miniatyr|höger|Landskapets vapen. miniatyr|höger|Finlands historiska landskap visas i blått. Åland ligger längst västerut, och gula linjer markerar dagens landskapsförbund.

Ålands historia sträcker sig från de första bosättningarna omkring 4200 f.Kr. till dagens självstyrande landskap inom Finland. Under förhistorisk tid utvecklades en bofast kultur på ögruppen, som i början av 1000-talet kristnades och blev en integrerad del av det svenska riket.

Efter Freden i Fredrikshamn 1809 överfördes Åland tillsammans med Finland från Sverige till Ryssland och ingick därefter i det autonoma storfurstendömet Finland. Under den ryska tiden (1809–1917) uppfördes bland annat Bomarsunds fästning, och staden Mariehamn grundades.

När Finland utropade sin självständighet 1917 växte kravet bland ålänningarna på återförening med Sverige. Efter beslut i Nationernas förbund 1921 förblev Åland finskt, men erhöll omfattande självstyre som trädde i kraft 1922. Sedan dess har självstyrelsen gradvis utökats genom lagändringar och internationella avtal.

Ålands förhistoria

Stenålder Efter istiden låg Åland helt under havet men sedan höjde sig Åland ur havet. De första topparna var de högsta höjderna och ibörjan var landytan liten bara skär i ytterskärgården. Den största anhopningen av boplatser med 15 från stenåldern har påträffats i en mindre dalen i Långbergsöda i Saltvik. Dalen ligger mellan bergsområdena Orrdalsklint och Långbergen som var de som först stack upp havet. Mellan höjderna bildade dalgången en skydda vik på vars sluttningar bosättningarna låg. Allt efter att vattennivån sjönk kunde boplatserna flytta nerför dalen sidor. De tidigaste fynden hör till den kamkeramiska fångstkulturen. Här är alla kamkeramiska perioder företrädda. Befolkningen fick sin utkomst av sälfångst. Stenföremålen tillverkades av lokala porfyritiska stenarter. Bosättningarna i området täcker en tidsperiod på 3500 år. Den östliga kamkeramiska kulturen ersätts av den yngre gropkeramiska. De äldsta spåren av människor är från omkring 4200 f.Kr., då området befolkades från det nuvarande Finland.

Åland hade senare besök av människor som tillhörde båtyxkulturen. Lite tidigare kom den östsvenska boplatskulturen senare omdöpt till den gropkeramiska kulturen. Malstenar visar att även växtodling praktiserades Keramiken var profilerade och lerkärlen hade oftast spetsig botten med dekorationer med stämpelavtryck och gropar. Egenartade eldstäderna var ofta rektangulära förekommer men tillsammans med vanliga härdar. Befolkningen levde alltjämt främst av fiske, sälfångst, och fågeljakt. Särskilt hårt jagades grönlandssäl som då fanns i Östersjön. Fynd från bland annat Jettböle visar på ett ekonomiskt uppsving under denna period. Grönlandssälen dog dock ut mot slutet av stenåldern, eventuellt på grund av jaktöverexploatering. Under den gropkeramiska kulturens slutskede finns även tecken på boskap och boskapsskötsel.

Jettböle i Jomala är den viktigaste gropkeramiska fyndplatsen. Platsen började användas för cirka 5 000 år sedan. Jettböle är känt för sina fynd av leridoler omkring 50 st har hittats. Idolernas dekor avbildar troligen kläder eller möjligen kroppsutsmyckning. Idoler är inte kända inom den snörkeramiska kulturen, så troligen kommer de från den kamkeramiska / gropkeramiska kulturen. Bevarade ben från platsen är i gott skick och de har varit föremål för speciell uppmärksamhet. De innehåller människoben av olika kön och åldrar som bär tydliga spår av snitt. Spåren kan höra samman med kannibalism men det finns också andra tolkningar. En 160 cm lång man hittades i en grav i Jettböle. Han var gravlagd i hockerställning och graven, som saknade gravgåvor har tolkats som tillhörig båtyxkulturen men fyndtomhet gör slutsatsen osäker. Skelettgraven var länge ansedd för att vara Finlands enda skelettgrav som bevarats från stenåldern meb senare dateringar vill föra graven till bronsåldern. Graven är daterad till cirka 1690–1440 f.Kr.

Bronsålder Forskningen om bronsålder och senneolitikum har inte varit så intensiv som för stenåldern. Äldre bronsålderskeramik är främst känd från neolitiska boplatser. Den yngre bronsåldern representeras främst av den mest utforska platsen Otterböte på ön Kökar och vidare av boplatsen Tjärnan i Saltvik. Fyndmaterialet på båda platserna är mycket unikt, så kunskaperna dessa båda platser lämnar om bronsåldern på Åland är små. Bara några få metallfynd från bronsåldern är kända från Åland. En miniatyrkniv i brons är ett fynd från ett mindre röse i Långbergsöda. Fyndet kom fram under utgrävning 1989. Kniven dateras till äldre bronålder Montelius period II eller III. Kniven liknar ett exemplar från södra Sverige, även om den åländska är större. Ett kortsvärd och en dolk av brons hittades 1894 i ett stort röse i Sundby, som var 21 m i diameter och över 2 meter högt. Båda föremålen är sydskandinaviska och från början av bronsåldern. Efter att de hittats kom de först till Sverige men har återlämnats till Åland av SHM.

Hägnaden vid Hummelmyr, Sunds socken måste ses som en neolitisk boplats, men skärvor av bronsålderskeramik, och ett "golvlager" dokumenterades vid en utgrävning 1938 och hägnaden kan vara anlagd under bronsålsdern. En bit brons hittades också möjligen en svårt skada rakkniv. Gravfältet Grytverksnäset med flera rösen och skeppssättningar, ligger nära en bit öster om hägnaden. Ålands största skeppssättning från bronsåldern, 12x3 m, finns på det gravfältet. Malstenar hittades i två av rösena vid Grytverksnäset. Den för forskarna kända boplatsen finns i Otterböte på Kökar. Det är också en av bäst utforskade boplatserna. Docent Kenneth Gustavsson beskriver boplatsen i sin avhandling Otterböte – New Light on a Bronze Age Site in the Baltic. Kenneth Gustavssons resultat var mycket överraskande då de redovisades kort i hans förord till avhandlingen:

” Sammantaget indikerar analyserna att Otterböte-kärlen, av vilka cirka 300 är identifierade, inte tillverkades lokalt eller i en åländsk miljö. Tvärtom måste deras ursprung sökas inom Lausitz kulturen i södra Östersjön. Eftersom det var en säljaktplats betyder det att jägarna, som besökte Otterböte omkring år 1000 f.Kr, också måste ha kommit söderifrån och tagit med sig alla kärlen. Slutsatsen är att Otterböte var en vinterplats, där de sydliga jägarna tillbringade ett par månader i väntan på att jaktsäsongen skulle börja. ”

Järnålder Bosättningen på Åland har varit kontinuerlig från bronsålder till nutid. Under den äldre järnåldern (500 f.Kr. – 500 e.Kr.) minskade sälfångsten och fiskets betydelse till förmån för ett mer utvecklat jordbruk med boskapsskötsel som emellertid fortsatt kompletterades med sälfångst och fiske Eftersom havet fortsatt var ett viktigt näringsfång ligger flera gravfälten från den äldre järnåldern fortfarande vid havet. Gravar påträffas även inåt land vid de nya åkrarna som anlagts. Under förromersk järnålder minskar fynden och de flesta görs på Åland huvudö. Spåren efter kontakter minskar också i fynden.Omkring 500 e.Kr. intensifierades kontakterna västerut igen. Nya gravskick med höggravar, ofta kallade gravkummel kan möjligen vara en följd av kolonisation från Mellansverige. Gravfält med äldre gravar blandade med det nya gravskicket kan betyda att de nya invånarna blev väl mottagna av den åländska befolkningen. Fynd av mynt från Arabien antyder att ålänningar deltog i vikingafärderna i österled. Eftersom det hedniska gravfältet upphör och de yngsta förkristna gravarna är från 1000-talets första hälft, vilket tyder på ett tidigt kristnande av Åland. Fynd på ön visar att bosättningarna har fortsatt på samma platser och den medeltida bebyggelsen fortsätter den förhistoriska.

Medeltiden (1050–1520)

Kristendomen etablerades på Åland under tidigt 1000-tal.

På 1200-talet införlivades Åland i det svenska väldet. Åland låg centralt placerat under 1200-talet då kung Valdemars segelled förband Blekinge med Estland via den svenska ostkusten, Åland och Finlands sydkust. Genom Åland gick leden via Lemböte (Lynæbøte), Föglö (Fyghelde) och Kökar (Thiyckækarl). Under 1200-talet uppfördes de första stenkyrkorna (Eckerö, Hammarland, Jomala, Finström, Saltvik, Sund och Lemland) och Åland anslöts till Åbo stift, vars biskop mellan 1309 och 1321, Ragnvald II, var ålänning.

Åland var administrativt indelat i tredingar med egna domare, och ett landsting är känt från 1322. Detta landsting sammanträdde vid handelsplatsen i Saltvik. Åland hade också en kunglig uppbördsman, som 1328 blev fogde och senare slottsfogde på borgen Kastelholm. Formellt var slottsfogden underordnad hövitsmannen vid Åbo slott, men Kastelholm hade ofta egna hövitsmän. Kastelholms slott omnämns första gången 1388 i skrift i bouppteckningen efter Bo Jonsson Grip. Borgen låg ursprungligen på en liten holme, men har i dag, genom landhöjningen, vatten på endast två sidor. Under 1300-talet tillkom stenkyrkor även i skärgården: Föglö, Kumlinge och Kökar.

Vid mitten av 1400-talet grundades ett franciskanerkloster på Kökar i Ålands södra skärgård. Dessutom byggdes stenkyrkor i Geta och på Vårdö. Även en ny stenkyrka uppfördes i Finström på den gamla kyrkans plats. Åland lydde under Österlandens lagman och från 1435 under Norrfinne lagsaga.

I samband med stridigheterna kring unionskungen Hans härjade den danska flottan Sveriges kuster. I juli 1507 intog den danske kaptenen Søren Norby Kastelholms slott. År 1509 blev Søren Norby häradshövding över Åland, och befälhavaren på Kastelholms slott ersattes av dansken Lyder van Offense.Edgren, Törnblom (1993), s. 404

Tidig modern tid, "nya tiden" (1523–1809) 1523, under Gustav Vasas regering, befriades Åland slutligen från de danska trupperna och tiden fram till finska kriget kallas i Ålands och Finlands historia för den "Nya tiden".

Åland var under en följd av år (1524–1537) förlänat till riksrådet Ivar Fleming, som också var lagman i Norrfinne lagsaga, men Ålands drogs därefter in till kronan. 1556 införlivades Åland i det hertigdöme som av Gustav Vasa åt sin son, hertig Johan. Hertig Johan höll hösten 1571 sin bror kung Erik XIV med hustrun Karin Månsdotter fängslade på Kastelholms slott. 1569 förlänades änkedrottning Katarina Stenbock, Gustav Vasas tredje gemål, Åland som hon innehade till 1603.

Under första halvan av 1600-talet bildade Åland ett eget ståthållardöme under Hans Johansson till Ålekvarn, Jöran Wulfstorp och Stellan Otto von Mörner. 1634 års regeringsform omstrukturerades Finland, och då fördes Åland samman med Egentliga Finland till ett landshövdingdöme, vilket fanns kvar ända till 1808. Drottning Kristina inrättade postvägen mellan Stockholm och Åbo, via Åland 1638 för att tillfredsställa behovet av en snabb postgång inom riket. Postreformen innebar att särskilda postbönder utsågs för att sköta posttransporterna längs postvägen som budkavle hela vägen mellan Stockholm och Åbo. Bönderna i skärgården delades in i postrotar med så många män som behövdes för att bemanna en postrotebåt. På Åland dömdes åren 1666-70 nio kvinnor till döden i häxprocesser.