Västerbottensexpeditionen ägde rum mellan den 8 och 23 augusti 1809 under finska kriget. Efter att ryska förband under Nikolaj Kamenskij trängt in i Västerbotten beslöt sig den svenska regeringen för att genomföra en sista motoffensiv i norr. Enligt den svenska planen skulle en svensk flottstyrka, Johan af Pukes överbefäl, landsätta den 7 500 man starka kustarmén i ryggen på de ryska trupperna i landskapet. I samverkan med detta skulle en svensk armé under Fabian Wrede och Georg Carl von Döbeln anfalla ryssarna söderifrån. Avsikten var att den ryska styrkan på 11 700 man skulle tvingas till kapitulation. Framgången, hoppades man, skulle åstadkomma fördelaktigare fredsvillkor än de som tsar Alexander I hade framlagt.
Bakgrund
I april 1809 var hela Finland i ryssarnas händer. Resterna av den svenska armén i landskapet under Hans Henrik Gripenbergs befäl hade kapitulerat vid Kalix den 29 mars. Ryska trupper ockuperade successivt den svenska kusten söderut längs Bottenviken. Efter att svenskarna tvingats att överge Umeå i enlighet med ett avtal mellan den lokale befälhavaren, Georg Carl von Döbeln, och den ryske generalen Nikolaj Kamenskij, besattes även denna stad. Efter detta vidtog ett uppehåll i striderna och fronten i norr stabiliserades längs Öre älv. Sverige, som också befann sig i krig mot Danmark-Norge, pressades av sin allierade Storbritannien att söka fred med ryssarna.
Den 19 juli möttes den ryske utrikesministern Nikolaj Petrovitj Rumjantsev och det svenska sändebudet Curt von Stedingk i Fredrikshamn för att inleda förhandlingar. Som ett tecken på sin vilja att uppnå en snabb överenskommelse med den svenska regeringen och som en gest av god vilja, gav tsaren order till sina trupper i Umeå att dra sig tillbaka från staden. Tsaren förutsåg en framtida brytning med kejsar Napoleon och ville då sluta en allians med britterna. Han var därför angelägen att så fort som möjligt avsluta konflikten med Sverige.
Bland de ryska kraven vid förhandlingarna fanns territoriella anspråk på hela det ockuperade Finland, betydande delar av norra Sverige fram till Kalixälven, samt Åland. Den svenska regeringen hade visserligen accepterat att en återerövring av den östra rikshalvan inte längre var möjlig, men man var fortfarande inte beredd att släppa delar av Västerbotten eller Åland. För att Sverige inte skulle hamna i ett totalt underläge vid de slutgiltiga fredsuppgörelserna ansåg man därför sig tvungen att befria de norra delarna av Västerbotten från ryska förband.
Planering och förberedelser Förslaget om att genomföra en sådan operation med hjälp av den i Roslagen förlagda kustarmén presenterades redan i maj av dess befälhavare, greve Gustaf Wachtmeister. Regeringskonseljens godkännande av detta skulle dock dröja till den 19 juli. Enligt planen skulle enheter ur skärgårds- och linjeflottorna landsätta kustarmén norr om Umeå, d.v.s. bakom den ryska fronten, för att tillsammans med den vid Öre älv stående norra armén på 4 200 man, under general Fabian Wrede, ringa in ryssarna och tvinga dem till kapitulation. För att klara av sin uppgift förstärktes Wachtmeister trupper till en styrka på 7 500 stridande soldater med 16 fältpjäser. Inför striderna skulle även Wredes armé erhålla betydande förstärkningar. Dessa förband skulle hämtas från den norska gränsen och stod under befäl av Georg Carl von Döbeln.
Till överbefälhavare över expeditionen utsågs amiralen Johan af Puke. Valet av af Puke fick dock utstå hård kritik från arméledningen som ansåg att en general skulle vara bättre lämpad för posten. Det hårdaste motståndet kom från Wrede som tidigare varit högste befälhavare i norr. För att ge af Puke en högre grad än generalerna utnämnde Karl XIII honom omgående till överamiral. Någon ordentlig plan för de kommande operationerna fanns inte vilket bidrog till att valet av en lämplig landstigningsplats för trupperna först skulle göras när expeditionen väl hade avseglat. När planeringsfasen hade blivit avklarad påbörjades arbetet med att skaffa fram proviant och transportmedel för expeditionen. Det måste ske inom en snäv tidsram då skärgårdsflottans möjligheter att operera i Bottenhavet skulle försvåras betydligt efter mitten av september på grund av höststormarna. Dessutom måste operationen inledas i tid för att dess resultat skulle kunna påverka förhandlingarna i Fredrikshamn. Expeditionskåren skulle därför vara redo att avsegla i början av augusti.
Utsikterna till framgång bedömdes ändå vara goda. Försörjningsläget för den drygt 11 000 man starka ryska armén i området var ytterst ansträngt. De ryska trupperna hade sugit ut lokalbefolkningen på förnödenheter och det fanns inte längre mycket att hämta i landskapet. Den ryska situationen försvårades ytterligare genom att en svensk/brittisk eskader spärrat in den ryska örlogsflottan i finska viken. Detta gav svenskarna herraväldet över Bottenhavet och tvingade ryssarna att transportera förnödenheter via landvägen från det ockuperade Finland. Då detta endast täckte en bråkdel av behovet riskerade armén hela tiden att lösas upp.
Den ryske befälhavaren, Kamenskij, var ändå inte oförberedd på en svensk offensiv, men hade misstolkat de svenska trupprörelserna. Han hade därför fått intrycket att landsättningstyrkan skulle bestå till större delen av milistrupper istället för reguljära förband. Av Kamenskijs 11 000 soldater var nära 3 500 man avsatta till att bevaka försörjningslinjerna som gick mellan Umeå, Torneå och Uleåborg. De resterande 8 000 soldaterna var koncentrerade i trakterna norr om Umeå.
Man lade stor uppmärksamhet på truppernas utrustning och ständerna anslog därför 200 000 daler i veckan för att täcka kostnaden av operationen. För att hålla företaget så hemligt som möjligt avbröts tillfälligt förbindelserna med Åland.
På grund av bristen på proviant i stridsområdet blev den svenska expeditionskåren tvungen att förlita sig på de förnödenheter som kunde stuvas ombord på fartygen. Man visste inte hur länge styrkan skulle vara till sjöss då ingen fastställd tidsplan existerade. Man hade därför svårt att beräkna hur mycket av provianten som skulle gå åt under överskeppningen. Ett annat problem var hur de medhavda förnödenheterna skulle transporteras fram till de stridande förbanden. För detta ändamål hyrdes ett stort antal mindre fartyg från skärgårdsbönderna, men på grund av farkosternas varierande kvalitet och svårigheterna att ta ombord kreatur så kunde endast ett fåtal hästar medtagas. Detta ledde visserligen till att mängderna furage som behövde medtas minska dramatiskt men också att mängden dragdjur som kunde användas vid transporter inåt land blev ytterst liten. Utöver detta rådde det en akut brist på skeppare.
Innan flottan seglade ut varnade kungen Wachtmeister för att utsätta trupperna för onödiga förluster då de utgjorde den sista strategiska reserv som riket hade kvar.
Ingående förband
Arméförband Inför överskeppningen var expeditionsstyrkan uppdelad i tre brigader och ett kavalleridetachment. Dessa bestod av följande förband:
1:a brigaden:
Befälhavare: Carl Johan Fleetwood
Södermanlands regemente (2 bataljoner) Västmanlands regemente (2 bataljoner) Jönköpings regemente (2 bataljoner)
2:a brigaden
Befälhavare: Fredrik Boije
Svea livgarde (1 bataljon) Kronobergs regemente (2 bataljoner) Drottningens livregemente (1 bataljon) Engelbrechtenska regementet (1 bataljon)
3:e brigaden:
Befälhavare: Gustaf Löwenhielm
Livgrenadjärregementet (3 bataljoner) Upplands regemente (2 bataljoner) Livgardet till häst (50 oberidna soldater)
miniatyr|301x301px|Modell av linjeskeppet Försiktigheten som deltog i expeditionen. Modellen finns utställd på sjöhistoriska museet i Stockholm.
Det medtagna artilleriet bestod av två 8-pundiga haubitsar och tolv 6-pundiga kanoner. Om man skulle få behov av tyngre pjäser skulle dessa hämtas från flottans fartyg.
Flottenheter Inför operationen bestod den sammanlagda svenska eskadern av följande flottenheter:
2 linjeskepp (Konung Adolf Fredrik och Försiktigheten). 1 fregatt (Jarramas) Öresundseskaderns 1:a bataljon (12 kanonslupar) Stockholmseskaderns 2:a och 5:e bataljoner (20 kanon- och haubitsslupar) Stockholmseskaderns mörsaredivision (4 mörsareslupar) 6 galärer (Taube, Småland, von Rosen, Westerwik, Wästmanland och Westgiötha-Dahl) 1 däckad kanonslupsdivision från Kalmar (4 kanonslupar) 20-40 Roslagsskutor för truppernas underhåll.
Överskeppningen miniatyr|Bland dem som deltog i krigsrådet vid Härnösand fanns generalmajoren Georg Carl von Döbeln. Under mötet rådde Döbeln af Puke att landsätta trupperna vid Ratan. Litografi av Alexander Wetterling. Huvuddelen av kustarméns förband embarkerade från Gräddö medan bataljonen ur Svea livgarde och en bataljon ur Västmanlands regemente gick ombord i Stockholm. Skärgårdsflottans fartyg avseglade mot Härnösand den 3 augusti. På grund av dålig vind så kunde inte örlogsflottans fartyg eller transportfartygen avsegla förrän den 8 augusti.
Krigsrådet vid Härnösand Örlogsflottans fartyg anlände till Härnösand på kvällen den 11 augusti och följdes av skärgårdsflottan som kom fram två dagar senare. Samma kväll samlades hela det högre befälet ombord på linjeskeppet Konung Adolf Fredrik för att hålla ett krigsråd. Wrede ville inte avancera med sina trupper förrän han erhållit von Döbelns förstärkningar som beräknades anlända den 25.
Wrede lade därför fram en plan som gick ut på att locka de ryska trupperna så långt söderut som möjligt för att sedan man kraftsamlat kunna anfalla de underlägsna ryssarna vid Umeå. Wachtmeister var positiv till Wredes förslag med vissa förbehåll. Han var emot landsättningen av trupperna vid Umeå och ansåg att det var fördelaktigare att landstiga längre norrut kring Skellefteå. Den ryska närvaron där begränsades till några utposter vilket skulle ge goda möjligheter att gå i land ostört.
Wachtmeister argumenterade även för att staden utgjorde en god reträttpunkt ifall man skulle råka ut för motgångar. Wachtmeisters förslag framstod som klokt men av hänsyn till försörjningsläget, tidsramen och de förseningar som transportfartygen råkat ut för under överfarten så valde man att överväga andra alternativ. Efter att ha övervägt situationen beslöt af Puke, på Döbelns inrådan, att Wachtmeisters armé skulle landsättas vid Ratan, 50 km norr om Umeå.
Man tog då visserligen risken att expeditionskåren ensam skulle möta Kamenskijs huvudstyrka varför överraskningsmomentet skulle bli avgörande för företagets framgång. För att inte riskera ett nederlag bestämdes det att Wrede vänta med sin framryckning till dess att han erhållit nödvändiga förstärkningar. Efter trupperna hade satts iland skulle delar av skärgårdsflottan genomföra aktioner längs kusten för att förvilla ryssarna.
Operationen Landstigningen vid Ratan Expeditionskåren avseglade från Härnösand den 15 augusti och satte kurs mot Ratan. För att undvika upptäckt från de ryska posteringarna längs kusten seglade fartygen längs Holmöns östra sida. Vid höjd av Gaddens fyr råkade man ut för en ovanligt tät dimma. De medförda sjökorten var inte tillförlitliga och lotsarna hade stora svårigheter att känna igen farlederna.
På grund av tjockan kunde landstigningen ändå inte ske förrän på morgonen den 17 augusti. Samma dag på förmiddagen ryckte överste Gustaf Olof Lagerbring med förtruppen, via en genväg genom skogen, fram till passet vid Djäkneboda, 6 km väster om ratan. Vid passet hade en överlägsen rysk styrka tagit ställning, men drevs undan under dagen. Framgången öppnade vägen söderut för den svenska armén. Wachtmeister var emellertid mån om att kunna få iland hela sin styrka och valde att inte utnyttja framgången för att avancera mot Umeå. Totalt landsattes 6 800 man av de drygt 7 500 ombordvarande trupperna.