Aina Cederblom, född 26 september 1896 i Kungsholms församling i Stockholm, död 21 augusti 1986 i Stockholm,Dödsannons i Svenska Dagbladet, 9 september 1986, sid. 16 var en svensk äventyrare, filantrop och skolgrundare. Hon verkade tidvis verksam som hjälparbetare, vävlärare”Världshavens äventyrare” . Läst 12 mars 2017. och textilkonstnär. Cederblom kom under sitt 90-åriga liv att engagera sig i så vitt skilda verksamheter som skrivande soloseglare till att filantropiskt grunda vävskolor i fattiga områden på Färöarna och i Brasilien. Efter finska vinterkriget evakuerade hon fiskare från Hangö och transporterade byggmaterial, så de kunde bygga nya bostäder i Ekenäs skärgård.

Cederblom var premiärsäsongen 1980 huvudperson i ett avsnitt av tv-programmet Här är ditt liv med Lasse Holmqvist. Hennes personlighet gjorde att programmet fick stort genomslag. Cederblom hade tidigare varit helt okänd för den breda allmänheten.

Biografi

Bakgrund och uppväxt Cederblom föddes 1896 i Stockholm som dotter till Hedvig Elisabet och yrkesmilitären löjtnant Harald Cederblom. Hon var brorsdotter till sexualupplysaren Elin Cederblom och etnologen Gerda Cederblom, och sondotter till professor Johan Erik Cederblom. Hon växte upp på Hantverkargatan 23,Kungsholms kyrkobok i en familj där det även fanns de två äldre systrarna Tora och Dagmar, liksom de yngre bröderna Sten och Einar.

Aina Cederblom gick på Nya Elementarskolan i Stockholm, en statlig skola som fungerade som provskola, där nya pedagogiska idéer prövades i undervisningen. Hon hade bra betyg i de flesta skolämnen, förutom i språk. Hon studerade vidare vid Tekniska skolan (nuvarande Konstfack), och arbetade därefter en tid som teckningslärare. De tidsbegränsade lektionerna i grundskolan passade henne inte och hon lämnade det yrket till förmån för att lära ut vävning, bland annat vid Nääs slöjdlärarseminarium.

Tidiga resor På 1930-talet gjorde Cederblom tre längre solobåtfärder i Europa, Antarktis och Asien med tre små båtar vid namn Rospiggen 1, 2 och 3. De tre Rospiggarna var alla öppna båtar, försedda med utombordare och åror. Den fyra och en halv meter långa Rospiggen 1 var den minsta. Årorna fick hon tillfälle att använda vid motorhaverier och bensinbrist. Kännetecknande för hennes båtresor var nyfikenhet, oräddhet, små matsäckar, motorstopp i dåligt väder, pengabrist och många gånger en enorm tur.

Den första resan startade sommaren 1931 då hon med Rospiggen 1 tog sikte på Wien, där en plats som vävlärare över vintern väntade. Båtfärden gick från Stockholm över Östersjön ner till Tyskland. Framme i Wien undervisade Cederblom i vävning tills Rospiggen åter sjösattes i maj. Då färdades hon vidare på Donau ända fram till Svarta havet. Genom Bosporen gick resan mot Medelhavet och delmålet Nice. Resan bevakades i både den svenska och den italienska pressen, som visade stor nyfikenheten för ”La sola Svedese” ('den ensamma svenskan'). Från Nice gick färden hemåt bland annat genom Frankrike, där Rospiggen åkte tåg vissa sträckor.

Europaresan gav mersmak, och redan våren 1933, ett halvår efter hemkomsten från Medelhavet, var Cederblom på väg ut på havet igen. Denna gång skedde det i den något större Rospiggen 2 med Grönland eller Nordamerika som slutmål. På delmålet Färöarna tog Cederblom lift med fiskefartyget Stella Maria på dess sju veckor långa färd mot Baffinbukten mellan Kanada och Grönlands västkust. Vid denna tid var det svårt att få de danska myndigheternas tillstånd att landstiga på Grönland. Detta ledde till att den otåliga Aina Cederblom tog sig i land tillsammans med delar av Stella Marias besättning. För att undkomma misstänksamma blickar var hon nyklippt i kort frisyr och utklädd till pojke. Rospiggen 2 släpptes därefter ner i vattnet utanför Baffin Island, och Cederbloms resplan var att inom några dagar ta sig i land på Kanadas kust. Redan dag två stötte Rospiggen mot ett isberg som slog sönder motorn. I köld och dimma, med matsäck för en vecka, var Cederblom tvungen att i 17 dagar invänta bättre väder innan hon kunde reparera motorn och därefter åter ta sikte mot Grönlands kust där Stella Maria kunde undsätta henne.

På vägen till Grönland träffade Aina Cederblom på Färöarna en kamrat från Nääs, som gift sig med en man från ögruppen. Med kamraten kom hon överens om att återkomma följande år för att starta en vävskola för traktens fattiga kvinnor, med det dubbla syftet att underlätta försörjningen och bevara områdets lokala textiltradition. Hon tillbringade ett år på Färöarna för att bygga skolan i Klaksvík och påbörja dess verksamhet. Vävskolan som finns kvar än idag skulle komma att följas av fler skolor i tre världsdelar, alla med syftet att lära fattiga människor att väva för att kunna försörja sig. I samtliga fall lade Cederblom mycket tid och energi på att handgripligen samla ihop byggnadsmaterial, verktyg, redskap, mat och pengar till projekten. Som den ensamseglare hon var, hade hon aldrig någon organisation i ryggen utan genomförde insamlingar och transporter i egen regi.

Sena 1930-talet och andra världskriget Höstern 1936 gav sig Aina Cederblom av på sin tredje och längsta båtresa, denna gång med Rospiggen 3. Målet för färden var en vävlärartjänst vid Tagores skola i en liten stad nära Bolpur i Västbengalen. Hon reste från Sverige till Colombo, med Rospiggen 3 lastad ombord på fartyget S/S Ceylon. Sin vana trogen såg hon till att bli sjösatt på en plats hon själv valt med lagom avstånd till slutmålet. Cederblom for på egen köl utmed Indiens karga ostkust till hamnstaden Visakhapatnam i delstaten Andhra Pradesh. För att hinna fram till Tagores vävskola fick hon lämna Rospiggen och ta tåget till Santiniketan och kom fram två dagar innan skolterminen började.

Cederbloms samarbete med den berömda poeten Rabindrah Tagore varade i ett års tid. När hennes elever fick ställa ut sina vävar vid terminens slut kom Mahatma Gandhi på besök och studerade den svenska varpen. Efter vävskolan reste hon runt via landvägen i Indien och tog sig till fots olovligen in i Tibet jagad av indisk polis. Hon gömde sig i djungeln, klädde ut sig till tibetan, mutade lokalbefolkningen för att få vägbeskrivning och vandrade i dagar utan mat eller sömn.

Åter på indisk mark tog Cederblom tåget tillbaka till Calcutta, där Rospiggen väntade henne. Hon gav sig än en gång ut på havet. Via Burmas kust nådde hon Mekongfloden och styrde mot Angkor Vat i Kambodja. Den stora flodens myllrande kanaler blev henne dock övermäktig, och efter flera misslyckade navigationsförsök fick hon istället nå ruinstaden landvägen. Från Kambodja gick färden vidare till Saigon, därefter till Jakarta. Efter Nederländska Ostindien styrde Cederblom vidare till Filippinerna där hon nåddes av nyheten att andra världskriget brutit ut. Efter tre år i Asien påbörjade hon resan hem till Sverige. Rospiggen lastades ombord på ett fraktfartyg som tog den långa vägen runt Afrika mot Europa. Vid Shetlandsöarna sjösattes åter Rospiggen, och Cederblom avslutade sin tredje långresa genom att via norska kusten ta sig hem till Sverige.

Efter det finska vinterkriget 1939–1940 fanns det stora hjälpbehov i Finland, och Cederblom genomförde omfattande hjälpinsatser. Den 13 mars 1940 fick befolkningen i Hangöområdet besked att Sovjetunionen skulle arrendera den isfria hamnen på 30 år. Fiskarbefolkningen fick stora svårigheter, för var skulle de bo och var kunde de fiska? Nylands fiskarförbund startade en insamling, vilket resulterade i många gåvor från Finland och Sverige.”Nylands fiskarförbund” . Läst 21 mars 2017. För att hjälpa till med evakueringen köpte Cederblom en gammal trålare. Därefter använde hon båten till att forsla byggnadsmaterial mellan Sverige och Finland, för bostäder till de evakuerade Hangöborna i Ekenäs. Sommaren och hösten 1940 gjorde hon fem resor mellan Stockholm och Ekenäs genom minerade farvatten. Under krigsåren organiserade hon under flera års tid soppkök åt minst 500 barn. Senare har Cederblomsgatan i Ekenäs uppkallats efter henne.

Senare år och uppmärksamhet Under resorna på 1930-talet skrev Aina Cederblom reportage för Vecko-Journalen. Senare författade hon två böcker med historier från äventyren.

När Aina Cederblom blev pensionär, 1963, påbörjade hon ännu en resa, ett minst lika filantropiskt projekt om de hjälparbeten hon bedrev under 1930- och 1940-talen. Efter att ha läst i en veckotidning om den fattiga staden Recife i nordöstra Brasilien startade hon arbetet med att öppna en vävskola i Olinda utanför Recife. Hon samlade in en häpnadsväckande mängd material och förnödenheter som hon lät skeppa från Sverige till Brasilien, och använde egna medel för att bekosta stora delar av arbetet. Hon samlade vävstolar och överblivet byggmaterial i Sverige. Lions Club och Myrorna skänkte matsilver och husgeråd. Johnsonlinjen erbjöd henne resa till Recife med alla varor instuvade i en redskapsbod på hjul. När fartyget anlände till Recife välkomnades Cederblom av ärkebiskopen Dom Hélder Camara, som hjälpte till att skaffa en tomt vid ett kloster i Olinda.

Som folkpensionär hade Cederblom en stadig inkomst som hon inte ansåg sig behöva för sitt eget uppehälle. I Olinda byggdes vävskolan enligt hennes planer och ritningar, och ytterligare en resa till Sverige – för att skaffa mer begagnat byggmaterial och en gammal buss från SL – kunde vävskolan Escola Artesanal Sueca Brasil invigas 1970. Den var främst tänkt för bygdens kvinnor som snabbt lärde sig konstvävning i Cederbloms undervisning. Mellan 1965 och 1983 var Cederblom mestadels bosatt i Olinda.

År 1979 publicerades William Rigmarks bok Världshavens vagabond, som inte är en biografi utan snarare en skildring av en kvinnas outtömliga upptäckarlust och målmedvetenhet. Boken är till stor del baserad på Cederbloms egna böcker På snurrefärd genom Europa (1932) och Som sjöluffare på Atlanten (1934). Den beskriver de två långresorna, men även berättelser från den tredje resan genom Asien och om hennes hjälparbete under andra världskriget finns med. Cederbloms verksamhet från 1950-talet och framåt är tyvärr inte nedtecknad i bokform, förutom kort information om hennes år i Brasilien.

Året efter bokutgivningen, 1980, tillägnades Aina Cederblom ett avsnitt i TV-programmet Här är ditt liv. Hon befann sig då i Sverige för att samla ihop material för att bygga ännu en vävskola i Brasilien. I programmet deltog en kavalkad av människor den då 83-åriga Cederblom lärt känna i olika delar av världen, inklusive tre sjömän från Stella Maria som tog Rospiggen 2 med sin skeppare till Grönland nästan 50 år tidigare. I programmet berättade Cederblom om sina ibland livsfarliga äventyr. De långa, farliga båtresorna över öppet vatten imponerar och fascinerar, men det är som vävlärare mellan 1925 och 1983 Aina Cederblom lämnade sitt viktigaste arv till många kvinnor världen över som i hennes vävskolor fick möjlighet att lära sig ett yrke att försörja sig med.

Aina Cederblom avled 1986 i Stockholm, och hon förblev ogift livet ut. Hon ligger begravd på Norra begravningsplatsen i Solna.SvenskaGravar

Cederbloms båtar Cederblom ägde tre mindre motorbåtar som alla hette Rospiggen. Rospiggen I köpte hon 1931. Båten var knappt fem meter lång, med en utombordare på 6–8 hästkrafter. Rospiggen II byggdes våren 1933 på Palmgrenska varvet i Söderköping, efter Cederbloms anvisningar. Dessa inkluderade skåp för proviant och verktyg och två stora bränsletankar, 7 hästkrafter. Rospiggen III var 5,4 meter, bränsletankarna rymde 800 liter och farten bara fem knop.

Bibliografi (urval)

Kommentarer

Referenser Noter

Allmänna källor källor

Externa länkar

Aina Cederbloms långfärder Samfundet Sverige-Färöarna

Kategori:Svenska äventyrare Kategori:Personer från Stockholm Kategori:Gravsatta på Norra begravningsplatsen i Stockholm Kategori:Födda 1896 Kategori:Avlidna 1986 Kategori:Kvinnor Kategori:Personer i Sverige under 1900-talet Kategori:Projekt Kvinnliga huvudpersoner