Den afrikanska litteraturen är i vidare bemärkelse all litteratur från kontinenten Afrika, men vanligtvis menar man med afrikansk litteratur den litteratur som kommer från det subsahariska Afrika, medan litteratur från Nordafrika (Maghreb) oftare behandlas tillsammans med övrig arabisk litteratur.Den vidare betydelsen används bland annat av Norström Ridæus (1995), den snävare av Wästberg (1961) och Olsson & Algulin (1995) samt i Store norske leksikon. Gerald Moore skriver i förordet till sin Twelve African Writers att ”there is more basis for [including North and North-East Africa] than is always recognized by campaigners for an exclusively black perspective” (s. 11), medan Oyekan Owomoyela i A History of Twentieth-Century African Literatures menar att ”while they share some historical experiences ... with the countries below the Sahara, they are in fact Arab in culture, outlook and lingua franca, and they perceive themselves as part of the Arab world” (s. 1).
Den subsahariska litteraturen brukar i sin tur delas in efter region (Västafrika, Sydafrika/södra Afrika och Östafrika) och/eller efter språk (främst de forna kolonialspråken engelska, franska och portugisiska, men även ”äktafrikanska” språk som swahili, och i Ekvatorialguinea finns litteratur på spanska). Afrika har producerat fem nobelpristagare i litteratur: nigerianen Wole Soyinka (1986), egyptiern Naguib Mahfouz (1988), sydafrikanskan Nadine Gordimer (1991), hennes landsman J.M. Coetzee (2003), och tanzaniern Abdulrazak Gurnah (2021).
Muntlig litteratur miniatyr|stående|En griot i Senegal. Teckning från 1890. Muntlig berättartradition har spelat en stor roll i det subsahariska Afrika. Många språk saknade skriftspråk, och litteraturen, i form av myter, hjältesagor och sånger, fördes därför vidare muntligt av barder. I Västafrika kallas sådana barder grioter, och i södra Afrika imbongi. Den muntliga litteraturen är fortfarande levande på många ställen på kontinenten, speciellt i Västafrika. Barderna är framstående i samhällena, och yrket går ofta i arv. Norström Ridæus (1995), s. 9.
Den muntliga litteraturen tar flera olika former, allt från små underfundiga epigram till stora epos, och sträcker sig från det vardagliga till det mytologiska.Rønning (2009). Traditionen är förstås olika från samhälle till samhälle, beroende på hur man har levat i samhällena. I de före detta stora rikena i Västafrika handlar litteraturen om rikets historia, och hyllar hjältar och härskare. Diktaren var en centralgestalt i dessa riken, eftersom han tolkade historien åt härskarna och legitimerade deras styre. I mindre, kommunalistiska samhällen uttrycker diktningen snarare samhörigheten mellan samhället, individen och naturen. Det muntliga framförandet sker i samspel med åhörarna, varför litteraturen är i ständig förändring. Berättelserna framförs ofta i sång. Sagorna är sedelärande och uppfostrande, och deras funktion är att bevara folkets historia, men också att roa. Norström Ridæus (1995), s. 9-10.
Kolonialismen gjorde att den muntliga traditionen förlorade i betydelse, och god litteratur skulle skrivas på européernas språk.Norström Ridæus (1995), s. 10. Den muntliga diktningen behandlades därför något styvmoderligt, och har inte på allvar nedtecknats och spridits till en bredare publik förrän på 1960-talet.
Den muntliga traditionen har varit viktig för många moderna västafrikanska författare: i senegalesen Birago Diops bok Les contes d’Amadou Koumba (1947, på svenska som Amadou Koumbas berättelser, 1979) är berättaren en griot vid namn Amadou Koumba, och guineanen Camara Laye har i Le maîte de la parole (1978) låtit en griot berätta om Malirikets kejsare Sundiata. Det nigerianska yorubafolkets sagor har använts av bland andra Amos Tutuola och Wole Soyinka. Även i Östafrika har den muntliga litteraturen varit en inspiration för moderna författare.
Somalia fick inte något eget skriftspråk förrän 1972, men har haft en lång muntlig tradition och har kallats ”ett land befolkat av poeter”.
Skriven litteratur miniatyr|Karta över officiella språk i Afrika.
afrikaans arabiska engelska franska
portugisiska spanska swahili övriga afrikanska språk Äldre litteratur Länderna i Nordafrika utvecklade tidigt skriftspråk. Redan i forntiden skrevs i Egypten litteratur på egyptiska med hieroglyfer. Under århundradena före Kristi födelse uppstod i Etiopien språket ge'ez, vars skriftspråk, även det kallat ge'ez, än i dag används för amhariska. Etiopien hade sin storhetstid under medeltiden, och från denna tid (slutet av 1200-talet till början av 1500-talet) härstammar landets berömda regentkrönikor.Norström Ridæus (1995), s. 7.
Under 600-talet invaderade arabiska muslimer Nordafrika, och förde med sig sitt språk till regionen. Arabiseringsprocessen gick fort, och nordafrikanska författare skrev på arabiska dels poesi, dels vetenskaplig litteratur inom filosofi, teologi och naturvetenskap.Norström Ridæus (1995), s. 7-8. Västafrika påverkades under medeltiden av araberna och övertog deras skriftspråk. Kejsaren Sundiata av Mali på 1200-talet var en stor vän av det arabiska språket, och uppmuntrade det vid sitt hov. Andra folk, som hausa, använde arabiskt alfabet till sitt eget språk, som dittills hade saknat skrift. Norström Ridæus (1995), s. 8.
Bantuspråket swahili vid den östafrikanska kusten skrevs även detta ursprungligen med arabisk skrift. Ett av de äldsta exemplen på swahililitteratur är Idarus bin Othmans dikt Hamziya, som skrevs 1652 på ön Pate utanför nuvarande Kenyas kust. Dikten är en översättning av en egyptisk hyllningsdikt från 1200-talet. Norström Ridæus (1995), s. 8-9.
Redan från och med 1600-talet förekom det även att afrikaner skrev på europeiska språk, men mycket av denna litteratur har egentligen inget med Afrika att göra. Några exempel finns dock, som Olaudah Equianos självbiografi Equiano's Travels: His Autobiography. The Interesting Narrative of the Life of Olaudah Equiano or Gustavus Vassa the African (1789), som skildrar slavhandeln i Afrika och livet som slav.
I slutet på 1800-talet började man i större utsträckning skriva litteratur på inhemska afrikanska språk, främst på grund av missionens inflytande. Missionärerna gav på egna förlag ut litteratur på de inhemska språken för att främja läskunnigheten. Det var framför allt i de brittiska kolonierna som litteraturen på afrikanska språk uppmuntrades, medan fransmän och portugiser ville skapa en elit av assimilerade afrikaner som skrev på europeiska språk. Det var därför framför allt i Nigeria och Ghana samt i Sydafrika som det gavs ut litteratur på inhemska språk. I Västafrika skrevs det poesi på språk som yoruba, igbo, twi, ewe och fanti, medan det i Sydafrika kom romaner, noveller och diktsamlingar på sesotho, xhosa och zulu. Mest berömt av de tidiga sydafrikanska verken på inhemska språk är sesothoförfattaren Thomas Mofolos historiska roman Chaka (1925), om zulukungen med samma namn.
Modern litteratur Det är först efter andra världskriget som den skrivna afrikanska litteraturen blommat upp. Tidigare var litteraturen i huvudsak muntligt traderad, och spreds inte utanför kontinenten. Under självständighetskampen blev dock skriven litteratur viktig.Olsson & Algulin (1995), s. 602. De flesta afrikanska författare har utbildat sig i Europa eller USA, och valt något av kolonialspråken engelska, franska eller portugisiska för att nå ut till en större läsekrets. Därför är den mesta litteratur som sprids till väst skriven på något av dessa språk, medan litteraturen på stora kulturbärande språk som swahili eller kikuyu inte blir lika läst utanför sina respektive kulturområden.
Efter kolonialismens fall spred sig en eufori över kontinenten. Man hade stora förväntningar på framtiden, och litteraturen, som fram till dess hade varit agiterande och vänt sig till utlänningar för att få över dem på självständighetsrörelsernas sida, vände sig nu i stället till afrikaner. Självständighetsyran kom emellertid snart att vändas i besvikelse när folk insåg att maktstrukturerna knappast förändrats efter självständigheten. Det ekonomiska herraväldet ägdes fortfarande av européerna. På 1970-talet blev litteraturen därför alltmer radikal, och romaner med socialistisk och kommunistisk syn på samhället övervägde långt in på 1980-talet. På 1980-talet gick många författare tillbaka till rötterna, och den historiska romanen blev alltmer populär. Författarna gick under denna tid tillbaka i historien för att rätta européernas felaktiga bild av kontinenten. Samtidigt återupptäcktes den traditionella muntliga litteraturen, och i slutet av årtiondet och början av 1990-talet gav flera yngre författare ut verk som influerats av den inhemska litteraturtraditionen, bland annat nigerianske Ben Okri från yorubafolket och zimbabwiske Chenjerai Hove från shonafolket.Norström Ridæus (1995), s. 16.
Mot 1980-talets slut uppmärksammades även kvinnorna mer i litteraturen, då den sydafrikanska Zoë Wicomb och den zimbabwiska Tsitsi Dangarembga gav ut sina debutromaner.Norström Ridæus (1995), s. 16-17. Sedan dess har flera andra kvinnor, som nigerianska Chimamanda Ngozi Adichie och sydafrikanska Marlene van Niekerk, nått stora internationella framgångar.
Franskspråkig litteratur Négritude
Négrituderörelsen var den första och viktigaste av de moderna litteraturströmningarna i Afrika. Den uppstod i 1930-talets Paris bland studenter från Karibien och Västafrika, och tog inspiration bland annat från negrismo-rörelsen, som uppstått på Kuba 1927. Rörelsens mål var att återge afrikanerna deras självkänsla genom att göra dem stolta över sin kultur. Dessutom var den viktig för att ge afrikaner argument mot kolonialisternas anspråk på kulturell överlägsenhet. Framför allt motsatte man sig den franska assimileringspolitiken, där afrikaner uppmuntrades att ta avstånd från allt som var afrikanskt och i stället vända sig till den franska kulturen, och man ogillade även den äldre generationens villighet att göra detta.
I stället ville man återuppväcka den afrikanska kulturen, som ansågs vara något helt annat än materialismen och själlösheten i väst. Västerländska litterära värderingar som individualism, skepticism, materialism och förnuft byttes ut mot ”afrikanska” värden som rytm, känsla, andlighet och sinnlighet. Samtidigt hade många västerländska intellektuella efter första världskriget vänt sig mot den europeiska kulturen, som orsakat så mycket lidande, och letade i stället inspiration hos främmande kulturer. Bland de europeiska författare som intresserade sig för det afrikanska fanns D.H. Lawrence, Blaise Cendrars och André Breton, och i konsten tog Pablo Picasso och kubisterna stort intryck av den afrikanska konsten.Norström Ridæus (1995), s. 150.
miniatyr|stående|Léopold Sédar Senghor. En förgrundsgestalt för négrituderörelsen var senegalesen Léopold Sédar Senghor, som förutom att bli rörelsens främsta teoretiker även är en av Afrikas viktigaste poeter. Andra viktiga aktörer i rörelsen var Aimé Césaire från Martinique och Léon Damas från Franska Guyana. Tidskriften Présence Africaine, vars första nummer kom ut 1947 i Paris och Dakar, blev en viktig kugge i rörelsens maskineri, och många av rörelsens ideologer skrev om afrikansk kultur i tidskriften.Norström Ridæus (1995), s. 150-151.
1948 gav Senghor ut Anthologie de la nouvelle poésie nègre et malgache de langue française, med ett berömt förord av Jean-Paul Sartre. Denna antologi hålls ofta som négrituderörelsens viktigaste verk.Norström Ridæus (1995), s. 151. Camara Layes L’enfant noir (1953) och Ferdinand Oyonos Un vie de boy (1956) och Le vieux nègre et la médaille (1956) var andra tidiga viktiga verk, som lade grunden till en kulturell nationalism i Västafrika.Norström Ridæus (1995), s. 11.
Négrituderörelsen var tämligen löst sammansatt, och själva namnet ”négritude” myntades först 1939, i Césaires dikt ”Cahier d’un retour au pays natal”.