Maskulinitet eller manlighet är beteenden, egenskaper och attityder som anses vara eller är utmärkande för män. Vad som betraktas som maskulint eller manligt är beroende på kulturell kontext och varierar över tid. Manlighet avser såväl biologiska eller medfödda beteenden, egenskaper och attityder som kan upptäckas och förstås genom vetenskapliga metoder, som socialt konstruerad manlighet, som formats av normer, värderingar och förväntningar.
Begreppet maskulinitet har kritiserats för att vara otydligt, samtidigt som kritiker argumenterar för att det essentialiserar män. Andra har menat att begreppet är heteronormativt och att begreppet riskerar att förenkla en olikartad grupp till vissa begränsade kategorier.
Virilitet anges ibland som en synonym till maskulinitet. Den kvinnliga motsvarigheten är femininitet eller kvinnlighet.
Teori
Graden av uppfattad maskulinitet kan variera och kan därför beskrivas som exempelvis "mer maskulin", "mest maskulin". Dess motsats återfinns vanligen i uttryck som "omanligt" eller "feminint". En synonym som ligger ordet maskulinitet nära är virilitet (från latinets vir, som betyder man). Föreställningen om manlighet förändras över tid och är beroende av förändringar i samhället (se exempelvis könsroll och social konstruktion).
Maskulinitet har traditionellt uppfattats som motsats till det som är kvinnligt, i några samhällen med androgynitet som mellanting. I forntidens skriftliga kulturer ingick manligt/kvinnligt i ett dualt klassifikationssystem, där motsatsparen fördes till samma klass som andra motsatspar (ljus/mörker, dag/natt, liv/död). Det finns flera likheter mellan olika historiska kulturers klassifikationssystem, vilket kan bero på kulturlån och spridning. Claude Lévi-Strauss har också anfört att en del egenskaper som förts samman i samma klasser uttrycker biologiska förhållanden, och de skulle av den orsaken vara globala.
Social jämställdhet mellan könen har ännu inte existerat i något samhälle.Se exv. Asta Ekenvall, Manligt och kvinnligt. Idéhistoriska studier, Skara 1992, s. 10-21 Många kulturer hänför till maskuliniteten egenskaper som stark, ren, torr, samt lägesbeskrivningar som över, framtill och högersida. En särskild vikt har i de flesta, för att inte säga alla, kulturer fästs vid mannens alstringförmåga (av såväl barn som andliga eller fysiska ting) i deras föreställning om maskulinitet.Asta Ekenvall, Manligt och kvinnligt, Skara 1992, s. 73-104 Maskulinitet har vidare uppfattats som det högre förnuftet, varigenom mannen ansetts vara av naturen överordnad. Tankegången finns hos Aristoteles och ekar hos tänkare som påverkats av honom.Asta Ekenvall, Manligt och kvinnligt, Skara 1992, s. 167, 175
Olika typer av maskuliniteter Inom maskulinitetsforskningen beskrivs maskulinitet ofta i plural, som maskuliniteter. Man menar att det finns en rad olika sätt att vara man på och uppfatta maskulinitet, precis som det finns flera sätt att vara kvinna eller uppfatta kvinnlighet. De olika maskuliniteterna kan inordnas i en hierarki, där vissa sätt att vara man på eller "göra" maskulinitet har högre status än andra. Män och maskuliniteter som avviker från gällande normer, till exempel homosexuella män, tenderar att underordnas andra former av maskuliniteter som hegemonisk maskulinitet. Ytterligare andra män och maskulina identiteter kan marginaliseras, bland annat baserat på uppfattningar om ras, etnicitet, klass eller funktionsförmåga.
Hegemonisk maskulinitet Den typ av manlighet som vid ett givet tillfälle har högst status kan benämnas som hegemonisk maskulinitet. Hegemonisk maskulinitet har definierats som: "den sammansättning av genuspraktiker som innehåller det just nu accepterade svaret till problemet om patriarkatets legitimitet, vilket garanterar mäns dominerande position". I forskningen argumenterar man för att det visserligen är sällsynt att någon enskild man helt och fullt passar in i begreppet hegemonisk maskulinitet, men att denna form av maskulinitet rymmer en rad ideal som män generellt måste förhålla sig till. Ett centralt tema i traditionell hegemonisk maskulinitet är dominans, både över andra män, och inte minst över kvinnor.
Maskulinitetsforskare argumenterar att hegemonisk maskulinitet kan kopplas till olika "kostnader" för både män och kvinnor, som rådande könsmaktsordning orsakar. För män kan konsekvenserna röra våld mot andra och sig själv, högriskbeteenden, bristande egenvård, dålig hälsa och torftiga relationer. För kvinnors del innebär den hegemoniska maskuliniteten våld och aggression mot kvinnor, löneskillnader, bristande möjligheter, skadliga stereotyper och ett huvudansvar för vårdarbete. Inte minst när det gäller risken för att utöva våld mot kvinnor finns en stark korrelation mellan män som omfamnar hegemonisk maskulinitet å ena sidan och risken för att utöva våld å andra sidan.
Vårdande maskulinitet En alternativ maskulinitet till den hegemoniska är den vårdande maskuliniteten. Vårdande maskulinitet har sin bakgrund i att män under 1900-talet och 2000-talet i högre och högre grad engagerat sig i både vårdarbete och politiskt arbete för jämställdhet mellan könen. Maskulinitets- och genusforskaren Karla Elliott definierar vårdande maskulinitet som ett avvisande av dominans och anammande av de värden som uppstår i vårdarbete. Sådana värden är bland annat positiva känslor, ömsesidigt beroende och samhörighet. Genom att män engagerar sig i vården av till exempel sina barn, så utvecklas förmågor kopplat till vårdarbetet. Vissa resultat tyder på att vårdande män utvecklar en positiv självbild och beskriver sig själva som kompetenta, utmanade, stolta, ansvarstagande. Män som identifierade sig starkare med en vårdande maskulinitet rapporterade också högre grad av positiva känslor som glädje.
I forskningen gällande mäns våld mot kvinnor ses vårdande maskulinitet - i likhet med andra "positiva" maskuliniteter - som en nyckelfaktor i att minska våldet mot kvinnor. Vissa forskningsresultat visar att man genom att inkludera manlighet och män i arbete och interventioner rörande våld mot kvinnor, samt arbeta med positiva maskuliniteter kan kraftigt reducera antalet som drabbas av könsbaserat våld.
Maskulinitet och homosexualitet miniatyr|Anton Hysén gick 2011 ut öppet med att han identifierade sig som homosexuell, något som förenklades av en förändrad maskulinitet. Ett antal studier har forskat på europeiska maskuliniteter genom att analysera attityden till HBTQ-personer och inte minst graden av homofobi i olika situationer. Ett exempel på relationen ges i en jämförande studie av Gaston m.fl. 2017. I studien undersöktes och jämfördes omvärldens reaktioner på den brittiske fotbollsspelaren Justin Fashanu uttalande 1990 och svenska Antonio Hyséns uttalanden 2011 om att de var homosexuella. Studien konstaterar att Fashanu - som var den första öppet homosexuelle manliga fotbollsspelaren - bemöttes av starkt motstånd medan Hyséns uttalande stöttades och hyllades av bland annat brittisk sportmedia, som 20 år tidigare hade fördömt Fashanu.
För att förstå skillnaden i attityden gentemot homosexualitet argumenterar Gaston m.fl. att en betydande förändring i maskulinitet ägt rum mellan 90-talet och 2010-talet. Under 90-talet präglades samhället (liksom fotbollsvärlden) av vad författarna benämner som en homohysterisk kultur, som bland annat innebär en rädsla för att uppfattas som homosexuell och där en snäv hegemonisk maskulinitet uppmuntras. I takt med att homofobi och den homohysteriska kulturen ifrågasattes så öppnades en mer inkluderande form av maskulinitet upp. Orsakerna till en en mer inkluderande maskulinitet är många, bland annat ökade juridiska rättigheter, social acceptans och mer positiva attityder gentemot öppet homosexuella män. Inte minst påverkades attityderna genom ett generationsskifte där nya yngre män med andra värderingar kom in i till exempel fotbollsvärlden. Gaston m.fl. menar att skillnaderna mellan händelserna visar på att den hegemoniska maskuliniteten utmanats mer under 2000-talet och att nya, inkluderande, maskuliniteter tagit större plats.
Forskningshistorik miniatyr|Bild föreställande Davidstatyns hand (skulpterad av Michelangelo).|180px Efter att maskuliniteten främst betraktats utifrån alstringförmågan, dominerades synen på maskulinitet från ungefär 1940-talet av att denna, enligt psykoanalytiska principer, konstituerades av manliga förebilder. Frånvaron av manliga förebilder, ansåg psykoanalysens företrädare, skulle leda till en svag könsidentitet och försvåra nära relationer med det motsatta könet. Denna uppfattning är numera nära nog vederlagd.Joseph H. Pleck, Masculinity Ideology: Its Impact on Adolescent Males' Heterosexual Relationships, Journal of Social Issues. Vol. 49. No. .?. 1993, pp. 11-29 Med en biologisk och evolutionsvetenskaplig utgångspunkt tillskrivs den manliga identiteten vanligen egenskaper som hör samman med social dominans, såsom kamp mot andra män om sexualpartner, våldsbenägenhet och statusmedvetenhet. Män som äger dessa egenskaper i hög grad kallas ofta alfahannar. Synsättet problematiseras av att det finns flickor som är socialt dominanta. Genusforskare som Patricia H. Hawley har mot det evolutionsvetenskapliga synsättet påvisat att exempelvis aggressivitet och kamp för att erhålla social status också kännetecknar kvinnor.Hawley, Patricia H., Todd D. Little, and Noel A. Card. "The myth of the alpha male: A new look at dominance-related beliefs and behaviors among adolescent males and females." International Journal of Behavioral Development 32.1 (2008): 76-88.
Under 1980-talet och 1990-talet utvecklades den vetenskapliga studien av maskulinitet mycket snabbt i USA, där akademiska kurser som erbjöds studenter ökade från 30 till över 300 stycken. Till följd av utvecklingen började studier genomföras som intersektionellt studerade manligheten i samband med olika former av social diskriminering. Den teoretiska inriktningen tog till sig feministiska modeller för sina studier, såsom teorier kring den sociala konstruktionen av kön.
Ett banbrytande steg i mansforskningen togs 1995 när Raewyn Connell i dennes MasculinityMarcus Priftis, "Kriminellt belastad mansmytologi", SvD UnderStrecket 5 december 2014 uppställde en distinktion mellan hegemonisk maskulinitet och underordnade maskuliniteter. Hegemonisk maskulinitet definieras som för manligheten normativa praktiker som underordnar kvinnor, och som enligt Connell endast ett fåtal män har. Övriga män kännetecknas beroende på roll i det hegemoniska systemet mer eller mindre av maskulinitet. Sådan maskulin hegemoni kom att påpekas av dem som förklarade genussystem som historiskt framväxta företeelser och som också kritiserade hegemonin.
Teorier om maskuliniteter som sociala konstruktioner har tagits upp inom kriminologin. Med teorin om hegemonisk maskulinitet har kriminologer som kritiserar genussystemet kunnat förklara att män är överrepresenterade inom brottsstatistiken. Tidiga sådana verk under början av 1990-talet kunde belägga att en del uttryck för aggressivitet kan hänföras till hegemonisk maskulinitet.
Maskulinitet kan å andra sidan sättas i relation till det biologiska könet. Så kan det talas om en maskulin (eller feminin) könsidentitet hos intersexuella, maskulinitet hos transsexuella och transvestiter,Stoller, Robert J. Sex and gender: The development of masculinity and femininity. Karnac Books, 1994. eller maskulinitet uppmätt med hormoner (företrädesvis då manliga könshormoner).Sandberg, D. E., et al. "Endocrine disruptors and children's sex‐dimorphic behaviour." Apmis 109.S103 (2001): S506-S507.Van Dongen, Stefan. "Fluctuating asymmetry and masculinity/femininity in humans: a meta-analysis." Archives of sexual behavior 41.6 (2012): 1453-1460. I tester har en hög nivå av testosteron kopplats samman med kvinnors tendens att dras till mer maskulint kodade män och hos män en motsvarande dragning till mer feminint kodade kvinnor.
I samhällsdebatten