Carl Gustaf Widlund, född 11 november 1887 i Haga församling i Göteborg, död 2 maj 1968 i Karlstad i Värmland, var en svensk damastvävare och godsägare. Han anses som en av Sveriges skickligaste damastvävare genom tiderna.Carl Gustaf Widlund i Konstnärslexikonett Amanda.
Widlund lärde damastteknik vid Johanna Brunssons vävskola i Stockholm och vid Borås vävskola. Han gjorde studieresor i Europa. Widlund donerade vid sin död 1968 hela sin kvarlåtenskap inklusive godset Tranjerdstorp utanför Karlstad i Värmland, till Nordiska museet. I testamentet ingick kvarlåtenskapen av elva damastvävstolar, vävredskap, mängder av textilier, vävjournaler och mönster, brev, foton, dagböcker och kassaböcker. Han var den siste i kedjan av damastvävare, ett manligt yrke med traditioner i Sverige från 1700-talets början. I den ingick bland annat det damastväveri som gjort hans namn känt.Ingrid Martelius, Svenskt Konstnärslexikon, Allhems Förlag, Malmö, 1967, band 5, sidan 670.
Berit Eldvik på Nordiska museet har i sin bok om Carl Widlund, Den dansande damastvävaren, lyft fram hans livsöde och bakgrunden till det sista stora handväveriet för förstklassigt damastduktyg, det yppersta som funnits i Sverige under 1900-talet.
Släktförhållanden Carl Widlund föddes på barnbördshuset i Göteborg med okända föräldrar och han noterades som oäkta. Han kyrkobokfördes under namnet Carl Gustaf Zetterlind. Modern Johanna Christina Zetterlind (1859–1894)https://sok.riksarkivet.se/folkrakningar?Efternamn=zetterlind&DatumFran=1859&DatumTill=1859&Folk1860=true&Folk1870=true&Folk1880=true&Folk1890=true&Folk1900=true&Folk1910=true&Folk1930=true&Lan=14&AvanceradSok=False&page=1&postid=Folk_102647083&tab=post#tab uppgav sig vara hans fostermor och hon var bosatt i Göteborg, där hon bedrev skohandel. Tillsammans med Widlunds far Carl Gustaf Widlund (1850–1902), en förmögen garverifabrikör, läderhandlare och grosshandlare i Örebro, hade hon tre barn. Fadern drev mycket framgångsrikt grosshandel med skor, läder och skomakeritillbehör och vid hans död 1902 framkom faderskapet genom hans testamente. Carl Widlund fick dock inte tillgång till sitt stora arv förrän flera år senare då hans ingifte släkting och förmyndare Alfred Hahn avled 1920.
Widlunds äldre syster Elin (1884–1969) utbildade sig till konstnär och gifte sig 1905 med konstnären David Wallin. Den andra systern, Hilda Sofia Zetterlind (1886–1974), gifte sig 1908 med en dansk vid namn Aage Simonsen och flyttade till Köpenhamn. Widlund var vidare morbror till konstnärerna Bianca Wallin och Sigurd Wallin.
Utbildning Carl Widlund genomgick en tvåårig utbildning vid Frans Schartaus Handelsinstitut i Stockholm 1903–1905. Därefter fick han sommaren 1905 anställning på kontoret i C.A. Carlssons Läderhandel och Skofabrik på Drottninggatan 22 i Örebro, där han stannade till februari 1908. På fritiden fanns han ofta i vävsalen hos Nina von Engeström. Sedan fick han lantbruksutbildning och till hösten 1908 fortsatte han studierna med vävutbildning.
Hos Nina von Engeström och Johanna Brunsson
Carl Widlund var aldrig elev på någon av de vävskolor som drevs av Nina von Engeström (1838–1908) eller Johanna Brunsson (1846–1920). Som 15-årig gymnasist i Stockholm uppsökte Widlund Johanna Brunssons vävskola och lärde sig damastteknik, fastän inte formellt som elev.
Vid sin död överlät von Engeström en stor del av sina mönster, det vill säga förlagor till mönster, till Widlund. Parallellt med de Ekenmarkska mönsterböckerna är det sannolikt så att dessa två verk var de som kom att vara stilbildande för all slags vävning ända in i våra dagar.
Som 17-åring vävde Widlund en matta i rött och gult i dubbelväv med mönstret Blomsterhorn ur Johan Erik Ekenmarks vävbok i ullgarn på bomullsvarp. Familjen Ekenmark var en svensk vävarfamilj från Östergötland. Carl Widlund tyckte att det var roligt med sådant som ingen annan gjorde. Han prövade även på andra textila tekniker, inte bara vävning. Det kunde vara sömnad, broderi, virkning, stickning, spetsvirkning, att sy venetiansk spetssöm (vilket var en modevåg 1906–1917) till infällning i dukar och gardiner eller i linneplagg,Venetianskt broderi till infällning i dukar och gardiner eller i linneplagg. Spetssömnad lanserades och lärdes ut på kurser av Hilda Starck-Lilienberg, som ville återuppliva de gamla venetianska sydda spetsarnas teknik. Det blev en mycket förgrovad variant, men venetiansk spetssömnad var en modevåg under perioden 1906-1917. spetsarbeten i filébroderi (Filé från franskans ”filet” som betyder en fin tråd, är ett broderinät, som skapas genom så kallad filéknytning), korssömsbroderier till spjällsnören för kakelugnar, kaminer eller vedeldning, kuddar och mattor, fina hålsömmar på lakan och örngott av linne, hålsöm och vackra monogram på näsdukar, egenhändigt vävda handdukar, bordsdukar och servetter i damast och dräll. Det var bara knyppling, en form av handarbete för att tillverka spets, hade han aldrig prövat på.
Borås vävskola
Hösten 1908 fortsatte Widlund studierna och han började som elev på den ett och ett halvt år långa vävutbildningen vid Borås vävskola. Där fick han för första gången väva damast i en handvävstol försedd med jacquardmaskin. Skolan i Borås var framförallt inriktad på industrins behov av skickliga vävingenjörer. Undervisningen gällde såväl handvävning som maskinvävning. Utbildningen gav ingående kunskaper om alla typer av maskinvävstolar. Arthur Krebs var då huvudlärare i teoretisk och praktisk vävnadskonst.
Slöjdutställningen i Örebro 1911 Duken med Örebro slott och invävda stadsvapen för Örebro stad och Närke med ett stort drakslingemönster omkring, som Carl Widlund komponerat och vävt på Borås Wäfveri, gav honom en bronsmedalj på Slöjdutställningen i Örebro 1911. Widlunds släkting, fabrikören Anton Hahn,Fabrikör Anton Hahn var ingift morbror till Carl Widlund. Anton Hahns bror, Alfred Hahn, var gift med en syster, Augusta Hahn, till Carl Gustaf Widlund senior, Carl Widlunds far. var vice ordförande i utställningens styrelse. Vid samma tillfälle ställde han ut närmare 25 alster, förutom den egenhändigt tillverkade lilla vävstolen. Några år senare fick Widlund också guldmedalj för servetter i damastdräll på en hemslöjdsutställning i Örebro.
Resor och studiebesök Efter utbildningen på vävskolan i stannade Carl Widlund kvar ytterligare en tid i Borås. Han praktiserade i olika väverier under åren 1910–1921 samt gjorde resor och studiebesök. Widlund företog i konststudiesyfte resor i Europa, han besökte de flesta västeuropeiska länderna samt Ryssland och norra Afrika.
Sommaren 1910 gjorde han en lång utlandsresa. Resan gick till Köpenhamn, genom Tyskland och till Paris och Lyon och vidare till Monte Carlo. Lyon var vid mitten av 1800-talet centrum i Europa för sidentillverkningen. Han gjorde kortare studiebesök vid olika väverier. I Tyskland besökte han vävskolan i en sidenfabrik i Krefeld. I Lyon besökte han sidenväverier och köpte med sig en del vävredskap. I november 1911 gav han sig ut på nästa längre resa. Resan gick från Göteborg sjövägen till Bordeaux. I södra Frankrike besökte han Pau och reste vidare till Spanien, där han besökte Cartagena, Madrid och Toledo. Han tog sig över till norra Afrika, där han besökte Marocko och Tunisien. Med båt reste han vidare till Neapel och besökte sedan Rom, Florens, Venedig och Milano samt den Franska rivieran, och kom till Wien, Prag och Dresden. I juni 1912 återkom han till Örebro. I maj 1913 var han på en 10 dagars resa till Ryssland, då han besökte Moskva, Sankt Petersburg och även Riga. Våren 1914 vistades han två månader i Hannover, där han tog pianolektioner och ridlektioner.
Åren 1914–1915 gick Widlund i Rösiös lantbruksskola på Hagaberg i Jönköping. Utbildningen var på sex månader och i huvudsak anpassad för hemmansägare och småbrukare och syftade till att deras verksamhet skulle utvecklas till en samhällets motpol mot industrialism och stadskultursmåbrukare. 1916 vistades han i Danmark som jordbrukselev, där han praktiserade. Året efter fortsatte han med Önnestads lantmannaskola nordväst om Kristianstad. Åren 1918-1919 arbetade han som kassör i Oskarshamn. 1920 arbetade han som kamrer på en större gård i Kimito i Finland. Det var där han fick bud om att släktingen Alfred Hahn avlidit i november 1920 och han reste då genast tillbaka till Sverige.
Arvet av Nina von Engeströms mönsterpatroner och jacquardmaskiner
Den unge Carl Widlund var en vetgirig besökare i Nina von Engeströms vävskola i Örebro. Där såg han för första gången en damastvävstol och det var efter detta tillfälle som han byggde om sin egen vävstol för damastvävning. Vid hennes död 1908 fick Widlund överta alla hennes mönsterpatroner från väveriet.
Nina von Engeströms vävskola i Örebro antog sina första vävelever på 1890-talet och hann utexaminera 360 vävare före år 1900. Skolan hade 26 vävstolar, varav en jacquardvävstol för damastvävning. 1899–1900 byggdes von Engeströms största damastvävstol för två jacquardmaskiner, som kom att kallas ”Jättestolen” eller ”Jumbo”, med sina 310 cm som vävbart innermått. Efter hennes död 1908 stodoanvänd i 17 år innan den, tillsammans med mönster, övertogs av Carl Widlund på Tranjerdstorp. På 1950-talet började i Österplana skola på Kinnekulle Anna-Brita och Josef Edvinsson att väva damast. Från 1968, efter Carl Widlunds död, vävde de på nio vävstolar från Tranjerdstorp. 1991 övertogs vävstolarna av Klässbols linneväveri. Vävstolen återfinns nu på Klässbols linneväveri i Värmland.
Arvet från Gustaf Hellgrens linneväveri Av Hilda Hellgren fick Widlund stöd och hjälp när han själv började väva damast. Hon var dotter till ägaren av Hellgrens linneväveri i Örebro. Hellgrens verkstad lades ner 1886 och mönstersamlingen tillföll 1910 Carl Widlund. 1922 startade Carl Widlund startade sitt damastväveri på Tranjerdstorp. Hilda Hellgren engagerades av Nina von Engeström något år in på 1900-talet och vävde åt henne till omkring 1906-1907. Hon kom att få stor betydelse för Widlunds senare verk.
1910 skänkte Hilda Hellgren hela sin mönstersamling till Widlund. Mönstersamlingen innehöll de så kallade patronerna på cirka 50 pappersark, som låg förvarade i en 1700-talskista i vedboden till väveriet, samt en av vävstolarna. Hellgrens linneväveri betjänade ett stort område med kundkrets på herrgårdar och i borgarhem i Närke, Västmanland och Södermanland och i själva Örebro. Hellgrens vävar var inte märkta, varför de idag är svåra att identifiera, även om de mönster som väveriet använt i huvudsak är kartlagda. Eftersom flera av mönsterpatronerna är från faderns tid och sannolikt kopierade från dennes tid i Vadstena och Norrköping försvåras identifieringen. Carl Widlund övertog en av Hilda Hellströms simpelvävstolar redan 1910 och då fick han även hennes mönster (mönsterpatroner) från väveriet. När Widlund övertog mönsterpatronerna hade flera av dem varit i bruk i hundra år redan och han fortsatte att använda dem. Den upptecknade bindningen kallas ”mönsterpatron” och själva teckningsarbetet ”patronering”.
Godset Tranjerdstorp