Edith Wharton (), ursprungligen Edith Newbold Jones, född 24 januari 1862 i New York, död 11 augusti 1937 i Saint-Brice-sous-Forêt i Val-d'Oise, Frankrike, var en amerikansk författare. Hon nominerades till Nobelpriset i litteratur 1927, 1928 och 1930.
I sina romaner skildrar Wharton med viss kritisk blick den amerikanska societetsmiljö hon själv kom ifrån. År 1921 tilldelades hon Pulitzerpriset för sin roman Oskuldens tid (1920). 1996 valdes hon in i National Women's Hall of Fame.
Bakgrund Whartons fars familj, Jones, var en av de rikare familjerna i New York, som hade tjänat stora pengar på fastigheter. Det amerikanska talesättet "Keep up with the Joneses" tros syfta på Whartons fars familj.
Hon var även släkt med Van Rensselaer-släkten, som var en av de mest prestigefyllda patron-släkterna. Faderns kusin var Caroline Schermerhorn Astor. Fort Stevens i New York har fått sitt namn efter Ebenezer Stevens, Whartons morfars far, som var en general under amerikanska revolutionen.
Biografi Barndom miniatyr|vänster|stående|Edith Wharton, porträtterad runt 1870 av Edward Harrison May. Wharton föddes 1862 i New York som dotter till George Frederic Jones och Lucretia Stevens Rhinelander. Hon var yngst av tre barn och hade två äldre bröder, Frederic Rhinelander och Henry Edward. Wharton döptes den 20 april 1862 i Gracekyrkan i New York.
Efter amerikanska inbördeskrigets slut åkte familjen till Europa, eftersom den amerikanska valutan för tillfället var så svag. Från 1866 till 1872 var familjen ute i Europa och reste runt, till både Frankrike, Italien, Spanien och Tyskland. Under sina resor lärde sig Wharton franska, tyska och italienska. Under en spavistelse i Schwarzwald drabbades den då nioåriga Wharton av tyfoidfeber och var nära att dö. Efter att familjen Wharton 1872 kommit tillbaka till USA tillbringade familjen vintrarna i New York och somrarna på Rhode Island.
Som barn var inte Wharton tillåten att läsa alla böcker hon ville, allra minst fantasifulla barnböcker. Hon fick exempelvis inte läsa böcker av Mark Twain, Bret Harte eller Joel Chandler Harris, men hon fick däremot läsa Louisa May Alcott. Som barn gillade Wharton också Lewis Carrolls Alice i Underlandet och Charles Kingsleys The Water Babies. Whartons mor förbjöd henne att läsa romaner, och Wharton har själv sagt: "Jag läste allt utom romaner till den dag jag gifte mig." Wharton läste istället poetiska, filosofiska och historiska böcker, däribland böcker av Daniel Defoe, John Milton, Thomas Carlyle, Alphonse de Lamartine, Victor Hugo, Jean Racine, Thomas Moore, Lord Byron, William Wordsworth, John Ruskin och Washington Irving.
Början på skrivandet Wharton började skriva berättelser redan som barn. Under tiden i Europa brukade hon improvisera berättelser för sin familj. Hon började skriva poesi och skönlitterära berättelser som ung samt gjorde ett försök att skriva sin första novell när hon var 11 år. När hon var 15 år erbjöds hon 50 dollar för sin översättning av den tyska dikten "Was die Steine Erzählen" av Heinrich Karl Brugsch. Hennes föräldrar ville dock inte att dikten skulle publiceras, eftersom de mer förnäma damerna på den tiden inte ägnade sig åt skrivande. Istället publicerades dikten under namnet E. A. Washburn, en bekantskap till hennes far.
År 1877 skrev hon i hemlighet en kortroman, Fast and Loose. 1878 hjälpte Whartons far till att sammanställa en privat diktsamling av två dussin egna dikter och fem översättningar. Hon publicerade 1879 en dikt under pseudonym i New York World, och 1880 hade hon anonymt publicerat fem dikter i Atlantic Monthly. Trots att hon efter detta fortsatte skriva, publicerade hon inte något av sina verk förrän i oktober 1889, då hennes dikt "The Last Giustiniani" publicerades i Scribner's Magazine.
Avbrutet giftermål Wharton inledde en förbindelse med Henry Leyden Stevens, men åkte tillsammans med sin familj till Europa 1881 eftersom hennes far var sjuk. 1882 dog han av en stroke i Cannes. Stevens var med på resan och Wharton fortsatte relation till honom; de blev förlovade i augusti 1882 men slog upp förlovningen samma månad de skulle gifta sig.
Whartons mor flyttade till Paris 1883 och bodde där till sin död 1901.
Sent 1800- och tidigt 1900-tal miniatyr|Land's End i Newport i Rhode Island. Den 29 april 1885New York, New York, "Marriage Index", 1866–1937 gifte sig Wharton med Edward Robbins (Teddy) Wharton i Trinity Church på Manhattan. Paret byggde en stuga i Newport. 1893 köpte de ett hus på andra sidan Newport och flyttade dit. Huset hette "Land's End" och kostade 80 000 dollar. Ogden Codman hjälpte Wharton att inreda huset. Land's End såldes av den tidigare tennisspelaren och senare guvernören av Rhode Island, Robert Livingston Beeckman. Efter köpet beskrev Wharton huvudbyggnaden som "otroligt ful". 1897 köpte de ett hem i New York på Park Avenue. Under 1896 och 1897 seglade de över Atlanten från februari till juni. För det mesta var de i Italien, men de besökte även Paris och England.
1902 designade Wharton huset "The Mount" i Lenox i Massachusetts, där hon skrev flera noveller – inklusive Glädjens hus som kom att bli ett av hennes mest kända verk. Hon tillbringade mycket av tiden på året till att resa, ofta med sin vän Egerton Winthrop, men behöll "The Mount" som hem till år 1911. När Wharton senare bodde lite här och var körde ofta hennes chaufför och vän Charles Cook runt henne, innan hon till slut hittade en lägenhet på Rue de Varenne 53 i Paris.
Från slutet av 1880-talet till 1902 led Whartons man av depression. Under de åren led även Wharton själv av astma och periodvis av depression. Som en följd av depressionen blev Teddy Whartons mentala hälsa allt sämre och 1908 inledde Edith Wharton en relation med författaren Morton Fullerton. År 1913 skilde sig Teddy och Edith Wharton efter att ha varit gifta i 28 år.
Wharton skrev flera böcker om inredning. Hennes första stora publicerade verk – The Decoration of Houses (1897), som hon skrev tillsammans med Ogden Codman – var just en inredningsbok.
Resor miniatyr|stående|Edith Wharton cirka 1889. miniatyr|stående|Edith Wharton cirka 1889/1890. Under sitt liv korsade Wharton Atlanten sammanlagt över 60 gånger. I Europa åkte hon oftast till Italien, Frankrike och England. Hon åkte även till Marocko och skrev många böcker om sina resor. Hennes man Edward Wharton uppskattade också resandet, och minst fyra månader om året var de på resande fot – oftast till Italien – och deras vän Egerton Winthrop var ofta med på resorna. Under en resa till Egeiska öarna skrev hon en liten dagbok, vilken tros vara den första skrift hon skrev på resande fot.
Första världskriget miniatyr|stående|Edith Wharton. När första världskriget bröt ut och många flydde Paris flyttade istället Wharton till staden. Under hela kriget hjälpte Wharton flyktingar. I augusti 1914 öppnade hon en arbetslokal för att hjälpa arbetslösa kvinnor att skaffa jobb. De fick mat och blev betalade en franc per dag, och till slut var det över 60 kvinnor som jobbade i arbetslokalen. Under kriget utvecklade hon en hjälpverksamhet för belgiska flyktingar, American Hostels for Refugees, ett vandrarhem i Paris, som hjälpte flyktingarna med skydd, mat, och kläder. Dessutom etablerade hon en arbetsförmedling som hjälpte flyktingarna att få jobb. 1915 etablerade Wharton Children of Flanders Rescue Committee, som gav skydd åt närmare 900 belgiska flyktingar som hade flytt när Tyskland invaderade landet 1914. Wharton öppnade även flera tuberkolossjukhus under kriget.
1915 redigerade Edith Wharton The Book of The Homeless, en samling essäer, poesi, konst och musikstycken av europeiska och amerikanska kulturprofiler som Henry James, Joseph Conrad, William Dean Howells, Anna de Noailles, Jean Cocteau och Walter Gay. Senare föreslog Wharton boken för sitt förlag Scribner's och ville att de skulle publicera den. Hon översatte dessutom de franska bidragen i boken till engelska. USA:s dåvarande president Theodore Roosevelt skrev en två sidor lång inledning till boken, i vilken han tackade Wharton för hennes insats.
Wharton och hennes vän Walter Berry var, tillsammans med ett fåtal andra, tillåtna att resa till frontlinjerna under första världskriget. Tillsammans gjorde Berry och Wharton sammanlagt fem resor från februari till augusti 1915. Wharton beskriver resorna i en serie artiklar som först blev publicerade i Scribner's Magazine, och sedan samlade i boken Fighting France: From Dunkerque to Belfort.
1916 tilldelade Raymond Poincaré, Frankrikes president, Wharton Hederslegionen för hennes hjälpverksamhet för flyktingar under det pågående kriget.
Under första världskriget hade Wharton förutom hjälpt flyktingar, fortsatt med att skriva noveller, romaner, dikter och dessutom varit reporter för The New York Times. Hon skrev romanen Summer 1916, novellen The Marne 1918 och A Son at the Front 1919, som dock inte publicerades förrän 1923. Kort efter första världskrigets slut flyttade Wharton från Paris till Saint-Brice-sous-Forêt, knappt två mil bort. Där skulle hon komma att bo på somrarna och hösten resten av sitt liv, medan hon på vintern och våren spenderade vintrarna och våren på Franska Rivieran.
Efter första världskriget bodde Wharton i Sydfrankrike, vid kusten i Hyères och på andra platser i Provence, och där slutförde hon sin bok Oskuldens tid. Endast en gång efter kriget åkte hon till USA, då hon blev hedersdoktor vid Yale University 1923.
Senare år Wharton blev den första kvinna att vinna Pulitzerpriset. Detta gjorde hon år 1921 för boken Oskuldens tid. De tre jurymedlemmarna Stuart Pratt Sherman, Robert Morss Lovett och Hamlin Garland ville först ge priset till Sinclair Lewis, men Columbia Universitys rådgivande styrelse, ledd av universitetets rektor Nicholas Murray Butler, fick jurymedlemmarna att ändra sig och istället tilldela Wharton priset.
1934 publicerade Wharton sin självbiografi, A Backward Glance.
Död miniatyr|Whartons grav. Den 1 juni 1937 satt Wharton i sitt hus i Frankrike och arbetade på en uppdaterad upplaga av en utgiven bok, när hon drabbades av en hjärtattack. Den 11 augusti samma år avled hon av en stroke i sitt hus på Rue de Montmorency i Saint-Brice-sous-Forêt, runt halv sex på eftermiddagen. Vid hennes sida satt hennes vän Elisina Palamidessi de Castelvecchio Tyler. Det dröjde någon dag innan nyheten nådde Paris. "Edith Wharton, 75, Is Dead in France". The New York Times, 13 augusti 1937.
Skrivande Wharton var en produktiv författare. Under livet skrev hon femton romaner, 85 noveller, en hel del poesi, design- och inredningsböcker och memoarer.
1873 skrev Wharton sin första berättelse och visade upp den för sin mor. Modern kritiserade berättelsen, och Wharton bestämde sig för att bara skriva poesi. Innan hon hade fyllt femton år, skrev Wharton 1877 kortromanen Fast and Loose. Som ung skrev hon främst om samhället, men också berättelser som var baserade på verkliga händelser. Exempelvis handlar hennes dikt "Intense Love's Utterance" om Henry Stevens. Wharton var dock väldigt självkritisk och skrev till och med recensioner som kritiserade hennes egna verk.