Today är ett studioalbum av den amerikanske sångaren och musikern Elvis Presley. Det är hans 64:e album och gavs ut av RCA Records i stereo (APL1 1039) i maj 1975. Albumet spelades in i RCA Studio C i Hollywood, Kalifornien, den 10–13 mars 1975, i samband med att Elvis förberedde sig inför ett kommande engagemang i Las Vegas. Sessionerna blev de sista studioinspelningarna som Elvis gjorde i en reguljär inspelningsstudio; hans senare studioinspelningar gjordes i hans hem Graceland i Memphis.
Samtliga tio masterinspelningar från sessionerna togs med på albumet. Låtmaterialet bestod huvudsakligen av pop- och countrymusik och innehöll flera nyinspelningar av relativt aktuella låtar av andra artister, men också den nyskrivna rocklåten . Den gavs ut som singel före albumet och nådde plats 35 på Billboard Hot 100 i USA. Ytterligare en singel från albumet, "Bringin' It Back" tillsammans med "Pieces of My Life", utkom fyra månader efter albumet och nådde plats 65 på samma lista. Albumet innehåller dessutom en cover på Billy Swans "I Can Help", gospel-soul-låten "Shake a Hand", de countrypräglade "Green, Green Grass of Home", "Susan When She Tried" och "Fairytale" samt balladerna "And I Love You So" och "Woman Without Love".
Today mottogs överlag svalt vid utgivningen, men har senare fått ett mer positivt eftermäle. Albumet nådde plats 57 på Billboard 200 i USA och plats 40 på den konkurrerande Cash Box-listan. På Billboards countrylista nådde det plats 4 och i Storbritannien plats 48 på UK Albums Chart. Det sålde omkring 350 000 exemplar i USA under sin första försäljningsperiod.
Bakgrund miniatyr|stående=0.8|Elvis manager Tom Parker år 1969. Under 1974 gjorde Elvis Presley inga studioinspelningar alls. Han hade visserligen gett ut albumen Good Times i mars 1974 och Promised Land i januari 1975, men låtarna på dessa album hade spelats in i Stax studios under Elvis andra studioinspelningssejour där i december 1973. Tekniskt sett hade han dock uppfyllt sina kontraktsenliga åtaganden för 1974 gentemot sitt skivbolag RCA Records, genom den hastigt beslutade inspelningen av livealbumet Elvis Recorded Live on Stage in Memphis, och genom Having Fun with Elvis on Stage som bestod av Elvis manager Tom Parkers sammanställning av Elvis prat och skämt på livekonserterna.
Hans skivor sålde vid denna tid inte alls så bra som de gjort tidigare. Robert Hilburn på Los Angeles Times menade att hans senaste album, Promised Land, var "lika intetsägande och riktningslöst som alla de soundtrack-album" som han gav ut på 1960-talet." Inget enda av hans senaste album eller någon av hans senaste singlar hade sålt ens i en halv miljon exemplar i USA. Trots detta förefaller inte mer förberedelser ha gjorts inför den inspelningssession i mars 1975, som visade sig bli Elvis enda under året, än inför någon av de närmast föregående. Denna inspelning visade sig också bli den sista där Elvis Presley spelade in i en reguljär studio. Framtida inspelningar skulle ske i hans hem Graceland.
Denna inspelningssession var dessutom den första där Freddy Bienstock på musikförlaget Hill & Range, genom Elvis båda egna musikbolag, misslyckades med att leverera en enda användbar låt från den nya katalogen. De senaste åren hade Elvis producent Felton Jarvis varit framgångsrik i att förse Elvis med låtar från den kreativa miljön i Nashville. Denna gång verkar dock den främsta tillgången på nytt låtmaterial ha kommit från andra håll och andra artister.
Några veckor efter sin fyrtioårsdag, i slutet av januari 1975, lades Elvis på nytt in på Baptist Memorial Hospital i Memphis för behandling. Ett av hans problem var en förstorad tjocktarm, ett annat var återkommande ögonbesvär. Den viktigaste anledningen var dock förnyade försök från omgivningen att få kontroll över hans missbruk av receptbelagda läkemedel. Efter att ha återhämtat sig i Memphis under en månads tid flög Elvis till Los Angeles för att förbereda sig inför det kommande tvåveckorsframträdandet i Las Vegas. För att Elvis skulle hinna med så mycket som möjligt under denna tid, planerades en tre dagar lång inspelningssession med start den 10 mars i RCA Studio C på 6363 Sunset Boulevard i Hollywood, följd av en dag av repetitioner i samma lokal inför det kommande tvåveckorsframträdandet i Las Vegas. Det var i samma studio som han 1972 hade spelat in guldskivorna "Burning Love" och "Separate Ways"/"Always on My Mind".
Inspelningarna Musiker Producent för inspelningarna var Felton Jarvis och på albumet anges Elvis också som exekutiv producent, efter att han i omkring nitton år i praktiken redan hade verkat som sin egen producent. Ljudtekniker var Rick Ruggieri. Studiomusikerna utgjordes denna gång huvudsakligen av medlemmarna i Elvis liveband. Gitarrister var James Burton och John Wilkinson. Charlie Hodge bidrog på både gitarr och sång. Duke Bardwell spelade bas, men hans basspel kom att raderas på alla låtar förutom på . Ronnie Tutt spelade trummor. Pianist var Glen D. Hardin, och Tony Brown bidrog med pianospel på "Bringin' it Back". David Briggs spelade clavinet. Medlemmarna i gruppen Voice tog över bakgrundssången från det vanliga överflödet av sångare.
Albumets mixning miniatyr|stående=0.8| Felton Jarvis (1967), som var producent under inspelningen av albumet Today. Den grovmix som RCA:s ljudtekniker Rick Ruggieri gjorde direkt efter inspelningarna ledde till nya spänningar mellan RCA och Elvis. Trots att mixningen bara var avsedd att ge en uppfattning om hur det nya materialet lät, var Elvis inte nöjd när han hörde den. Han krävde att Felton Jarvis skulle mixa om och överdubba hela materialet i Nashville innan albumet kunde ges ut. Man nådde en kompromiss om singeln som behövde släppas snabbt. gavs därför ut tillsammans med den i december 1973 inspelade "Mr. Songman". Det skulle också komma att bli den enda skivmastern på denna session där Duke Bardwells basspel blev kvar. Det berodde på att RCA gav ut låten på singel innan Felton Jarvis hann göra påläggen.
I början av 1974 hade Duke Bardwell kommit in som basist i Elvis band. Elvis var inte alltför imponerad av hans spelande och inte heller verkade deras personligheter passa ihop. Felton Jarvis kom att radera alla basstämmor som Bardwell hade spelat in vid dessa sessioner, antingen på Elvis uppmaning eller med hans samtycke. De kom att ersättas med nya inspelningar gjorda av Elvis vänner Mike Leech och Norbert Putnam. Övriga pålägg gjordes av Chip Young, Johnny Christopher och Weldon Myrick på gitarr, Buddy Spicher på fiol och Farrell Morris på slagverk. Ytterligare sångpålägg gjordes av gruppen The Holladays och av Millie Kirkham.
Komposition, stil och texter RCA Studio C i Hollywood 10–11 mars 1975 miniatyr|stående=0.7|vänster|Anita Pointer (1974), som skrev "Fairytale" tillsammans med sin syster Bonnie.
"Fairytale" skrevs av Anita Pointer tillsammans med Bonnie Pointer och var en nyligen framgångsrik countrysingel med The Pointer Sisters. Det blev den första låten att spelas in i RCA Studio C i Hollywood på kvällen den 10 mars 1975. Den handlade om en kärleksaffär Anita Pointer hade haft som gick fel, och titeln "fairytale" (saga, fantasiberättelse) syftade på något som inte var sant, utan bara en fantasi, en lögn.
"Fairytale" var en countrylåt, ett ovanligt inslag i Pointer Sisters repertoar, och Elvis behöll countryprägeln i sin inspelning. Det senare fiolpålägget förstärker denna countrykänsla. Låten gav goda möjligheter att kombinera Elvis huvudsång med bakgrundssången. Elvis sjöng den i en för honom hög tonart, vilket innebar att han fick kämpa för att kontrollera sina höga toner. Låten blev därefter ett återkommande inslag i Elvis konserter och framfördes av honom ända fram till hans sista framträdanden i juni 1977.
"Green, Green Grass Of Home" skrevs av Curly Putman 1964. Den spelades först in av Johnny Darrell och gavs ut 1965. Samma år spelade även Porter Wagoner in den och nådde framgång med den på den amerikanska countrylistan. Tom Jones inspelning från 1966 var dock den som gjorde låten till en internationell hit.
Elvis spelade in den som andra låt efter "Fairytale". Han framförde låten i ren countrystil snarare än att försöka efterlikna det country- och soularrangemang som Tom Jones hade använt och som Elvis enligt uppgift tyckte mycket om. Låten fångade Elvis uppmärksamhet när han hörde Jones version på radio i samband med att han körde hem från Kalifornien i november 1966. Han hade då stannat upprepade gånger och förmått sin reseansvarige och alltiallo Joe Esposito att ringa radiostationen och be dem spela låten om och om igen. Elvis livvakt och vän Red West förvånades över Elvis reaktion då han flera månader tidigare hade spelat Jerry Lee Lewis version av "Green, Green Grass of Home" för Elvis utan att denne då hade visat något intresse för den, utan i stället ansett den vara för mycket country.
Texten skildrar en fånge i en dödscell som drömmer om att återvända hem, men vaknar och inser att hela återkomsten till hemmet bara varit en dröm. Låten berör också förhållandet till uppväxten och barndomen, familjen och den lycksaliga oskulden i den första kärleken, och föreställningen att gräset är grönare någon annanstans. "Green, Green Grass of Home" placerades sist på albumet.
miniatyr|vänster|stående=0.7|Billy Swan: "I Can Help", 1974.
"I Can Help" skrevs av Billy Swan, som fick en stor inhemsk och internationell hit med den. Efter en avbruten första tagning spelade Elvis in låten i sin första kompletta tagning som den tredje låten tidigt på morgonen den 11 mars.
Producenten Felton Jarvis var vän med Billy Swan, och det var sannolikt Jarvis som förmådde Elvis att göra en cover av låten. Den hade producerats av Chip Young, som tidigare hade medverkat som gitarrist vid flera av Elvis studioinspelningar under åren 1965–1971. Musikaliskt skiljer sig Elvis inspelning, med den lättsamma stilen och den vandrande basgången, inte särskilt mycket från Swans, men Elvis framförande hade en betydligt större kraft. Reggie Young hade spelat gitarr på Swans inspelning och James Burton återskapade hans ursprungliga gitarrmönster. Framförandet av låten är avslappnat, vilket ger den en genomgående känsla av improvisation, som vore det ett jam. Detta förstärks av den bluesiga 1950-talsavslutningen, vilket också skiljer Elvis version från Swans, och av att Elvis vid några tillfällen låter som om han är på väg att börja skratta.
miniatyr|stående=0.9|Don McLean (1976), som skrev "And I Love You So" och själv gav ut den 1970. Även om Elvis framförde den några få gånger som korta utdrag vid konserter i Las Vegas i mars 1975, kom han aldrig att inkludera låten i sin konsertrepertoar.
"And I Love You So" skrevs och spelades in av Don McLean 1969 och gavs ut på hans debutalbum Tapestry 1970 samt som singel ett år senare. Shirley Bassey spelade in den 1972, och året därpå fick Perry Como en topp 30-hit med låten. Det blev den fjärde och sista låten som Elvis spelade in under det första passet på morgonen den 11 mars.
"And I Love You So" är en romantisk ballad, som i sin grundinspelning har ett relativt avskalat komp men senare byggdes ut med stråkar, blås och bakgrundssång. Elvis sjöng den i studion direkt till sin dåvarande flickvän Sheila Ryan. Hans tolkning av låten var försiktig, känslig och engagerad. Den pålagda bakgrundssången, och särskilt det genomträngande sopranmotivet som sjungs av Millie Kirkham, bidrar till att förmedla den känslomässiga smärtan i låten. Elvis kom att införliva den i sin liverepertoar och fortsätta att framföra den ända fram till sommaren 1977.
11–12 mars 1975