"Bohemian Rhapsody" är en låt av den brittiska rockgruppen Queen. Den skrevs av Freddie Mercury och återfinns på gruppens fjärde studioalbum A Night at the Opera från 1975. Låten har ingen refräng, utan består istället av tre huvuddelar: en ballad-del som avslutas med ett gitarrsolo, en operadel och en hårdrockssektion. Vid tiden då den gavs ut var "Bohemian Rhapsody" den dyraste singeln någonsin och är en av de mest komplexa låtarna i populärmusikens historia.
"Bohemian Rhapsody" var en stor framgång då den gavs ut som singel. Den låg etta på den brittiska singellistan i nio veckor och hade sålts i över en miljon exemplar i slutet av januari 1976. Låten nådde åter förstaplatsen 1991 i fem veckor efter Mercurys död och blev så småningom Storbritanniens tredje bäst säljande singel någonsin. Den nådde topplaceringar i flera andra länder också, däribland Kanada, Australien, Nya Zeeland, Irland och Nederländerna, och är en av de mest sålda singlarna någonsin. I USA nådde låten som bäst nummer nio 1976; men efter att ha varit med i filmen Wayne's World tog den sig in som nummer två på listan.
Trots ett blandat mottagande från recensenter så är "Bohemian Rhapsody" en av Queens mest populära låtar. Rolling Stone rankade den som nummer 166 på sin lista över "de 500 bästa låtarna någonsin". Till låten gjordes också en musikvideo som av många anses som banbrytande.
Historik miniatyr|250px|Freddie Mercury. Bakgrund och inspelning Freddie Mercury skrev det mesta av "Bohemian Rhapsody" i sitt hem i Holland Road, Kensington, i västra London. Producenten Roy Thomas Baker har berättat hur Mercury en gång spelade den inledande ballad-delen av låten på piano för honom: "Han spelade inledningen på piano, stannade upp och sa: 'och det är här operasektionen kommer in!' Sen gick vi ut och åt middag." Gitarristen Brian May har sagt att bandet tyckte att Mercurys utkast till låten var "spännande, unikt och värt att arbeta med." Enligt May så skrevs mycket av Queens material i studion, men den här låten fanns hela tiden i "Freddies huvud" innan de började.
Enligt Chris Smith (en av Mercurys vänner och keyboardist i Smile under en kort period) började Mercury utveckla "Bohemian Rhapsody" så tidigt som i slutet av 1960-talet. Mercury brukade spela delar av låtar som han skrivit vid pianot, och en av hans låtar, som hade arbetsnamnet The Cowboy Song, innehöll text som senare fanns med i den version som spelades in flera år senare, mer specifikt: "Mama, just killed a man."According to an interview with Chris Smith for the documentary Queen: Days of our Lives (BBC, 2011)
Inspelningarna påbörjades i Rockfield Studio 1 nära Monmouth den 24 augusti 1975, efter att gruppen repeterat under tre veckor i Herefordshire. Under inspelningen användes ytterligare fyra studior (Roundhouse, SARM (East), Scorpion och Wessex). Enligt vissa bandmedlemmar hade Mercury förberett låten innan och gav direktiv till bandet under tiden inspelningarna pågick. Mercury använde sig av en Bechsteinflygel, som också användes i musikvideon och på den efterföljande turnén. På grund av att låten är så komplex, spelades den in i olika delar och hölls ihop med hjälp av ett click track.
May, Mercury och trummisen Roger Taylor sjöng enligt uppgift sångdelarna i tio till tolv timmar per dag. Hela låten tog tre veckor att spela in och i vissa delar av låten finns 180 separata pålägg. Eftersom studior under denna tid endast kunde erbjuda 24-kanaliga analoga band, blev de tre tvingade att göra "overdubs" på sig själva många gånger och exportera ned dessa till sub-mixar. I slutänden användes åttonde generationens band. De olika delarna av bandet som innehöll de önskade sub-mixarna fick skäras bort med rakblad och monteras vid rätt plats med tejp. May mindes hur han placerade ett band framför ett ljus och kunde se igenom det på grund av den intensiva inspelningen.
Enligt producenten Baker spelades Mays solo in på endast ett spår, istället för att spelas in på flera spår. May sade att han ville komponera "en liten melodi som skulle vara en motpart till huvudmelodin. Jag ville inte bara spela melodin." Gitarristen sade att hans bästa material kommer från detta sätt att arbeta, då han tänkte ut melodin innan han spelade den: "fingrarna tenderar att bli förutsägbara om de inte leds av hjärnan."
Uppbyggnad Låten består av sex delar: intro, ballad, gitarrsolo, opera, hårdrock och outro. Detta format, med abrupta ändringar i stil, ton och tempo, var ovanligt i rockmusik. Bandet hade sedan tidigare använt sig av liknande format i låtarna "My Fairy King" och "The March of the Black Queen".
Intro (0:00 – 0:49) Låten börjar med ett fyrstämmigt a cappella-intro i B♭-dur av Mercury – i musikvideon mimar dock alla fyra medlemmar denna del. Texten ifrågasätter huruvida livet är "på riktigt" eller "bara fantasi" innan den avslutar med att man inte kan "rymma från verkligheten".
Efter 14 sekunder kommer flygeln in och Mercurys röst alternerar med de andra vokala delarna. Berättaren presenterar sig själv som "bara en fattig pojke", men förklarar att han inte "behöver sympati". I slutet av denna del kommer basen in samtidigt som den välkända pianoloopen i B♭-dur.
Ballad (0:49 – 2:35) Pianot börjar med loopen i B♭-dur samtidigt som Deacons bas kommer in, vilket blir en riktlinje för balladsektionens start. Därefter kommer Mercurys sång. Berättaren sjunger att han "dödat en man" ("just killed a man") med "en pistol mot hans huvud" ("a gun against his head"), och att han därigenom har kastat bort sitt liv. Den kromatiska basgången medför en modulering till E♭-dur, vilken ligger som grund för en desperat stämning. Vid denna punkt tillkommer Taylors trumspel (i balladform spelar han 1-1-2 rytmen som också återkommer i "We Will Rock You") och berättaren gör det andra av flera utrop till sin "mama" i den nya tonarten, samtidigt som originaltemat återanvänds. Berättaren uttrycker ånger över att han "fått dig att gråta" ("didn't mean to make you cry") och uppmanar "mama" att "fortsätta som om ingenting egentligen betyder någonting" ("carry on as if nothing really matters"). En kort, fallande variation av en improviserad pianofras ansluter till två upprepningar av frasen i B♭-dur, och den andra versen inleds därefter.
Då balladen fortsätter in i andra versen, talar berättaren om hur trött och nedslagen han är över sina handlingar (samtidigt som May kommer in och spelar samma toner som de högsta tonerna pianot har i frasen). Berättaren tar sedan farväl till världen och säger att han måste gå, samtidigt som han förbereder sig för att "se sanningen i vitögat" ("face the truth") och säger också att "jag vill inte dö / ibland önskar jag att jag aldrig ens blivit född" ("I don't want to die / I sometimes wish I'd never been born at all"). Här börjar gitarrsolot, som så småningom går igenom en modulation till A-dur; där sedan operasektionen börjar.
Gitarrsolo (2:35 – 3:03) När Mercury sjunger "I sometimes wish I'd never been born at all" ökar bandet intensiteten som leder in i ett gitarrsolo komponerat och spelat av May, vilket också fungerar som en brygga mellan ballad-delen och operasektionen. Intensiteten byggs på ytterligare, men så fort bandet går in i den nya tonarten slutar samtliga instrument, utom pianot, att spela.
Opera (3:03 – 4:07) En snabb serie av rytmiska och harmoniska ändringar introducerar en operasektion i mitten av låten, som innehåller huvuddelen av den komplicerade sången, som dubbats på ett flertal spår. Här skildras också berättarens nedstigande till helvetet. Medan den underliggande pulsen av låten bibehålls, varierar dynamiken kraftigt från takt till takt, från endast Mercurys röst tillsammans med ett piano, till en flerstämmig kör med stöd av trummor, bas, piano och pukor. Köreffekten skapades genom att May, Mercury, och Taylor sjöng sina stämmor kontinuerligt under 10-12 timmar per dag, vilket resulterade i 180 separata pålägg. Dessa pålägg lades sedan samman till submixar. De tre skapade tillsammans ett brett röstomfång, enligt Roger Taylor: "Brian kunde gå ner ganska lågt, Freddie hade en kraftfull röst i mellanregistret, och jag var bra på de höga sakerna". Bandet ville skapa "en vägg av ljud, som börjar lågt och går hela vägen upp."
I texten, i denna sektion, återfinns referenser till Scaramouche, fandango, Galileo Galilei, Figaro och Bismillah, samtidigt som rivaliserande fraktioner slåss om berättarens själ. En liten del av texten i introt återkommer ("I'm just a poor boy, nobody loves me") samtidigt som pianot spelar ett kromatiskt komp. Sektionen avslutas med en fullständig körarrangemang med texten "Beelzebub has a devil put aside for me", på ett B♭-dur ackord. Roger Taylor toppar sista ackord med ett B♭ i falsett i ettstrukna oktaven. Då de använde 24-spårstekniken som var tillgänglig vid tidpunkten, tog "operasektionen" ungefär tre veckor att spela in. Producenten Roy Thomas Baker sade; "varje gång Freddie kom med en annan Galileo, lade jag till en bit tejp på rullen."
Hårdrock (4:07 – 4:56) Operasektionen leder in till ett aggressivt mellanspel med hårdrock/heavy metal, med ett gitarriff skrivet av Mercury. Vid 4:15, sjunger en dubbad Mercury arga texter riktade till en ospecificerad "du", och anklagar honom/henne om svek och missbruk och insisterar att du "kan inte göra så här mot mig" – som skulle kunna tolkas som en flashback till händelserna som ledde till ballad-delen i början av låten ("dödade just en man"). Låten byggs därefter upp till finalen med en ritardando.
Outro (4:56 – 5:55) Låten återvänder snart till samma tempo och form som i introt, till en början i E♭-dur, men modulerar snabbt till c-moll. En tvåstämmig gitarrmelodi spelas genom en förstärkare, byggd av John Deacon, som hade smeknamnet "Deacy Amp". Efter att textraden "nothing really matters" upprepas flera gånger, avslutas låten med att den modulerar till tonarten F-dur. Den sista raden, "any way the wind blows", följs av ljudet av en stor gong som slutligen driver ut spänningen som byggts upp under hela låten.
Utgivning När bandet ville släppa singeln 1975 sade flera olika personer inom skivbolaget att låten med sina 5 minuter och 55 sekunder var för lång och aldrig skulle kunna bli en hit. Enligt producenten Roy Thomas Baker, brydde sig varken han eller bandet nämnvärt om detta och spelade låten för discjockeyn Kenny Everett: "Vi hade en kopia och vi sa att han kunde få den om han lovade att inte spela upp den. "Jag kommer inte att spela den, sa han och blinkade …" Deras plan fungerade - Everett retade sina lyssnare genom att bara spela upp delar av låten. Publikens efterfrågan blev större när Everett sedan spelade hela låten under sitt program 14 gånger på två dagar. Många fans försökte köpa singeln den följande måndagen, men fick veta av skivbutiker att låten ännu inte hade givits ut. Samma helg hörde Paul Drew, som drev RKO:s radiostationer i USA, låten på Everetts program i London. Drew lyckades få en kopia av låten och började spela den i USA, vilket satte press på Queens skivbolag i USA, Elektra Records. I en intervju med Sound on Sound, sade Baker att "det var en konstig situation där radiostationer på båda sidor av Atlanten började spela en låt som skivbolagen sa aldrig skulle få speltid!" Så småningom gavs hela låten ut som singel, med I'm In Love with My Car som B-sida.
Under julhelgen 1975 låg låten på förstaplats på den brittiska singellistan, och höll den platsen i totalt nio veckor. "Bohemian Rhapsody" var den första låten någonsin att nå förstaplatsen två gånger med samma version, och är också den enda singel som varit etta under julhelgen i Storbritannien två gånger med samma version. Den andra gången var när låten återutgavs (som en dubbel A-sida med "These Are the Days of Our Lives") 1991 efter Mercurys död, då den låg som etta under fem veckor.