inför folkrepresentationen infördes först 1917. Lantdagens reella maktbefogenheter var därmed begränsade, men den fick betydelse som moralisk och folkupplysande motvikt.

Lantdagar under svenska tiden

miniatyr|Minnessten i Helsingfors över ståndsmötet 1616. Finland hörde till Sverige fram till 1809 och sände ombud till den svenska riksdagen, de riksomfattande ståndsmöten som växte fram ur medeltidens ständermöten på 1400-talet och blev en fast institution genom riksdagsordningen 1617. Enstaka finländska representanter deltog redan under senmedeltiden. Mötena hölls i den västra riksdelen, i det som i dag är Sverige, och för finländarna var det både dyrt och besvärligt att resa till Stockholm. I bondeståndet krävdes dessutom att representanten klarade sig på svenska, och först på 1700-talet ställde riksdagen tolkar till de finska böndernas förfogande.

Vid sidan av riksdagen förekom landsortsmöten, även kallade lantdagar, som samlade ständerna i en enskild del av riket och ofta fick bekräfta riksdagens beslut. Sådana möten förbjöds 1660, men hölls i praktiken in på 1670-talet. Finlands första lantdag hölls av Gustav II Adolf i Helsingfors 1616, på finska Helsingin maapäivät. Det var första gången samtliga Finlands ständer deltog i ett sådant möte; de svenska ständerna var inte närvarande. Ett senare möte (Åbo lantdag) hölls i Åbo i augusti 1676. Det leddes av Axel Julius De la Gardie, som på kungens fullmakt förhandlade med de fyra ståndens representanter. Bondeståndet leddes av Henrik Henriksson Vanberg.

Borgå lantdag 1809

miniatyr|Kejsar Alexander I öppnar lantdagen i Borgå 1809. Målning av Emanuel Thelning, 1812.

Lantdagen i Borgå sammankallades av kejsar Alexander I av Ryssland medan 1808–1809 års krig ännu pågick. Inför de enligt svensk riksdagsordning samlade finska ständerna avgav kejsaren sin regentförsäkran den 29 mars 1809, varefter stånden avlade tro- och huldhetsed.

Statsnatten och lantdagen 1863 miniatyr|Alexander II öppnar lantdagen 1863. Målning av Robert Wilhelm Ekman, 1865.

Efter Borgå lantdag följde en period på mer än ett halvsekel då inga lantdagar sammankallades, och som därför brukar kallas för statsnatten; under den tiden gick den finländska lagstiftningen i stå. En rad lagstiftningsärenden kunde inte lösas på administrativ väg i senaten utan påkallade ständernas samtycke. Kejsar Alexander II beslöt därför 1859 att påbörja förberedelserna för en lantdag. Till lantdagsförberedelserna hörde januariutskottet, ett organ sammansatt av 12 representanter för varje stånd som skulle överlägga om ärendelistan. Utskottet var samlat i Helsingfors på Riddarhuset från 20 januari till 6 mars 1862.

Själva lantdagen sammankallades i juni 1863 och förklarades öppnad – utblåstes – den 15 september samma år. Till öppningsfestligheterna hörde kejsarens besök, en stor bal och en jakt på Träskända gård, som ägdes av filantropen Aurora Karamzin. I sitt öppningstal lovade kejsaren sammankalla lantdagen regelbundet, vilket särskilt utomlands tolkades som ett uttryck för Alexander II:s engagemang i reformarbetet han påbörjat, trots svårigheterna i Polen där ett uppror mot ryska överheten pågick. På själva ärendelistan fanns bland annat förslag om ogifta kvinnors myndighet, kommunalt självstyre, privatbankers upprättande och styrelse. Ständerna var samlade ända fram till 15 april 1864.

Sessioner miniatyr|Riddarhuset i Helsingfors, adelns möteslokal, uppfört 1858–1862 efter ritningar av Georg Theodor Chiewitz. Vid lantdagen 1863 sammanträdde alla fyra stånden här. miniatyr|Ständerhuset stod färdigt 1890 efter ritningar av Gustaf Nyström och byggdes som sessionslokal för präste-, borgar- och bondeståndet. Ståndslantdagen sammankallades sammanlagt 15 gånger.

1809 (mars–juli); 1863–1864 (september 1863–april 1864); 1867 (januari–maj); 1872 (februari–juni); 1877–1878 (januari 1877–januari 1878); 1882 (januari–juni); 1885 (januari–maj); 1888 (januari–maj); 1891 (januari–maj); 1894 (januari–juni); 1897 (januari–juni); 1899 (januari–maj); 1900 (januari–juni); 1904–1905 (december 1904–april 1905); 1905–1906;

Se även Lantdagsordningen 1869 Lantdagsordningen 1906

Referenser Noter

Externa länkar

Finlands riksdags historia - Officiell webbplats Kejsarens tal vid lantdagens avslutande den 19 juli 1809 - på svenska på (ursprungligen på franska) Jämförelse mellan Finlands lantdagar och Finlands riksdag

Kategori:Upplösningar 1906 Kategori:Historiska lagstiftande församlingar Kategori:Finlands politiska historia