thumb|upright|Tove Jansson 1923, fotograferad av sin far
Tove Marika Jansson, född 9 augusti 1914 i Helsingfors, död där 27 juni 2001, var en finlandssvensk författare, konstnär, illustratör och serieskapare.
Hon växte upp i ett konstnärshem i Helsingfors med fadern Viktor Jansson, som var skulptör, och modern Signe Hammarsten-Jansson, som var tecknare. Som ung visade hon intresse för konst och litteratur. Hon studerade vid Tekniska skolan (nuvarande Konstfack) i Stockholm 1930–1933, vid Finska konstföreningens ritskola i Helsingfors samt på konstskolor i Paris 1938, bland annat vid École d’Adrien Holy. År 1943 hade hon sin första konstutställning. Samtidigt skrev hon romaner och artiklar samt illustrerade bokomslag. Under hela sitt liv var hon aktiv som bildkonstnär vid sidan av sitt författarskap.
Tove Jansson är mest känd för sina böcker och tecknade serier om mumintrollen. Den första boken, Småtrollen och den stora översvämningen, utkom 1945. Därefter följde Kometen kommer (1946) och Trollkarlens hatt (1948), vilket gav henne en bredare publik. Senare skrev hon även för vuxna. Självbiografin Bildhuggarens dotter utkom 1968, följd av ytterligare sex romaner och fem novellsamlingar för vuxna. Utöver sina egna böcker målade hon tavlor och illustrerade bland annat J.R.R. Tolkiens Bilbo – En hobbits äventyr och Lewis Carrolls Alice i Underlandet. Hon skrev också texten till "Höstvisa", med musik av Erna Tauro.
Hon var styrelseledamot i Finlands svenska författareförening 1969–1973 och ledare för Nuorten kirjaneuvosto (Ungdomsbokrådet) 1960.
Janssons böcker har översatts till 45 språk.Hällsten, Annika: Boksuccé efterlyses. Hufvudstadsbladet 22.1.2014, s. 21. Hon fick under sin levnad ett antal utmärkelser, bland annat H.C. Andersen-medaljen 1966 för sitt författarskap inom barnlitteraturen.
Vid hennes 100-årsjubileum 2014 uppmärksammades Tove Jansson i både Finland och Sverige. Den 9 augusti 2014 bytte Skatuddsparken i Helsingfors namn till Tove Janssons park. Sedan 2020 är hennes födelsedag en inofficiell flaggdag i Finland. Dagen kallas Tove Jansson-dagen och den finländska konstens dag. Statliga ämbeten flaggar och inrikesministeriet rekommenderar allmän flaggning.
Biografi
Uppväxt och tidiga verk
Tove Jansson växte upp som äldsta av tre syskon i en konstnärsfamilj på Lotsgatan 4 i Skatudden, Helsingfors.Nilsson, Kerstin (2001-06-26): "Farväl, lilla Muminmamman". Aftonbladet.se. Läst 9 augusti 2014. Hon gick i Brobergska samskolan i Helsingfors. Familjens bostad låg i en hyresfastighet som ägdes av kaffebolaget Paulig. Hennes mor, Signe Hammarsten-Jansson, var svensk konstnär och hennes far, Viktor Jansson, kallad Faffan, var skulptör. Brodern Lars Jansson blev också tecknare, och brodern Per Olov Jansson blev fotograf.
Under uppväxten tillbringade familjen vintrarna i Helsingfors och somrarna på Blidö i Stockholms skärgård eller i en hyrd villa på ön Pellinge i Borgå skärgård. Båda dessa miljöer kom senare att inspirera miljöerna i Mumindalen i Janssons böcker om mumintrollen."Helsingfors 9.8.1914 – Helsingfors 27.6.2001". moomin.com. Läst 9 maj 2016.
Som sextonåring reste Tove Jansson till Sverige för att studera teckning vid Tekniska skolan i Stockholm. Då hade hon redan flera gånger blivit publicerad. År 1928 syntes hennes verser och illustrationer i Allas Krönika och samma år även illustrationer i Julen. Hon tillverkade egna tidningar som hon sålde och skrev samtidigt på de ännu opublicerade berättelserna "Osynliga makter" och "Matilda och konsten". Året därpå publicerades serien Prickinas och Fabians äventyr som följetong i barntidningen Lunkentus, signerad "Tove". 1929 publicerades även hennes första teckningar i Garm.Westin 2007, s. 517ff Modern, som ofta signerade med "Ham", medverkade också i flera av dessa tidningar.
Bokdebut och resor
Tove Jansson återvände 1933 till Helsingfors. Samma år debuterade hon som författare med Sara och Pelle och Neckens bläckfiskar, utgiven under pseudonymen Vera Haij.Westin 2007, s. 71 Därefter började hon studera vid Finska Konstföreningens ritskola i Helsingfors, som ofta kallas Ateneum. Hon studerade där till våren 1937, med vissa avbrott. Under denna tid etablerade hon sig som konstnär och blev medlem i flera konstnärsföreningar, bland annat Tecknarsamfundet och Konstnärsgillet.Westin 2007, s. 85f
Hon satt i styrelsen för Finlands svenska författareförening 1969–1973 och var ledare för Nuorten kirjaneuvosto (Ungdomsboksrådet) 1960. Bland utmärkelser hon mottog fanns Svenska kultursällskapets pris (1958), Rudolf Koivus pris (1958, 1978), statens litteraturpris för ungdomslitteratur (1963, 1971), Stockholmstidningens pris (1963), Längmanin palk (1965), Expressens Heffaklump (1970), SLS:s pris (1971), Litteraturfrämjandets pris (1977), Topeliuspriset (1978), Österrikes statliga pris (1978), Le Prix de l'Office chrétien du livre, The Order of Smile (Polska barnmedaljen), statens litteraturpris (1983).
Efter studierna reste Jansson runt i Europa, bland annat till Tyskland, Italien och Paris. År 1934 vistades hon i Tyskland, där hon bland annat målade ett tidigt mumintroll som akvarell.Westin 2007, s. 127 År 1938 bodde hon i Frankrike på ett stipendium. Senvåren 1939 reste hon till Italien och besökte konsthistoriska sevärdheter mellan Verona och Kampanien. I brev till sin mor berättade hon om hur hon till slut kastade de yllebyxor hon fått av modern i Lago di Garda. Denna episod kom senare att inspirera en liknande scen i Kometjakten.Westin 2007, s. 105
Efter att ha återvänt till Finland slog hon sig ned i Helsingfors och blev tecknare för tidskriften Garm. I sina karikatyrer kritiserade hon Adolf Hitler och Finlands samarbete med Nazityskland. Dessa teckningar väckte starka reaktioner, särskilt från hennes far Viktor, som hade pronazistiska sympatier. År 1935 inledde Jansson en relation med Ateneumstudenten Sam Vanni. När deras relation blev offentlig, möttes den av motstånd från Janssons far, som hade antisemitiska åsikter. Trots detta fortsatte Tove Jansson och Sam Vanni att träffas.Westin 2007, s. 91
Sammanlagt ritade Jansson omkring 100 omslag till Garm och skapade ett 500-tal satirteckningar och illustrationer. Hon var särskilt aktiv under 1940-talet, då hon enligt samtida källor betraktades som en av Finlands främsta skämttecknare.Westin 2007, s. 112 Garm hade viss opinionsbildande betydelse och kritiserade ofta Nazityskland och Finlands eftergiftspolitik.Westin 2007, s. 110 Jansson och Garm riktade även kritik mot Stalins Sovjetunionen.
miniatyr|stående=0.6|Tove Jansson med mumindockor från Atelier Fauni 1956.
Mumintrollen
Mumintrollet förekom ursprungligen som en liten arg signaturfigur i Janssons skämtteckningar i Garm, men kom att få en huvudroll i böckerna.
Den första boken om mumintrollen, Småtrollen och den stora översvämningen, gavs ut 1945. Boken var dock skriven flera år tidigare, som ett sätt för Jansson att bearbeta krigets påverkan på hennes omgivning.
Muminböckernas genombrott kom med den tredje delen, Trollkarlens hatt (1948).Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000 (uppslagsord Tove Jansson) Denna bok översattes till engelska och gjorde att böckerna fick internationell spridning. Böckerna banade också väg för den tecknade serien om Mumin, som Jansson började teckna 1954 och som 1959 övertogs av hennes yngre bror Lars.
Berättelserna om mumintrollen är de verk Jansson är mest känd för. De utspelar sig i en sagovärld utan människor, men med figurer som har utpräglade personligheter. Huvudpersonen är oftast det nyfikna Mumintrollet. Bland övriga karaktärer finns den träiga Hemulen, den oroliga Filifjonkan, den självupptagne Muminpappan, den kompromisslösa Lilla My, den rastlöse Snusmumriken och den ängslige Sniff.
Mumintrollen söker ofta efter mening, inte nödvändigtvis med livet, utan med tillvaron i stunden. Återkommande teman är också det konstnärliga skapandets utmaningar och hotande katastrofer. Liknande teman återfinns även i Janssons vuxenlitteratur från 1970- och 1980-talen. Finlands svåra erfarenheter under och efter andra världskriget låg till grund för många av dessa motiv.Witt-Brattström, Ebba (2012):"Motståndets utopi". Nordicwomensliterature.net. Läst 1 juli 2014.
Jansson hämtade ofta inspiration till sina berättelser och figurer från händelser och personer i sin närhet. Till exempel har Muminmamman flera likheter med Janssons egen mor, och Too-ticki är inspirerad av livskamraten Tuulikki Pietilä. Huvudpersonerna i Sommarboken – en liten flicka och hennes farmor – är modellerade efter Janssons brorsdotter och mor. Handlingen är ofta förlagd till Helsingfors eller den finländska skärgården.
Övriga böcker och Pietilä
År 1968 publicerades Bildhuggarens dotter, en självbiografi där Tove Jansson beskriver sin barndom.
Från 1956 levde Jansson tillsammans med Tuulikki Pietilä.Westin 2007, s. 313 De hade ateljéer i samma kvarter och tillbringade minst 25 somrar på ön Klovharun i Borgå skärgård.Westin 2007, s. 312Teir, Philip (2012-09-17): "Bortom Mumindalen". Hbl.fi. Läst 10 augusti 2014.
Efter moderns död 1970 reste Jansson och Pietilä utomlands. Under denna resa började Jansson skriva för vuxna. År 1971 publicerades novellsamlingen Lyssnerskan. Året därpå utkom Sommarboken, inspirerad av brorsdottern Sophia Janssons somrar med sin far Lars Jansson och farmor Signe Hammarsten-Jansson.
Janssons första roman, Solstaden, utgavs 1974 och utspelar sig bland pensionärer i Florida, vilket var en ovanlig miljö för henne. Därefter följde novellsamlingen Dockskåpet och andra berättelser (1978) samt romanerna Den ärliga bedragaren (1982) och Stenåkern. Den ärliga bedragaren handlar om gränsen mellan gott och ont, medan Stenåkern har skapandet som tema.
Under 1976 och 1977 skrev Jansson dramatik, bland annat Gymnastiklärarens död, Dottern och Tio före fyra.
Under sina sista aktiva år gav Jansson ut flera novellsamlingar, såsom Resa med lätt bagage (1987), Brev från Klara och andra berättelser (1990) och Meddelande. Noveller i urval 1971–1997 (1998). Hennes sista roman, Rent spel (1989), skildrar en vänskap mellan två konstnärligt verksamma kvinnor.
Konsten och kärleken
thumb|Vivica Bandler, regissör och Tove Janssons nära vän. Hennes relation med Jansson inspirerade figurerna Tofslan och Vifslan i Muminböckerna.
Under studietiden vid Ateneum lärde Tove Jansson känna Sam Vanni, som blev hennes ungdomskärlek. Efter att Vanni flyttat utomlands inledde hon en relation med konstnären Tapio Tapiovaara. De var ett par fram till våren 1942.Westin 2007, s. 125 Hennes komplicerade förhållande till fadern, som var tyskvänlig, bidrog till hennes ovilja att gifta sig och bilda familj.
Jansson utvecklade tidigt en feministisk syn och satte friheten som kvinna och konstnär främst. Denna övertygelse var närvarande även under hennes senare relationer med tidningsmannen Atos WirtanenWestin 2007, s. 126f och konstnären Tuulikki Pietilä.
År 1946 träffade Jansson Vivica Bandler, och de inledde en intensiv men hemlig kärleksrelation. Under denna tid var homosexuella förhållanden förbjudna i Finland, vilket gjorde att de måste vara diskreta. Jansson använde figurerna Tofslan och Vifslan i Muminböckerna som kodnamn för sig själv och Vivica. Mårran kom att symbolisera hotet mot deras kärlek. Bandler var samtidigt gift med Kurt Bandler, och Jansson hade en relation med Atos Wirtanen.Westin 2007, s. 204f
I sitt författarskap inkluderade Jansson homosexuella teman, exempelvis i romanen Solstaden (relationer mellan män, samt mellan män och kvinnor) och i novellerna "Brev till en idol" och "Den stora resan" (relationer mellan kvinnor). År 1992 samarbetade Jansson och livskamraten Tuulikki Pietilä med Barbro K. Gustafsson, som skrev doktorsavhandlingen Erotiska och homosexuella skildringar i Tove Janssons senare litteratur.Voss, Jon (1992/2001-06-27): "Att vara välsignad av kärlek". QX.se. Läst 10 augusti 2014.