Rörlighetsdirektivet, eller direktiv 2004/38/EG, även känt som direktivet om fri rörlighet, är ett europeiskt direktiv som reglerar unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom Europeiska unionen. Direktivet utgör grunden för genomförandet av den fria rörligheten för personer, en av de fyra friheterna och en grundläggande rättighet enligt stadgan om de grundläggande rättigheterna. Det utfärdades av Europaparlamentet och Europeiska unionens råd den 29 april 2004, trädde i kraft den 30 april 2004 och skulle vara införlivat i medlemsstaternas nationella lagar och andra författningar senast den 30 april 2006. Direktivet ersatte nio tidigare direktiv.
Rörlighetsdirektivet fastställer en rad bestämmelser gällande unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt till fri rörlighet, däribland rätten att fritt röra sig och tillfälligt eller permanent uppehålla sig inom medlemsstaternas territorium, samt begränsningar i dessa rättigheter med hänsyn till allmän ordning, allmän säkerhet eller folkhälsa. Direktivet hindrar inte medlemsstaterna från att ha mer förmånliga nationella bestämmelser. Direktivet påverkar inte heller kontrollen av resehandlingar vid de nationella gränserna; genomförandet av sådana gränskontroller regleras istället av Schengenregelverket.
Rörlighetsdirektivet är bindande för alla unionens medlemsstater. Därutöver är det även bindande för Island, Liechtenstein och Norge genom EES-avtalet; i detta sammanhang är dessa länder och deras medborgare därför likvärdiga med unionens medlemsstater respektive unionsmedborgare. Schweiz omfattas inte av direktivet, men tillämpar i viss utsträckning motsvarande bestämmelser genom ett bilateralt avtal med unionen.
Tillkomst och genomförande Förslaget till rörlighetsdirektivet presenterades av Europeiska kommissionen den 23 maj 2001. Huvudsyftet med förslaget var att konsolidera bestämmelserna från nio olika direktiv som vid denna tidpunkt reglerade den fria rörligheten för olika kategorier av personer, bland annat genom att låta bestämmelserna istället utgå ifrån det unionsmedborgarskap som hade införts genom Maastrichtfördraget den 1 november 1993. Därutöver syftade förslaget till att förenkla de formella kraven för att unionsmedborgare och deras familjemedlemmar skulle få uppehålla sig i andra medlemsstater, bland annat genom införandet av begreppet uppehållsrätt.
Rörlighetsdirektivet antogs i enlighet med medbeslutandeförfarandet, det vill säga Europaparlamentet och Europeiska unionens råd lagstiftade tillsammans. Direktivet utfärdades den 29 april 2004, offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning den 30 april 2004 och trädde i kraft samma dag, en dag innan den stora utvidgningen av unionen ägde rum. Medlemsstaterna hade dock fram till den 30 april 2006 på sig att införliva direktivet i sina nationella lagar och andra författningar.
En granskning utförd av Europeiska kommissionen under 2008 visade dock på stora brister i medlemsstaternas införlivande av direktivet, särskilt vad gällde bestämmelserna om begränsningar i den fria rörligheten med hänsyn till allmän ordning eller allmän säkerhet samt bestämmelserna om möjliga åtgärder för att förhindra missbruk och bedrägerier, till exempel skenäktenskap. Bland bristerna återfanns även att den nationella lagstiftningen i flera fall inte uttryckligen garanterade unionsmedborgare rätten att få röra sig fritt mellan medlemsstaterna med ett nationellt identitetskort. I flera fall hade medlemsstaterna inte heller införlivat bestämmelserna om rättigheterna för unionsmedborgares familjemedlemmar på ett korrekt sätt.
Mot bakgrund av slutsatserna i granskningen tog kommissionen under första halvan av 2009 fram instruktioner för att vägleda medlemsstaterna i tolkningen av direktivets bestämmelser. Under 2011 inledde kommissionen överträdelseförfaranden mot Belgien, Cypern, Italien, Litauen, Malta, Polen, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tjeckien, Tyskland och Österrike. Övriga medlemsstater anpassade den nationella lagstiftningen efter dialog med kommissionen. Under 2012 avgav kommissionen motiverade yttranden för Litauen, Storbritannien och Tjeckien, vilket var ytterligare ett steg mot att väcka talan om fördragsbrott vid EU-domstolen mot dessa medlemsstater.
I september 2010 kritiserades Frankrike av dåvarande kommissionsledamoten Viviane Reding för de utvisningsliknande transporterna av romer till Bulgarien och Rumänien, som hon ansåg bröt mot rörlighetsdirektivet och stadgan om de grundläggande rättigheterna.
Rättslig grund Rörlighetsdirektivet genomför bestämmelserna i unionens fördrag om den fria rörligheten för personer. Likt alla rättsakter var direktivet tvunget att ha en giltig rättslig grund i fördragen i enlighet med principen om tilldelade befogenheter för att kunna antas. Direktivet antogs med artiklarna 12, 18, 40, 44 och 52 i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen som rättslig grund, däribland
Innehåll och bestämmelser I korthet innebär rörlighetsdirektivet att unionsmedborgare och deras familjemedlemmar har rätt att röra sig fritt inom Europeiska unionen och, enligt vissa villkor och begränsningar, bosätta sig i en annan medlemsstat på samma villkor som de egna medborgarna i den medlemsstaten. Direktivet föreskriver minimibestämmelser och hindrar inte medlemsstaterna från att ha mer förmånliga regler.
Förmånstagare Rörlighetsdirektivet är tillämpligt på unionsmedborgare endast när de utövar sin rätt till fri rörlighet genom att till exempel resa till eller uppehålla sig i en annan medlemsstat än den de själva är medborgare i. Direktivet är även tillämpligt på dessa unionsmedborgares familjemedlemmar. Familjemedlem innefattar make eller maka, registrerad partner om registrerat partnerskap erkänns i den mottagande medlemsstaten samt tillhörande släktingar i rakt nedstigande led som är under 21 år och underhållsberättigade släktingar i rakt uppstigande led. Andra familjemedlemmar omfattas inte av rörlighetsdirektivets bestämmelser, men medlemsstaterna ska enligt direktivet underlätta inresa och uppehåll, i enlighet med nationell lagstiftning, även för personer som i ursprungslandet är beroende av eller bor hos unionsmedborgaren, som omhändertas av unionsmedborgaren på grund av allvarliga hälsoskäl eller som unionsmedborgaren har ett varaktigt vederbörligen bestyrkt förhållande med.
Enligt EU-domstolens rättspraxis omfattar den fria rörligheten make eller maka i samkönade äktenskap, även i de fall då den mottagande medlemsstaten inte erkänner sådana äktenskap.
Rätt till in- och utresa
Enligt rörlighetsdirektivet har unionsmedborgare rätt att röra sig fritt mellan medlemsstaterna, utan några andra krav än innehav av en giltig resehandling (pass eller nationellt identitetskort). Medlemsstaterna är skyldiga att utfärda sådana resehandlingar till sina medborgare i detta syfte. Enligt EU-domstolens rättspraxis är kravet på innehav av en giltig resehandling en administrativ formalitet vars enda syfte är att möjliggöra för de nationella myndigheterna att fastställa innehavarens unionsmedborgarskap och därigenom personens rätt till fri rörlighet; en person utan pass eller nationellt identitetskort ska därför fortfarande tillåtas utöva sin rätt till fri rörlighet om unionsmedborgarskapet kan styrkas på annat sätt. Identitetshandlingar som inte fastställer innehavarens medborgarskap, till exempel körkort, är i allmänhet inte giltiga som resehandlingar. Dock kan enskilda medlemsstater ha generösare nationell lagstiftning, till exempel gäller förmånligare regler för nordiska medborgare inom den nordiska passunionen. Unionsmedborgare får inte åläggas skyldighet att inneha in- eller utresevisering, eller motsvarande formaliteter.
Även tredjelandsmedborgare som är familjemedlemmar till en unionsmedborgare har rätt att röra sig fritt mellan medlemsstaterna, utan några andra krav än innehav av en giltig resehandling (pass), om de följer med eller ansluter sig till unionsmedborgaren när denna utövar sin rätt till fri rörlighet. Tredjelandsmedborgare som normalt omfattas av visumkrav kan dock behöva inneha ett giltigt visum om de inte innehar ett giltigt uppehållskort eller någon annan handling som beviljar visumfrihet. I sådant fall ska visum utfärdas gratis genom ett påskyndat förfarande. Enligt direktivet ska familjemedlemmar som inte själva är unionsmedborgare ansöka om ett uppehållskort om de uppehåller sig mer än tre månader i en medlemsstat. Uppehållskortet ger innehavaren undantag från eventuella visumkrav. Med ett giltigt uppehållskort stämplas inte heller familjemedlemmens pass med in- eller utresestämplar vid gränskontroller.
Medlemsstaterna har möjlighet att kräva att unionsmedborgare och deras familjemedlemmar anmäler sin närvaro inom deras territorium inom ”rimlig och icke-diskriminerande tid”. För personer som bor på hotell görs detta normalt av hotellet. Om en person underlåter att uppfylla ett sådant krav, kan han eller hon åläggas ”proportionerliga och icke-diskriminerande sanktioner”, till exempel böter, men däremot inte utvisning.
Bestämmelserna om rätten till in- och utresa påverkar inte bestämmelserna om kontrollen av resehandlingar, som regleras av Schengenregelverket för de medlemsstater som omfattas av Schengensamarbetet och av nationell lagstiftning för övriga medlemsstater.
Uppehållsrätt och permanent uppehållsrätt
Rörlighetsdirektivet innehåller bestämmelser om uppehållsrätt och permanent uppehållsrätt för unionsmedborgare och deras familjemedlemmar. Uppehållsrätt innebär att en person har rätt att uppehålla sig i en medlemsstat utan uppehållstillstånd.
Uppehållsrätten ger personen i fråga rätt att vistas inom en medlemsstats hela territorium. Den territoriella räckvidden får begränsas endast i den mån den även har begränsats för de egna medborgarna.
Uppehållsrätt i högst tre månader Enligt rörlighetsdirektivet har unionsmedborgare rätt att uppehålla sig i upp till tre månader i en annan medlemsstat än den där han eller hon är medborgare, utan några andra krav än innehav av en giltig resehandling (pass eller nationellt identitetskort). Familjemedlemmar, som inte själva är unionsmedborgare, har rätt att uppehålla sig i samma medlemsstat om de innehar ett giltigt pass.
Uppehållsrätten kan gå förlorad endast om en unionsmedborgare och dennes eventuella familjemedlemmar utgör en belastning för den mottagande medlemsstatens sociala biståndssystem och unionsmedborgaren varken är anställd, egenföretagare eller arbetssökande i medlemsstaten. I så fall kan de bli utvisade, dock först efter att en helhetsbedömning har gjorts av den belastning som personerna skulle utgöra för hela det nationella sociala biståndssystemet mot bakgrund av de enskilda omständigheterna i de berördas situation.
Uppehållsrätt i mer än tre månader Under vissa villkor har unionsmedborgare även rätt att uppehålla sig mer än tre månader i en annan medlemsstat än den där han eller hon är medborgare. Detta gäller om personen är anställd eller egenföretagare i den mottagande medlemsstaten, har tillräckliga tillgångar för sig själv och sin familj för att inte bli en belastning för den mottagande medlemsstatens sociala biståndssystem under vistelsen, samt har en heltäckande sjukförsäkring som gäller i den mottagande medlemsstaten, eller bedriver studier eller genomgår en yrkesutbildning vid en erkänd institution, samt har en heltäckande sjukförsäkring som gäller i den mottagande medlemsstaten och avger en förklaring eller motsvarande om att han eller hon har tillräckliga tillgångar för sig själv och sin familj för att inte bli en belastning för den mottagande medlemsstatens sociala biståndssystem under vistelsen.