Stare (Sturnus vulgaris) är i Europa den vanligaste och mest utbredda företrädaren för familjen starar (Sturnidae). För en ovan betraktare kan den förväxlas med koltrasten, eftersom denna är en annan vanlig gulnäbbad mörk fågel som ses öppet på gräsmattor och inne i samhällen och städer. Staren är dock mindre, har spetsiga vingar och i sommardräkt en metalliskt blänkande fjäderdräkt. Det är en ljudlig fågel, speciellt när den är samlad i flockar, och den har en omusikalisk men mycket varierad sång. Dess förmåga att härma ljud finns omskrivet i litteraturen, både av Plinius den äldre och William Shakespeare.
Staren delas upp i ett tiotal underarter som förekommer i öppna biotoper över dess ursprungliga utbredningsområde som sträcker sig över tempererade Europa och västra Asien. Den har även introducerats till Australien, Nya Zeeland, Kanada, USA, Mexiko, Peru, Argentina, Falklandsöarna, Brasilien, Chile, Uruguay, Sydafrika och Fiji. I de södra och västra delarna av Europa, och i sydvästra Asien, är den en stannfågel medan häckfåglarna i norra och nordöstra delarna flyttar söderut och västerut inom häckningsområdet under vintern, men även längre söderut, till Iberiska halvön och Nordafrika.
Staren bygger ett slarvigt bo i en naturlig eller konstgjord håla, och lägger vanligtvis 5–6 ljusblå ägg. Äggen kläcks efter två veckor och ungarna stannar i boet i ytterligare tre veckor. Arten är allätare, och lever av en mängd olika ryggradslösa djur men även frön, frukt och bär. Efter häckningen samlas den på ett typiskt sätt i stora flockar. Bestånden i Europa har efter en markant ökning på 1800-talet, minskat sedan 1960-talet. I vissa områden har den tidigare vanliga synen av mycket stora synkroniserade flockar av starar blivit allt mer sällsynt.
Utseende miniatyr|vänster|220px|Stare i vinterdräkt miniatyr|220px|vänster|Stare i häckningsdräkt
Staren har en kroppslängd på 19 till 22 cm,Svensson et al. (2009) s:370–371 och ett vingspann på 37–42 cm. Den har en kort stjärt och i flykten verkar vingarna trekantiga och spetsiga. Den väger i genomsnitt 82 gram,Mark Brazil (2009) Helm Field Guide: Birds of East Asia, A&C Black Publishers, London, sid: 396–397, där honorna genomsnittligt är något lättare.
I vinterdräkt är kroppen svartaktig med metalliskt grön eller purpurfärgad glans och fjädrarna har vita till beigefärgade spetsar. Hela kroppen framstår därigenom som ljust fläckig. Vingarna och stjärtfjädrarna är svartbruna med ljusbrun bräm, armpennorna är dessutom beströdda med metalliskt glänsande fläckar. Häckningsdräkten framträder tidigt på året genom nötning av de ljusa spetsfläckarna på kroppsfjädrarna. Kroppen är då i sin helhet svartaktig och metalliskt glänsande. Näbben är gul i häckningsdräkt och svartaktig i vinterdräkt. Benen är rödbruna. Ögonens regnbågshinna är mörkbrun hos hanen och ljus hos honan.
Könen skiljer sig endast obetydligt åt. Honor är något mindre intensivt metallglänsande än hanar och punktteckningen på kroppen behålls oftast tydligare hos honor i häckningsdräkt. Undernäbbens bas är hos hanen i häckningsdräkt blågrå medan den hos honan är gulvit eller svagt rosa.Staav & Fransson (1991) s:441–442
Juvenila starar saknar metallglans, kroppen är gråbrun men strupen något ljusare. Den har ett diffust ljust ögonbrynsstreck och örontäckarna är något mörkare. Vingarna är mörkbruna med ljus bräm och är utan metallglans. Näbben är matt brunsvart och benen gråaktigt rosa.
När de juvenila fåglarna genomför sin första ruggning i slutet av juli till september till första vinterdräkt ruggas först kroppsfjädrarna till svarta fjädrar med vita prickar. Sist ruggas fjädrarna på huvudet och vingar, vilket gör att man under denna period lätt kan urskilja dessa ungfåglar med kvardröjande mattbrunt huvud. På marken går staren snarare än hoppar. Flykten är direkt och snabb, flyktprofilen triangelliknande med kort stjärt.
Läte Sången framförs hela året oftast från en exponerad utkiksplats, under häckningstiden oftast i häckningshålans omedelbara närhet. Intensivt sjungande starar burrar upp fjäderdräkten och flaxar med de utspärrade vingarna. Den ihållande, pladdrande sången består av ett flertal stigande eller fallande piptoner, smack-, visslings- och skallerljud, samt imitationer av olika former av ljud som fågel- och andra djurläten eller ljud från människan och staden. Ofta efterhärmas exempelvis vaktelns, ormvråkens eller tofsvipans läten. Andra exempel på härmningar är hundskall, buller från gräsklippare eller ringsignaler från mobiltelefoner. Varningslätet skiljer sig beroende på hotet. För flygande fiender (kråkor, rovfåglar och så vidare) varnas med ett snabbt upprepat, skarpt, mycket kort "spett, spett", för fiender på marken med ett upprepat, långt utdraget "brrrrrrrt" eller "tschrrr".
Man har påvisat att behovet bland starar att sjunga, precis som hos alla tättingar, är en instinkt. Däremot är inte sången i sig en instinkt utan något som de lär sig av sina föräldrar. De flesta arter bland tättingarna lär sig sjunga under de 60 första dagarna och för starar krävs det att denna inlärning sker i ett socialt sammanhang med andra artfränder. Det vill säga att man inte kan lära upp en ungfågel med hjälp av inspelade fraser. Om en ungfågel inte lärs upp att sjunga kommer den aldrig att behärska sång och kommer förmodligen aldrig att attrahera en partner och få ungar.
Utbredning och systematik miniatyr|280px|Starens utbredning.Baserat på: Snow & Perrins BWP Concise, och Harrison, Atlas of the Birds of the Western Palaearctic. Introducerade områden, Sibley North American Bird Guide, Australia , & South Africa Ljusa färger representerar områden där staren introducerats.Gul = häckningsområde (om sommaren)Grön = område där staren återfinns året omBlå = vinterkvarter. Staren har ursprungligen en palearktisk utbredning, till största delen söder om polcirkeln och den finns allmänt i Europa och i mellersta Asien österut till Kina. Staren bebor nästan alla typer av terräng. Den bebor de boreala och tempererade zonerna, samt den nordligaste delen av medelhavszonen, i Europa och Asien från Island och Norge i väster, till centrala Sibirien och nästan ända till Bajkalsjön i öst. I Europa ligger den norra utbredningsgränsen vid Nordkap och på Kolahalvön, längre österut vid norra Ural, och avviker i västra Sibirien tillbaka till ungefär 60° nord. Utbredningens sydgräns löper i Europa genom norra Spanien, södra Frankrike, Italien, Jugoslavien och norra Grekland; i Asien genom Turkiet, norra Irak och Iran, Afghanistan, Pakistan och nordvästra Indien bort till nordvästra Mongoliet.
I Europa har staren en heltäckande utbredning. Den saknas endast i det inre av stora slutna skogsområden, i fullständigt utrymda jordbrukslandskap samt i höjdlägen från ungefär 1500 meter och uppåt. Staren förekommer även i städer och i större städer kan den ses även i de mest centrala delarna. Den högsta tätheten uppnås i områden med hålrika trädgrupper och angränsande ängsmark för födosök.
Systematik Staren utgör typarten för släktet Sturnus och beskrevs taxonomiskt första gången 1758 av Carl von Linné i den tionde upplagan av Systema naturae. Vilka arter som placerats i släktet Sturnus har varit omdiskuterat och fylogenetiska undersökningar har visat att exempelvis rosenstare och amurstare inte alls är så nära släkt med de europeiska stararna som tidigare ansetts, utan närmre besläktad med majnastarar vilket har resulterat i en rekommendation att rosenstaren får återta sin tidigare placering i släktet Pastor, under namnet Pastor roseus, och amurstaren placeras i släktet Agropsar och får det vetenskapliga namnet Agropsar sturninus.Alan Knox, Martin Collinson, David Parkin, George Sangster & Lars Svensson (2008) Taxonomic recommendations for British birds: Fifth report, Ibis, nr.150, sid:833-835
Den europeiska staren bildar tillsammans med svartstare (Sturnus unicolor) en superart, och det finns förslag på att dessa taxon borde vara de enda som ska behållas i släket Sturnus.Zuccon, D., Cibois, A., Pasquet, E., & Ericson, P. G. P. (2006). Nuclear and mitochondrial sequence data reveal the major lineages of starlings, mynas and related taxa. Molecular Phylogenetics and Evolution 41 (2): 333-344. (HTML sammanfattning)
Staren delas upp i ett tiotal underarter, varav underarten faroensis är endemisk för Färöarna och granti för Azorerna. Tidigare har arten svartstare ibland kategoriserats som underart till staren.
Indelningen av staren i underarter är omstridd och avgränsningen av underarter utgår i huvudsak från geografisk utbredning, mindre storleksskillnader och olika färgning av metallglansen på enstaka delar av fjäderdräkten. I fält kan man därför knappast skilja underarterna åt. Den följande framställningen med 11 underarter är baserad på Haffer (i Glutz von Blotzheim et al. 1993). Övergångarna mellan de enskilda underarterna är oftast klinala, det vill säga flytande. Särskilt för det asiatiska området måste den beskrivna utbredningen därför förstås som en grov uppskattning.
Underarternas utbredning och fältkännetecken europeisk stareSverigelistan med underarter, BirdLife Sverige, läst 2024-02-18 S. v. vulgaris – nominatformen häckar i nästan hela Europa till den sydliga utbredningsgränsen (se ovan) och i öster till Ural. S. v. faroensis – en isolerad population på Färöarna. Den är något större och kraftigare än nominatformen. S. v. zetlandicus – en isolerad population på Shetlandsöarna och Yttre Hebriderna. Dess storlek ligger mellan nominatformen och S. v. faroensis. S. v. poltaratskyi – häckar öster om nominatformen anslutande i västra och centrala Sibirien. I motsats till nominatformen är huvud och strupe purpurglänsande. S. v. tauricus – häckar i två separata områden. Den ena i södra Ukraina och på Krim och den andra i Turkiet. Dess ovansidan är blåviolett och sidorna bronsfärgade. S. v. purpurascens – häckar på östkusten av Svarta havet och i Armenien till nordöstra Turkiet. Dess huvud och strupe glänser kopparrött. S. v. caucasicus – häckar i norra Kaukasus fram till Volgas mynning, sedan väster och söder om Kaspiska havet söderut till Zagrosbergen i sydvästra Iran. Brämen på dess övre vingtäckare och armpennor är purpurfärgade. S. v. nobilior – häckar öster om Kaspiska havet och österut till Afghanistan. Dess hjässa är mer purpurfärgat och mindre grönt glänsande än hos S. v. caucasicus. S. v. porphyronotus – häckar i bergen och på låglandet i Centralasien, och öster till Tarim-bäckenet och till Pamir. Den har grönt glänsande huvud som skarpt avgränsas mot dess purpurfärgade bål. S. v. humii – häckar i västra Himalaya. Den har ett blåglänsande huvud. S. v. minor – häckar på låglandet i nordvästra Indien. Denna underart är tydligt mindre än alla de andra.
Vissa urskiljer även underarten oppenheimi med utbredning i sydöstra Turkiet och norra Irak.Gill, F & D Donsker (Eds). 2017. IOC World Bird List (v 7.3). doi : 10.14344/IOC.ML.7.3. I södra Europa och i Nordafrika ersätts staren av den mycket liknande svartstaren.
Introducerade populationer Staren är en av de mest introducerade arterna i världen och på detta sätt har människan fört fågeln med sig till bland annat Sydafrika, Nordamerika, Australien och Nya Zeeland. Den bebor idag nästan hela Nordamerika från arktiska Kanada till subtropiska Mexiko. Staren är en anpassningsbar allätare och har i delar av världen spridit sig snabbt. Sedan den introducerades i delstaten Victoria i Australien 1861 har den på många håll blivit ett hot både mot odlingar men även inhemska arter som konkurreras ut. I delar av Australien låter man därför jägare skjuta av populationen med starar. Många av de populationer som har introducerats har sedan själva spridit och etablerat sig i andra områden som Västindien, Centralamerika, norra delarna av Sydamerika och Nya Guinea.
Flyttning miniatyr|Rastande starar.