Grethe Fenger Møller, född 6 november 1941 i Frederiksberg, är en dansk politiker (Det Konservative Folkeparti) och jurist. Hon var arbetsminister i Poul Schlüters första regering, och var således den första kvinnan i Danmark som innehade den ministerposten. Hon var även den första kvinnan från Det Konservative Folkeparti som tilldelades en ministerpost. Hon är också känd för att ha varit ordförande för Dansk Kvindesamfund (DK) och profilerat sig som en borgerlig feminist.
Uppväxt och kvinnopolitik Grethe Fenger Møller växte upp i ett konservativt präglat hem i det välbärgade Frederiksberg och är dotter till avdelningschefen Torben Fenger Møller och Ebba Edith Jensen. Föräldrarna skilde sig när hon var två år gammal, och hon flyttade tillsammans med sin moder till sin farfar. Hon växte upp och tog studentexamen från Marie Kruses Skole 1961 och gjorde sedan ett studieuppehåll i USA vid Hamline University i delstaten Minnesota, innan hon började studera juridik vid Köpenhamns universitet.
Hon tog kandidatexamen 1969 och under studietiden hade hon anslutit sig till blåstrumpeföreningen Dansk Kvindesamfund (DK), och dess nybildade och rebelliska ungdomskrets. Hon var vice ordförande för denna krets 1965–1967, som hade kritisk hållning gentemot husmödrar och som ställde sig bakom kvinnors rätt och möjligheter till abort. Hon var en av DK:s representanter i International Alliance of Womens (IAW) kongress i London 1967, 21th Conference of the International Woman Suffrage Alliance och blev invald till dess styrelse. Hon var med om att upprätta en ungdomskommitté inom IAW och utforma dess principprogram. Hon var även en av talarna i den panel som dryftade ungdomarnas syn på könsroller. DK ungdomskrets i Köpenhamn splittrades 1968 och en del bröt sig ur DK. Grethe Fenger Møller valde att stanna kvar i DK.
Inom DK avancerade Fenger Møller med tiden till att bli medlem i dess styrelse och verksamhetsnämnden för dess landsorganisation. Senare blev hon ordförande för de familjepolitiska och internationella utskotten inom DK. Dessutom var hon medlem av Rådet for Internationalt Udviklingssamarbejde (1967–1976) och styrelsemedlem i Danske Kvinders Nationalråd (DKN) (1971–1982). På ett möte med DK:s Köpenhamnskrets i januari 1969 förespråkade hon ett upphävande av det traditionella äktenskapet, som innefattade principen om mannen som familjeförsörjare, och att man istället införde ett s.k. kontraktäktenskap, som bestod av juridiska och ekonomiska avtal mellan parterna. Inför folkomröstningen om Danmarks inträde i EG 1972 anslöt sig Fenger Møller till den kommitté som förespråkade att Danmark gick med.
Fenger Møller blev vald till landsordförande för DK 1974 och innehade denna post fram till 1981. DK:s medlemstal minskade dock med åren, eftersom det rådde interna motsättningar mellan hem- och förvärvsarbetande kvinnor och för att Rødstrømperne lockade flera yngre kvinnor under 1970-talet. Fenger Møller tog avstånd från Rødstrømperne och deras princip om att kvinnokampen var en klasskamp. Istället ansåg hon att kvinnokampen berörde alla kvinnor, oavsett klasstillhörighet. Som ordförande tog hon ställning för ett införande av en föräldraledighet på tre månader vardera för båda föräldrarna. Hon motsatte sig, likt en övervägande majoritet av DK:s styrelsemedlemmar, att låta DK anslutas till den s.k. Frankfurterresolutionen, som fastslog lesbianismen som ”en värdefull och livsnödvändig del av kvinnorörelsen”. Hon förklarade att man inte var emot lesbiska, men att hon röstade nej till resolutionen eftersom hon ansåg att den kunde misstolkas som att man var tvungen att vara lesbisk för att vara medlem i DK.
Vidare hade Fenger Møller efter avlagd examen tagit anställning som sekreterare i Socialministeriet och blev med tiden fullmäktig. 1975 blev hon ledare för dess ”Kvindeårssekretariat” och ingick i den danska delegation som deltog i FN:s kvinnokonferens. Därefter blev hon anställd i det då nyupprättade Ligestillingsråds sekretariat och blev dess ordförande 1987.
Politisk karriär Grethe Fenger Møller var sedan studietiden medlem av Det Konservative Folkeparti och hon blev medlem av partistyrelsen 1970. Hon var även aktiv inom lokalpolitiken i Frederiksberg, där hon var medlem av kommunstyrelsen 1974–1982 och 1989–1993, samt rådman och ordförande för ett flertal olika nämnder, däribland socialnämnden. Som ordförande i socialnämnden var Fenger Møller inblandad i en tvist mellan kommunen och en kvinna på socialbidrag. Efter att kommunens biståndskontor hade gjort en värdering av kvinnans ekonomi lät man stoppa utbetalningen av bostadsbidrag till henne eftersom hon inte ville flytta till en billigare lägenhet som kommunen erbjöd. Enligt Fenger Møller var detta ärende inte i strid med kommunens praxis på området. Tillsammans med sin hyresgästförening drog hon kommunen inför rätta till de sociala klagomyndigheterna, fick rätt och tilldelades 40 000 kronor av kommunen.
Hon var under en kortare period även styrelsemedlem i den konservativa nomineringsgruppen i området Köpenhamn-Frederiksberg (1973). Hon ställde sedan upp som kandidat till Folketinget, först för Bispebjergs valkrets och sedan för den för partiet ”säkra” Brønshøjs valkrets. Till sammanhanget kan nämnas att hon vid valet 1975 hade förklarat den långsamma ökningen av förtroendevalda kvinnor i Folketinget med att kvinnor oftast inte ställdes upp i några valkretsar som ”säkert” ledde till en plats i Folketinget. Hennes egen nya valkrets var dock säker och hon blev invald 1977, tillsammans med kollegorna Mette Groes, f.d. vice ordförande för DK, och Karen Dahlerup, ordförande för Ligestillingsrådet. Fenger Møller utsågs till sitt partis arbetsmarknadspolitiska ordförande och hon kom i Folketinget att erkännas som en jämbördig antagonist med den socialdemokratiska arbetsministern, Svend Auken. Hon har även varit medlem av finansutskottet.
I oktober pågick diskussioner i Dansk Kvindesamfund om att inför det stundande valet till det då nyupprättade Europaparlamentet upprätta en tvärpolitisk valsedel med endast kvinnliga kandidater. Fenger Møller var en av dem som förespråkade en sådan valsedel, eftersom hon ansåg att kvinnorna inte skulle komma att få inflytande i det europeiska arbetet om man inte gjorde en extra insats för att underlätta kvinnors valbarhet. För denna insats försökte hon få med den stora paraplyorganisationen Danske Kvinders Nationalråd, som skulle kunna bidra till med de 60 000 underskrifter som man behövde för att upprätta en särskild valsedel.
Samtidigt som man arbetade för sin särskilda valsedel till Europaparlamentet, påbörjade DK en utredning om behovet av könskvotering på arbetsmarknaden. För detta kom hon att hamna i en strid med sitt eget parti, när hon i egenskap av ordförande för DK uttryckte en positiv hållning till positiv särbehandling av kvinnor. 1979 lade hon i Folketinget fram ett förslag som byggde på positiv särbehandling av kvinnor på arbetsmarknaden och inom utbildningssystemet. Detta förslag hade utarbetats i samarbete med ett antal kvinnoorganisationer och väckte konflikter inom Det Konservative Folkeparti, där främst partiets vice ordförande Palle Simonsen satte sig emot och uttryckte att Fenger Møller fick välja mellan Dansk Kvindesamfund och partiet. Partiledaren, Poul Schlüter, uttryckte Fenger Møllers rätt att inta excentriska ståndpunkter. Däremot höll han inte med henne och menade att positiv särbehandling stod i konflikt med frihetsidealen. Hon menade dock på att kvinnors underrepresentation inom beslutande organ var i direkt strid med dessa frihetsideal. Dessa motsättningar kom inte att hindra Fenger Møller från att bli utsedd till arbetsminister 1982, då Poul Schlüter bildade regering.
Arbetsminister 1982–1986 Då Grethe Fenger Møller tillträdde som arbetsminister i den borgerliga koalitionsregeringen i september 1982, innehade hon en av de mest konfliktfyllda ministerposterna. Danmark hade vid den tidpunkten runt 300 000 arbetslösa som följd av den ekonomiska krisen under 1970-talet, och flera stora konflikter mellan arbetsgivare och fackföreningar hade blossat upp med jämna intervall. Hon stod nu dessutom inför nedskärningar i bl.a. arbetslöshetsersättningen på order från arkitekterna bakom koalitionsregeringen, samt förväntningar om utökningar av arbetsmiljölagstiftningen och arbetsmarknadsutbildningarna. Grethe Fenger Møllers tid som Danmarks arbetsminister kom att präglas av omfattande stridigheter med såväl arbetsmarknadens företrädare som med regeringens stödpartier, samt sin antagonist Svend Auken.
Bland de första motionerna som hon tog ställning till som minister var ett förslag om ökad tillgång till deltidssysselsättning på den privata arbetsmarknaden, vilket lades fram av Venstres arbetsmarknadspolitiska ordförande Hans Jørgen Holm. Hon avvisade ett sådant ingrepp på den privata marknaden och fann stöd från såväl sin efterträdare i DK, Jytte Thorbek, som statsminister Poul Schlüter och Hans Skov Christensen från Dansk Arbejdsgiverforening (DA). Lika stort stöd fick hon dock inte då hon skulle genomföra nedskärningar i arbetslöshetsersättningen, då LO motsatte sig detta, och både LO och DA protesterade mot att löntagarna respektive arbetsgivarna skulle betala in högre belopp till arbetslöshetsförsäkringen. Även stödpartierna Fremskridtspartiet och Det Radikale Venstre satte sig emot reformen, som enligt regeringens kalkyler skulle innebära besparingar på 5 miljarder danska kronor. Motståndet mot de nya reglerna för arbetslöshetsunderstöd kulminerade i en strejk vid årsskiftet 1982/1983 bland tusentals av rederiet Burmeister & Wains tiotusentals hamnarbetare över hela landet. Fenger Møller meddelade att hon och regeringen uteslöt att förhandla med hamnarbetarna så länge de, mot de överenskommelser som ingåtts, fortsatte att strejka. Hardy Hansen, ordförande för fackföreningen Specialarbejderforbundet i Danmark (SiD), meddelade Fenger Møller att om dispens gavs hamnarbetarna i två år från de nya reglerna, så att förhandlingar mellan parterna kunde återupptas, skulle också arbetet återupptas. Hon lät dock meddela att hon inte var villig att ge någon ytterligare frist för förhandlingar, och att hamnarbetarna hade ägnat en av fristens två månader till att strejka istället för att förhandla om strukturen för de nya reglerna.