Gudsbevis är logiska resonemang som på filosofisk väg argumenterar för Guds existens. Sådana logiska resonemang var populära under medeltiden, särskilt som en del av skolastiken avseende Gud i kristen tro. Thomas av Aquino kallade dem för vägar till visshet om Guds existens. Läran om rättfärdigandet av den kristna tron kallas apologetik. Idag är det få som använder de medeltida logiska och filosofiska Gudsbevisen som de ursprungligen var formulerade i debatten, men nya varianter av argumenten förekommer. Varken teister eller ateister betraktar idag sina argument för och emot Guds existens som absoluta bevis, utan liksom inom många andra forskningsområden ses bevisandet idag som en fråga om vad som är mest troligt och sannolikt.Mats Selander, Gud och bevisbördan, i antologin "Gud och hans kritiker", Mats Selander (red) 2012, sid 60.Dawkins, Illusionen om Gud, sid 70-73.
Det finns argument av olika slag. Det kosmologiska gudsbeviset utgår från världens existens och tänker sig därför att världen eller dess naturlagar har en skapare. Mirakel, till exempel Jesu uppståndelse, har studerats och argument har framställts för att dessa händelser ägt rum och tyder på Guds existens. Personliga religiösa erfarenheter är ytterligare ett argument. Slutligen finns det ontologiska gudsbeviset som enbart utifrån begreppet Gud söker leda hans existens i bevis. Även kritik mot dessa argument har framförts.
Gudsbevis och argument för eller emot religioners föreställningar om verkligheten studeras och diskuteras inom ämnet religionsfilosofi. I denna artikel finns även utrymme för direkta motargument mot gudsbevisen. För övriga argument mot Guds existens, och motargument mot dessa, se artiklarna Kritik av teism och Religionskritik.
Argument som utgår från observationer av världen
Kosmologiska argument
Argument som utgår från det faktum att det existerar någonting, snarare än ingenting, kallas kosmologiska gudsbevis (grekiska kosmos betyder värld), en term myntad av Immanuel Kant.Filosofilexikonet Argumenten kan ha många olika utformningar, men gemensamt är att de utifrån världens existens tänker sig att det måste existera en teistisk eller deistisk Gud som har skapat den direkt, eller indirekt genom att konstruera naturlagar som har gett upphov till världen och livets utveckling. Allt som sker har en orsak i vår vardagliga erfarenhet. Det är därför rimligt att även världens uppkomst har en orsak, hävdas det. Föreställningen att världens existens leder tanken till en Skapare är uråldrig och återfinns till exempel på åtskilliga ställen i Bibeln.
Alternativen till att världen uppkommit genom att den skapats av Gud är: Världen är evig. Denna ståndpunkt intar hinduismen, och har även förekommit inom naturvetenskap. Det innebär att det som sker idag sker som en del i en oändlig orsakskedja. Som argument mot denna ståndpunkt har framförts, att matematik med realiserade oändliga serier av finita tal leder till paradoxer, varför en sådan oändlig orsakskedja inte kan tänkas.Craig (1994), s. 94-100 Modern vetenskap stöder tanken på att vårt universum (vår rum-tid) har en uppkomst genom Big bang-teorin snarare än att alltid ha existerat, men kosmologer spekulerar i tanken på ett multiversum som varat i all oändlighet och där nya universum ständigt uppstår. Världen och dess naturlagar saknar orsak och syfte. Denna hållning företräds av många kosmologer, bland andra den amerikanske teoretiske mainstream-fysikern Lawrence Krauss. Företrädare för det kosmologiska gudsbeviset anser att detta är osannolikt, eftersom alla andra händelser har en orsak i vår vardagliga erfarenhet. Den moderna kvantfysiken har emellertid visat att händelser kan inträffa genom äkta slump, utan en föregående orsakshändelse, exempelvis att materia kan uppstå ur vakuum genom kvantfluktuationer. Den etablerade uppfattningen inom modern fysik innebär också att tid inte existerade före big-bang och att denna händelse därför inte kan ha en tidigare orsak inom vårt universum. Ett teistiskt svar på detta är att orsaken kan finnas utanför vårt universums rumtid, till exempel att naturlagarna är den yttersta orsaken och att dessa kan vara skapade av Gud med ett syfte, nämligen att ge upphov till intelligent liv likt honom själv. Den ateistiske författaren George H. Smith har bemött detta genom att säga att universum är den kontext, inom vilken en förklaring blir förståelig och därför är det omöjligt att förklara något genom att hänvisa till något som ligger utanför universum och därmed är obegripligt.Smith, George H., Atheism: The Case Against God (Prometheus Books, New York, 1989) sid 252 Emellertid diskuterar kosmologer ofta existensen av ett multiuniversum bestående av andra universa utanför vårt universum för att ge en konsistent förklaring på bland annat våg-partikeldualismen. Detta är i sin tur bara en utvidgning av "universum", som definitionsmässigt inbegriper allt, inklusive eventuella multipotenta entiteter.
Det kosmologiska gudsbeviset stipulerar att universums uppkomst har en orsak genom att införa en intelligent skapare, som står utanför vår förståelse och vårt universum, och inte begränsas av dess naturlagar. En liknelse är att en programmerare (motsvarande Gud) skulle kunna programmera (formulera lagar för) en datorsimulering som ger upphov till att en intelligent livsform utvecklas i en simulerad värld. Orsaken till simuleringen uppkomst står då att finna utanför simuleringens rum-tid. Programmerarens agerande följer inte simuleringens lagar, och står därför utanför den simulerade observatörens förståelse. Programmeraren kan stoppa simuleringen, manipulera några tillståndsvariabler, och återstarta simuleringen. En observatör inne i datorsimuleringen skulle då uppfatta att något som bryter mot programmets regler (naturlagarna) har inträffat, men skulle inte kunna påvisa fenomenet med upprepningsbara experiment. Observatören kan ge argument för programmerarens existens men kan inte absolut bevisa existensen om inte programmeraren ger sig till känna.
Frågan som ovillkorligen uppkommer är vad som i sin tur är orsaken till skaparen.Krauss (2012) Många religiösa anser att man inte behöver förklara hur Gud uppkommit. På medeltiden var argumentet för detta att eftersom Gud per definition finns (enligt exempelvis det ontologiska gudsbeviset) behöver man inte förklara hur Gud har uppkommit, och att med det givet, är det det sannolikaste svaret om skapelsen att det är han som skapat världen, vilket bevisar att han finns. Det är en sammanfattning av det kosmologiska gudsbeviset i en ursprungliga variant. Idag handlar argumenten (från båda sidor) om sannolikheter och troliggöranden istället för absoluta bevis, och om vem som har bevisbördan. Ytterligare ett argument är att en icke fysisk entitet som existerar bortom tid och rum per definition är tidlös och utan orsak. Exempel på motargument i modern litteratur skriven av förespråkare för det kosmologiska gudsbeviset är att inom andra debatter krävs inte att den som föreslår en orsak till en händelse i sin tur behöver ge orsaker till denna i en oändlig kedja av orsakssamband.
En annan vanlig kritik av det kosmologiska gudsbeviset är att en intelligent skapare framstår som en komplex jämfört med att universum och naturlagar som uppkommer ur ingenting och utan orsak, och därför enligt kritiker av det kosmologiska gudsbeviset får problem med Occams rakkniv. Ett svar från teister är att en designer, såsom varande en ickemateriell entitet, är maximalt enkel ur ett fysiskt perspektiv, liksom att universums uppkomst ur "ingenting" och utan orsak är en mer irrationell tanke, eftersom händelser utan orsak inte förekommer i vår vardagliga erfarenhet.
Teleologiska argument Det teleologiska gudsbeviset (grekiska teleios - ordning), även detta Immanuel Kants beteckning, utgår från tanken att världen är ordnad snarare än kaotisk, och det därför borde finnas en ordnande orsak till denna ordning - Gud. Argumentet förekommer redan hos Anaximander, Diogenes från Apollonia, Platon och Aristoteles. Det mest konkreta exemplet på ordning är nog djur och växter, det biologiska argumentet. Även ett argument utifrån universums finjustering har blivit mer populärt på senare år.
Finjusteringsargumentet
Den exakta kalibreringen av naturkonstanterna är ett av de teleologiska argumenten för att universum designats och inte uppkommit av en slump. En etablerad uppfattning inom kosmologin är att om naturkonstanternas värden, till exempel elementarpartiklarnas massa och laddning, hade avviktit bara några procent, skulle liv ha varit omöjligt i universum, därför att materia skulle vara omöjligt, eller universum skulle ha kollapsat innan liv hade hunnit utvecklas. En vanlig materialistisk förklaring är den antropiska principen, som innebär att i en värld där det finns observatörer måste naturkonstanterna ha de värden som krävs för observatörens (till exempel människans) existens. Detta kombineras ofta med en multiuniversateori, som innebär att en stor mängd universa med olika slumpmässiga värden på naturkonstanterna kan ha uppkommit. En sådan teori gör att det inte är osannolikt, givet många skapade universa, att det uppstår ett universum som har exakt de naturkonstanter som möjliggör liv, på vilket teister svarar att det utgör ett exempel på ett argumentationsfel kallat "spelarens felslut". Ytterligare en förklaring som brukar ges är att naturkonstanterna kanske måste ha de värden de har av en för oss okänd anledning. Diskussionen brukar landa i occams rakkniv, det vill säga vilken av dessa förklaringar som anses enklast.
Notera att a posteriori-sannolikheter (det vill säga sannolikheten efter att slumphändelsen inträffat) är 100% att universum har de egenskaper det har, men här avses a priori-sannolikheten (det vill säga sannolikheten innan den förmodade slumphändelsen inträffade) att universums naturkonstanter skulle bli gynnsamma för intelligent liv. Vi kan inte beräkna a priori-sannolikheterna exakt, för vi vet inte mekanismerna bakom, men debattörer presenterar ändå argument för att a priori-sannolikheten är extremt låga. Även om så skulle vara fallet är det ändå inte omöjligt att slumpen skulle göra universum gynnsamt för liv, men ett argument som bygger på en mycket osannolik händelse har lågt vetenskapsteoretiskt förklaringsvärde enligt occams rakkniv.
Biologiska argument
En rad vetenskapliga hypoteser finns för abiogenesis, det vill säga hur livet på jorden ursprungligen uppstod, men ingen är allmänt vedertagen bland forskare och endast glesa och sporadiska framsteg görs inom området. Det anses därför av vissa troende att liv på jorden är för komplext för att ha uppkommit genom en kemisk slumpprocess med rimlig sannolikhet. Många troende anser dessutom att människan har mentala förmågor (exempelvis samvete, äkta altruism, ondska, förnuft, tänkande, känsla, medvetande, språk, förmåga att utveckla och sprida kultur och normer) som skiljer sig så mycket från (övriga) djur och därför inte (enbart) kan förklaras genom biologi och evolution utan även med en själ. Förespråkare för kreationism hävdar att det finns en brist på mellanformer mellan vissa huvudgrupper av arter, och förespråkare för intelligent design hävdar att vissa organ, exempelvis människans hjärna, är för komplexa för att kunna ha utvecklats enbart genom evolution. Det främsta empiriska resultat har presenterats i vetenskapliga publikationer till stöd för intelligent design är Stephen C. Meyers "The Origin of Biological Information and the Higher Taxonomic Categories" som gick igenom peer-review processen och publicerades i Proceedings of the Biological Society of Washington (volume 117, no. 2, pp. 213-239). Publiceringen väckte dock stor uppmärksamhet och negativ kritik och artikeln refuserades följaktligen i efterhand.