Kungsfiskare (Alcedo atthis) är en fågelart inom familjen kungsfiskare (Alcedinidae) som vanligtvis delas in i sju eller åtta underarter och har en palearktisk häckningsutbredning. I stora delar av sitt utbredningsområde är den en stannfågel, men flyttar om vintern från de områden där floder och åar fryser till.
Denna gråsparvstora fågelart har kungsfiskarnas typiska profil med kort stjärt, stort huvud och lång näbb. Den är blågrön på ovansidan och orange på undersidan. Den lever vid trädkantade åar och floder och ses ofta när den flyger lågt över vattnet i rak, snabb flykt samtidigt som den lockar. Trots sin färgstarka fjäderdräkt kan den vara svår att få syn på när den spanar efter fisk då den sitter helt stilla på en gren som sticker ut över vattnet. Den lever främst på fisk som den fångar genom att dyka lodrätt, och dess syn har anpassats för att den ska kunna se sitt byte under vatten. Den lägger sina högblanka vita ägg i ett bohål i slutet av en tunnel, som den gräver i en vertikal strandbrink.
Utbredning och systematik Kungsfiskare beskrevs första gången taxonomiskt på sidan 109 i Carl von Linnés verk Systema naturae från 1758 under det vetenskapliga namnet Gracula atthis.Linné (1758) Systema naturae, sid. 109 Typarten tillhör det nordafrikanska taxonet atthis och Linné placerade det i släktet Gracula, ett släkte som omfattar tropiska starar.Larsson, L., Ekström, G., Larsson, E. & Gandemo, M., 2007: Birds of the World, andra upplagan Redan på sidan 115 beskriver Linné taxonet ispida som han istället placerar i det egna släktet Alcedo varför kungsfiskare senare flyttades till detta släkte.Linné (1758) Systema naturae, sid. 115 Släktets vetenskapliga namn härstammar från latinets alcedo, "kungsfiskare" från grekiskans alkuon (Ἁλκυόνη), se vidare Folktro och sägner.
Släktet Alcedo omfattar ett antal små, till största delen fiskätande kungsfiskare. Kungsfiskarens (A. atthis) närmsta släktingar utgörs av tre liknande blåryggade, och orangebröstade arter: menintingkungsfiskare (A. meninting), kragkungsfiskare (A. semitorquata) och herkuleskungsfiskare (A. hercules).Fry, Fry & Harris (1999) 8–11
Utbredning Kungsfiskaren har ett stort utbredningsområde som sträcker sig över nästan hela den tempererade och tropiska delen av Eurasien. Den förekommer också i norra Afrika och i den sydostasiatiska övärlden så långt österut som till Papua Nya Guinea och Salomonöarna. Den är en vanlig häckfågel i merparten av sitt eurasiska utbredningsområde men med stora utbredningsluckor där lämpliga biotoper saknas. I Nordafrika förekommer den främst om vintern, men en mindre population häckar i kustområdena i Marocko och Tunisien.
Flyttning I områden där klimatet är milt året runt är den en stannfågel, men flyttar från häckningsområden som fryser vintertid. Merparten övervintrar i de södra delarna av utbredningsområdet, men ett antal korsar Medelhavet till Afrika eller flyttar över de malaysiska bergen in i Sydostasien. Kungsfiskare flyttar främst nattetid och vissa häckande individer i Sibirien flyttar mer än 3 000 km för att nå sina vinterkvarter.Fry, Fry & Harris (1999) 219–221
Underarter Kungsfiskaren delas ofta upp i sju till åtta underarter: nordeuropeisk kungsfiskareSverigelistan med underarter, BirdLife Sverige, läst 2024-02-18 A. a. ispida (Linné, 1758) – häckar i södra Skandinavien och på Irland, och söderut till centrala Spanien, och österut till västra Ryssland, Belarus och västra Ukraina. Förekommer vintertid till södra Portugal och Irak. A. a. atthis inkl. pallasii (Reichenbach, 1851) – häckar från nordvästra Afrika, södra Italien och södra Balkan österut genom Ukraina och Turkiet till Afghanistan, Pakistan, Altajområdet i sydvästra Sibirien, och nordvästra Xinjiang. Förekommer vintertid så långt söderut som Egypten, nordöstra Sudan, Jemen, Oman och Pakistan. A. a. japonica (Bonaparte, 1854) (inkluderas ofta i bengalensis) – häckar i Sachalin, Japan och Taiwan. A. a. bengalensis (Gmelin, 1788) – häckar i Indien, Sydostasien och Kina till Amurland och Ussuriland, och sydost till Filippinerna, norra Moluckerna, Sumatra, Borneo, Java och norra Sulawesi. Förekommer vintertid så långt söderut som till Indonesien och Filippinerna. A. a. taprobana (Kleinschmidt, 1894) – stannfågel på Sri Lanka och i södra Indien. A. a. floresiana (Sharpe, 1892) – stannfågel på Små Sundaöarna, från Bali till Timor och Wetar. A. a. hispidoides (Lesson 1837) – stannfågel från södra Sulawesi via södra Moluckerna till södra Nya Guinea, och österut genom Bismarckarkipelagen till Bougainville. A. a. solomonensis (Rothschild & Hartert, 1905) – stannfågel på Salomonöarna så långt österut som till Makira.
Förekomst i Sverige I Sverige observerades arten första gången 1835 och den första konstaterade häckningen skedde 1872. Arten etablerade sig sedan under 1900-talet men den är en randpopulation. Kärnan i det svenska häckningsområdet finns i södra delarna av landet i Östergötland, Småland och Skåne men den återfinns även längre norrut, exempelvis i Västmanland. På vintern drar de sig undan is och snö och förekommer då oftare vid åmynningar och dylikt närmare kusten där isen inte lägger sig. Under kalla vintrar skattas beståndet hårt och kan vissa år tappa upp till 90–95% av individerna.
Förekomst i Finland Uppemot 40 revir noterades runtom i södra Finland år 2020. Fast de flesta kungsfiskare flyttar söderut till vintern, förekommer det att enstaka fåglar framgångsrikt övervintrar vid isfria åar och bäckar.
Utseende, fältkännetecken och läte miniatyr|A. a. bengalensis i Kolkata. Denna art har en typisk profil för en kungsfiskare med sin korta stjärt, kompakta kropp, små fötter, korta hals, stora huvud och oproportionerligt långa, raka och dolkformade näbb. Den har en kroppslängd på 17–19,5 cm varav näbben utgör omkring 4 cm,Svensson et al (1999) Fågelguiden har ett vingspann på 24–26 cm och väger 34–46 g. Dess fjäderdräkt är färgstark och lysande, och skiftar i ton beroende på hur ljuset faller. Den adulta hanen av den västeuropeiska underarten A. a. ispida har grönblå hjässa, nacke, vingar och stjärtspets, klart ljusblå (skiftar från azur till kobolt) rygg och övergump. Undersidan och kindfläcken (örontäckarna) är varmt orangefärgade medan strupen och en fläck som sträcker sig bak mot nacken på halssidan är kritvit. Fötterna är röda och näbben helsvart.
Honan är identisk med hanen förutom att hennes undre näbbhalva under häckningstiden har en orangeröd bas. Juvenilen är lik de adulta men med en dovare fjäderdräkt, med en grönare ovansida och ljusare undersida. Dess näbb är helsvart och fötterna är gråtonade.
Den sitter upprätt, ofta mycket stilla när den spanar efter fisk vilken den fångar genom att lodrätt dyka i vattnet. Ibland ryttlar den. Dess flykt är snabb, rak och sker ofta lågt över vattnet. Den slår de korta rundade vingarna så fort att det svirrar och det är då man bäst ser den ljusblå ryggen.Snow & Perrin (1998) 956–958
Förväxlingsrisker med andra arter inom släktet miniatyr|A. a. japonica (eller A. a. bengalensis) i Japan. I Nordafrika, Europa och Asien norr om Himalaya är detta den enda blå kungsfiskaren. I södra och sydöstra Asien kan den förväxlas med inte mindre än sex andra små blå- och orangefärgade kungsfiskare, men dess orangefärgade örontäckare skiljer den från alla andra arter förutom den juvenila, närbesläktade menintingkungsfiskare (A. meninting), och i områden där båda arter förekommer kan de bara skiljas i fält genom mindre tydliga skillnader i huvudteckning.
Läte Huruvida kungsfiskaren sjunger eller inte är mycket omdiskuterat. Exempelvis skriver Svensson (1999) att dess sång sällan hörs och att den består av en enkel ramsa där locklätesliknande toner upprepas i en hackig och ojämn rytm, medan Fry, Fry & Harris (1999) menar att den inte alls har någon sång. Locklätet yttras ofta i flykten och består av ett kort, vasst visslande zii eller chee, och ibland zii-ti. Vid upphetsning upprepas lätet i kortare serier och de kan då också ha ett hårdare shrit-it-it. Ungarna lockar med ett vibrerande läte.
Läte från kungsfiskaren.
Underarternas morfologiska variationer miniatyr|stående|A. a. bengalensis i Kolkata. Underarterna skiljer sig åt genom den blågröna tonen på ovansidan och på intensiteten på den orangefärgade undersidan, men även storleksmässigt och underarten varierar med upp till 10% mellan den största och minsta. Underarterna söder om Wallacelinjen har de kraftigaste blå ovansidorna och delvis blå örontäckare. A. a. atthis – i jämförelse med ispida har den grönare hjässa, ljusare undersida och är något större. A. a. bengalensis – är mindre och ljusare är den västeuropeiska underarten. A. a. taprobana – dess ovansida är blåare och inte grönblå och den har samma storlek som bengalensis. A. a. floresiana – ser ut som taprobana, men det blåa är mörkare och örontäckarna är orangefärgade men med några blå fjädrar. A. a. hispidoides – fjäderdräkten är djupare färgad än hos floresiana, det blå på manteln och övergumpen har en lila nyans och örontäckarna är blå. A. a. solomonensis – den största av de sydostasiatiska underarterna. Den har blå örontäckare och har en mer lila nyans i det blåa än hispidoides, som den hybridiserar med.
Ekologi Biotop I tempererade områden bebor kungsfiskaren klara, långsamrinnande vattendrag som floder och åar, men även sjöar, där strandbrinken är väl bevuxen. Den befinner sig ofta i buskage med grenar som hänger över grunda vatten där den jagar. Vintertid uppträder oftare närmare kusterna där den födosöker vid flodmynningar, hamnar och klippiga kustremsor. Tropiska populationer återfinns vid långsamrinnande floder, åar i mangrovebiotoper och träsk.
Det två viktigaste förutsättningarna för kungsfiskaren vad gäller biotop är stillastående eller långsamt rinnande vatten vilket är förutsättningen för att fågeln ska ha god sikt då den dyker efter fisk, samt, för bobygge, vertikala, välbevuxna strandbrinkar, som stupar ganska brant ned mot vattnet. Brinken kan bestå av sand, mo, lera eller jord. Det förekommer att de placerar sitt bohål i sandtag eller andra vertikala jordmassor som inte ligger i direkt anslutning till vatten. Vid vattendrag där förutsättningar är optimala kan kungsfiskaren bo mycket tätt trots sitt territoriella beteende.
Kungsfiskaren är en god indikator på vattenkvalitet då de tätaste häckningspopulationerna återfinns i områden med klart vatten och med välbevuxna strandbrinkar, och denna typ av biotop har alltid mycket god vattenkvalitet.
Häckning miniatyr|Ägg från kungsfiskare. miniatyr|Sommaröversvämningar kan spoliera många häckningar. Som alla kungsfiskare är den mycket territoriell. Den behöver äta en stor mängd fisk varje dag och därför är det viktigt att behålla kontrollen över en passande sträcka av ett vattendrag. De lever ensamma största delen av året. Om en annan individ dyker upp inom territoriet visar båda parter upp sig från sina sittpinnar och slagsmål kan förekomma då fåglarna försöker greppa varandras näbbar och hålla den under vattnet. De bildar par på hösten men båda individer behåller separata territorier som i snitt mäter minst 1 km, men kan mäta upp till 3,5 km och de delar inte territorium förrän till våren.
Uppvaktningen påbörjas med att hanen jagar honan samtidigt som han lockar. Sedan följer en rituell matning vilket ofta följs av parning.
Bohålan placeras i slutet av en tunnel som paret tillsammans gräver ut ur en vertikal sandbrink. Den raka, svagt uppåtsluttande tunneln är normalt 60–90 cm lång och avslutas med en bohåla. Bohålan fodras inte men fylls snart med sönderfallna fiskbenspybollar och mynningen med träck.Coward (1930) 284–287