Hammarbyhöjden är en närförort och stadsdel i Söderort i Stockholms kommun, belägen strax söder om Södermalm. Stadsdelen gränsar till Södra Hammarbyhamnen, Johanneshov, Enskededalen, Kärrtorp och Björkhagen. Den är administrativt delad mellan två stadsdelsområden. Blåsut i den södra delen ingår i Enskede-Årsta-Vantörs stadsdelsområde, medan resten av stadsdelen ingår i Skarpnäcks stadsdelsområde. Vid utgången av 2025 hade Hammarbyhöjden 10 701 invånare.
Hammarbyhöjden började bebyggas 1935 och de första familjerna flyttade in 1936. Den norra delen är ett tidigt exempel på Stockholms funktionalistiska smalhusområden, där trevåningshus placerades fritt i den kuperade terrängen enligt idealet hus i park. En del av smalhusen uppfördes som barnrikehus inom 1930-talets bostadssociala reformer. De ljusputsade fasaderna gav området benämningen Den vita staden. Den södra delen bebyggdes huvudsakligen under 1940- och 1950-talen. Hammarbyhöjdens tunnelbanestation öppnade 1958. Sedan 1980-talet har området rustats upp och kompletterats med nya bostäder.
Administrativ historik Marken som i dag utgör Hammarbyhöjden införlivades med Stockholms stad den 1 januari 1930. Dessförinnan ingick området i Hammarby gårds ägor. Gården är belagd sedan åtminstone 1330-talet. Egendomen tillhörde Brännkyrka socken fram till den 14 januari 1727, då den överfördes till Sicklaö socken, som 1888 blev en del av Nacka landskommun. Efter inkorporeringen delades den tidigare egendomen 1932 in i stadsdelarna Norra Hammarby och Södra Hammarby. Det nuvarande Hammarbyhöjden ingick då i Södra Hammarby. Den indelningen bestod till den 1 februari 1948, då Hammarbyhöjden bildades som egen stadsdel.
Den 1 januari 1997 delades Stockholm in i 24 stadsdelsområden. Hammarbyhöjden ingick i Hammarby stadsdelsområde fram till den 31 december 1998, då stadsdelsområdet upplöstes i samband med att antalet stadsdelsområden minskades från 24 till 18. Den 1 januari 1999 fördes Hammarbyhöjden till Skarpnäcks stadsdelsområde. I den nuvarande administrativa indelningen ingår dock Blåsut i Enskede-Årsta-Vantörs stadsdelsområde, medan den övriga delen ingår i Skarpnäcks stadsdelsområde.
Kyrkligt tillhörde området Enskede församling från 1931 till 1957 och har sedan 1957 tillhört Skarpnäcks församling.
Geografi Hammarbyhöjden är starkt kuperad. Den högsta punkten ligger vid Boråsvägen 23 och 25, omkring 62 meter över havet. Bebyggelsen ligger till stor del på höjdpartier, medan sluttningar, dalgångar, berg i dagen och annan naturmark har bevarats mellan husen.
Etymologi Namnet Hammarby är känt sedan 1330-talet. Förleden hammar- kan beteckna en klippa eller stenig mark och anspelar på områdets terräng.
Historia Hammarbyhöjden före 1930 Före 1930 ingick Hammarbyhöjden i Hammarby gårds egendom, som sedan 1551 ägdes av Danvikens hospital. När Stockholms stad och dess hamnstyrelse under 1910-talet började planera för Danvikskanalen beslutade hospitalet att sälja marken till staden och i stället uppföra Danvikshem. Stockholms stad köpte Hammarby gård med tillhörande ägor 1917, men området införlivades med stadskommunen först den 1 januari 1930.
När bostadsbyggandet inleddes i mitten av 1930-talet var området fortfarande i stort sett obebyggt, bortsett från ett par torp, koloniområden och handelsträdgårdar strax norr om Olaus Magnus väg. Sydväst om den nuvarande tunnelbanestationen, nära Blåsut, fanns dessutom koloniträdgårdar, en dansbana och ett mindre stenbrott.
I norra Hammarbyhöjden, inom ett område som i dag omges av Olaus Magnus väg, Kalmgatan, Strahlenbergsgatan och Petrejusvägen, låg Galgbacken, Stockholms sista offentliga avrättningsplats. Där avrättades bland andra Gustav III:s mördare Jacob Johan Anckarström 1792. Den sista avrättningen på platsen ägde rum 1862, då gardisten Pehr Victor Göthe halshöggs för mordet på en bodmamsell på Hornsgatan. Enligt Ulrika Sax påträffades benrester i marken när Hammarbyhöjden byggdes. Fynden ska ha tonats ned för att inte oroa de nya hyresgästerna. Stockholmskällan har publicerat material om personer som avrättades på Galgbacken.
Planering och utbyggnad under 1930-talet miniatyr|En typisk tvårumslägenhet i kvarteret Tallspinnaren före och efter ombyggnad, 1937 respektive 1986.
Den stora depressionen ledde till en djup ekonomisk kris i västvärlden i början av 1930-talet. I Sverige var omkring 200 000 personer arbetslösa vintern 1932–1933. Barnfamiljer drabbades hårt, och enligt Ulrika Sax var en tredjedel av barnen undernärda. Födelsetalen sjönk till bland de lägsta i världen, samtidigt som bostadsproduktionen minskade med en tredjedel mellan 1931 och 1933.
Trångboddheten i stenstadens hyreskaserner var omfattande och bostadsstandarden låg. Endast 34 procent av lägenheterna i Stockholms innerstad hade eget bad. I början av 1930-talet bodde omkring 85 procent av stadens invånare i hyreshus i innerstaden. Flera av de områden utanför Stockholms tullar som staden hade köpt under 1910-talet hade under 1910- och 1920-talen planerats som trädgårdsstäder. Gamla Enskede, Enskededalen, Ulvsunda och Äppelviken uppfördes på relativt plan mark med villor, radhus och ett mindre antal tvåvånings flerbostadshus. Även Enskedefältet, där byggandet i egnahemsregi började 1930, hör till denna utveckling. Kvar fanns starkt kuperade områden som var mindre lämpade för trädgårdsstadsbebyggelse, däribland Traneberg och Hammarbyhöjden.
Det statliga stödet till bostäder för "mindre bemedlade barnrika familjer" infördes 1935 som en del av ett bredare bostadssocialt reformarbete. En bostadssocial utredning hade tillsatts 1933. Alva och Gunnar Myrdals debattbok Kris i befolkningsfrågan från 1934 bidrog till diskussionen och förespråkade bland annat större och bättre bostäder för barnfamiljer.
miniatyr|vänster|Stadsplan för området kring Finn Malmgrens väg från 1936. Planeringen av Hammarbyhöjden hade inletts redan i slutet av 1920-talet. Den första stadsplanen fastställdes i september 1930 och omfattade den nordvästra delen. Bebyggelsen grupperades i solfjädersform kring Galgbacken, med tre- och fyravåningshus placerade direkt i terrängen och omgivna av berg och skog. Hur moderna bostadsområden kunde utformas hade visats vid Stockholmsutställningen 1930, där det moderna tyska bostadsbyggandet var en viktig förebild. Axel Dahlberg (1882–1967), Stockholms fastighetsdirektör 1933–1945, räknas som en drivande kraft bakom projektet. De ursprungliga husförslagen, som fastighetskontorets arkitekter hade utformat med funktionalistiska stadsplaneideal som förebild, kritiserades dock för ett husdjup på omkring 15 meter.
Våren 1931 ansökte Bostadsaktiebolaget S:t Örjan om en ändrad plan för området och bifogade en planritning av Ragnar Östberg, daterad den 16 maj 1931. Det var den första planen för området som helt byggde på smalhus och den omfattade samma mark som planen från september 1930.
Byggandet dröjde till 1935. Vid det laget fanns ytterligare erfarenheter från andra delar av Stockholm. Någon särskild tävling om Hammarbyhöjden genomfördes inte, men principer från den stora Årstatävlingen 1932 kom först till användning i Traneberg 1934 och därefter i Hammarbyhöjden 1935.
miniatyr|Smalhus i kvarteret Tallspinnaren vid Björnståhlsgatan under 1940-talet. Hammarbyhöjden och Traneberg är kända för sina smalhus, av vilka en del användes som barnrikehus. Smalhus betecknar byggnadstypen, medan barnrikehus betecknar den bostadssociala upplåtelseformen. Smalhusen var vanligen tre våningar höga, hade källare men ingen vind och var omkring 9–10 meter breda. De hade i regel två lägenheter per trapplan, trapphus med fönster och ofta balkonger. Lägenheterna var genomgående med fönster i två väderstreck och omfattade vanligen 35–59 kvadratmeter. Stockholmshems barnrikehus saknade dock balkonger, vilket skilde dem från många andra smalhus.
Västra Hammarbyhöjden och områdena norr om den nuvarande tunnelbanan bebyggdes huvudsakligen 1936–1939. De första husen vid Olaus Magnus väg var inflyttningsklara den 1 oktober 1936, och de första familjerna flyttade in den 1 november samma år. Husen kring Galgbacken ritades bland annat av Wolter Gahn och uppfördes av AB Familjebostäder. För att få hyra en tvårumslägenhet i barnrikehusen krävdes normalt minst tre minderåriga barn.
Lägenheterna bestod främst av ett eller två rum och kök och höll för sin tid en hög standard, med bland annat badrum, varmvatten och centralvärme. Många av de inflyttade var trångbodda barnfamiljer från innerstaden. I vissa barnrikehus fanns daghem i bottenvåningen. De stora fönstren släppte in ljus och luft, trapphusen hade sopnedkast och mellan husen anlades lekplatser i grönskan. De ljusa fasaderna i vitt, gräddvitt och ljusgult gav området benämningen Den vita staden.
Liksom i Traneberg ritades hus i Hammarbyhöjden av flera framträdande funktionalistiska arkitekter, däribland Sture Frölén, Björn Hedvall, Archibald Frid, Albin Stark och Edvin Engström.
År 1988 berättade en tidigare hyresgäst, vars familj hade flyttat till Hammarbyhöjden 1938, om moderns reaktion på bostadens moderna standard:
1940- och 1950-talen miniatyr|Flygfoto från 1940-talet. Under 1940-talet fortsatte utbyggnaden söder om den nuvarande tunnelbanesträckningen. Där uppfördes bland annat åtta låga punkthus efter ritningar av arkitekterna Archibald Frid och Edvin Engström. Den södra delen av stadsdelen färdigställdes huvudsakligen under 1940- och 1950-talen.
När området var nytt var tillgången till service och affärer begränsad. Handeln bestod främst av småbutiker i bostadshusens bottenvåningar. Biografen Kaza på Palandergatan 33 invigdes den 16 september 1939, hade 440 platser och blev uppskattad bland de boende.
Kommunikationer Väster om Hammarbyhöjden passerade spårvägslinjerna Enskedebanan och Örbybanan, med en hållplats vid Olaus Magnus väg. Före september 1946 gick linjerna över Skansbron. Därefter drogs de över Skanstullsbron och hållplatsen flyttades. Busslinje 79 förband Finn Malmgrens plan med Brunkebergstorg.
I oktober 1950 öppnades tunnelbanelinje 18 på den nuvarande Gröna linjen, med station i Skärmarbrink, omkring 400 meter från Olaus Magnus väg. Den 17 april 1958 öppnades Hammarbyhöjdens tunnelbanestation, vilket förkortade restiderna till centrala Stockholm betydligt.
Förnyelse sedan 1980-talet Efter omkring 50 år hade de tidigare barnrikehusen i hög grad blivit vad som kallades "pensionärsrikehus". Hammarbyhöjden nådde sin största folkmängd i början av 1950-talet, med 13 360 invånare. År 1985 hade folkmängden sjunkit till 5 574. Många av barnen i de ursprungliga familjerna hade flyttat, medan föräldrarna bodde kvar. Antalet boende per lägenhet minskade från 3,59 år 1940 till 1,34 år 1984, och andelen pensionärer översteg då 30 procent. En liknande utveckling förekom i andra ytterstadsområden från 1930- och 1940-talen.
För att motverka utflyttning och en ensidig befolkningssammansättning antog Stockholms kommunfullmäktige 1983 ett handlingsprogram för upprustning av den äldre ytterstaden. Programmet omfattade bland annat sammanslagning och modernisering av lägenheter, installation av hissar och nybyggnad genom förtätning. Sex stadsdelar med särskilt stort behov av stadsförnyelse prioriterades, däribland Hammarbyhöjden.
På 1980-talet renoverades och rustades området upp med hjälp av statliga subventioner och statligt subventionerade lån för renovering, ombyggnad och tillbyggnad, så kallade ROT-lån. Förnyelsen inleddes 1987. Målet var inledningsvis omkring 1 000 nya lägenheter, sammanslagning av smålägenheter, fler arbetsplatser och servicelokaler, upprustade parker och återöppnande av Hammarbyskolan. Kompletteringsbebyggelsen gav omkring 750 nya lägenheter, vilket var mindre än den ursprungliga planen.
Åren 2007 och 2008 uppfördes även nya hus i anslutning till stadsdelen, mellan Hammarbydepån och Sofielundsvägen i Enskededalen. Inom Hammarbyhöjden skedde samtidigt förtätning vid Ulricehamnsvägen.
Bebyggelse och service Bebyggelseinventeringar