miniatyr|Älvängens station, regionaltåg mot Göteborg ankommande. miniatyr|Älvängen, Kronogården maj 2018 thumb|right|Göteborgsvägen i Älvängen, januari 2009. thumb|right|Fd Venersborgsbanken, byggd 1917. Nuvarande lokaler för Starrkärr-Kilanda församling, januari 2009. thumb|right|Älvängens stationshus från 1908–1909, rivet 1976. Älvängen är en tätort i Ale kommun i Västra Götalands län. Samhället är beläget drygt tre mil nordost om Göteborg, öster om Göta älv och invid motorvägen E45 och den järnväg som tidigare kallades Bergslagsbanan, men som nu heter Norge/Vänerbanan. Samhället har sitt centrum utmed Göteborgsvägen, den tidigare landsvägen, som sedan början av 1970-talet inte har genomgångstrafik.
Älvängen ligger till största delen i Starrkärrs distrikt. Genom att tätorten 2010 växte samman med den tidigare småorten Högstorp och 2015 med Skönningared, ingår den nordligaste delen av tätorten i Skepplanda distrikt. Namnet Namnet Älvängen, tidigare stavning Elfängen, är ett beskrivande naturnamn med den omedelbart förståeliga betydelsen ängen eller ängarna vid älven, det vill säga vid Göta älv. Eftersom området där samhället ligger var obebyggt före 1823, och namnet inte förekommer som fastighetsnamn, är det på 1800-talet som namnet fått allmän användning, först som informellt bebyggelsenamn och därefter som namn på ångbåtsbrygga, järnvägsstation och postanstalt.Svenskt ortnamnslexikon 2003, s. 384 Historia Före Roskildefreden 1658 utgjorde Göta älv riksgräns mellan Sverige och Norge. Det geografiska läget vid älven och ön Tjurholmen, samt Grönåns utlopp gjorde tidigt området till en lämplig plats för älvövergång och gränshandel. En tullstation inrättades vid Grönån på 1630-talet,Bror A Andersson: Nödinge kommun 1969, s. 330 och området hade strategisk betydelse under flera krig, bland annat under Krabbefejden 1657.C Öhlander: Det egentliga Sveriges försvar mot Danmark-Norge under Carl X:s danska krig 1657-1660, 1904
Före 1823 fanns ingen bebyggelse där Älvängen nu ligger. Då använde bönderna i byarna Utby, Starrkärrs kyrkby och Svenstorp i Starrkärrs socken ängarna vid älven som betesmarker med god vattenförsörjning, vilket gjorde att kreatur kunde vistas där utan tillsyn hela sommaren. Det var enskiftet som medförde att området började bebyggas av gårdar, som flyttades från Utby, Starrkärrs och Svenstorps byar. I och med att utmarker förvandlades till inägor lades också grunden till det blivande samhället Älvängen. Som ett minne av denna processen har fortfarande fastigheter i centrala Älvängen sina officiella beteckningar efter de byar, som marken en gång har tillhört.
Båttrafiken på älven Älvängens utveckling till ett samhälle är nära knuten till utvecklingen av kommunikationerna. I äldre tider var Göta älv en av Västsveriges viktigaste transportleder. Ångbåtstrafik efter tidtabell introducerades mellan Göteborg och Lilla Edet med hjulångaren Götha Elf, som levererades från Motala verkstad 1833, året efter att Göta kanal hade öppnats i sin helhet. Fartyget användes också i annan trafik, och det är därför svårt att säga hur omfattande trafiken på älven var. Det havererade och sjönk i Göteborgs hamn 1855.
Lokaltrafiken på älven hade sin höjdpunkt omkring år 1900, då nio fartyg tillhörande sex olika rederier trafikerade älven mellan Göteborg och Vänersborg. Denna trafik avtog sedan och upphörde helt omkring år 1940. Älvängens plats i älvtrafiken framgår av uppgiften om att ångbåtsbryggan där var en av dem som hade väntsal. Göta älvs ångbåtslinjer redovisas i en egen Wikipedia-artikel.
Från 1890 trafikerades älven av ett fartyg med namnet Elfängen, som 1899 ersattes med ett nybygge med samma namn. Detta fartyg var sedan det sista i älvtrafiken fram mot nedläggningen omkring år 1940.
Järnvägen Järnvägen Göteborg-Trollhättan blev färdig 1877 som en del av de privata Bergslagernas järnvägar mellan Göteborg och Falun. Det dröjde emellertid till 1884 innan Älvängen fick en hållplats, som 1886 fick rang som station. Orsaken till dröjsmålet låg i järnvägens finansiering. Kommunalstämman i Starrkärrs socken ansåg att en järnväg skulle göra stora skador på jordbruket, och för invånarna i grannsocknen Skepplanda var det viktigt att järnvägen inte hindrade sjöfarten på Grönån, kallad Skepplandaån i järnvägens handlingar. De villkor som statsmakterna satte för att järnvägen skulle kunna korsa ån på en fast bro, kunde inte godtas av järnvägsbolaget, som såg sig tvunget att bygga en rörlig bro över ån. Bolagets motdrag blev att kräva ekonomiskt tillskott från lokala intressenter för att anlägga en station i närheten av Grönåns utlopp i Göta älv. Detta var det ingen som var beredd att betala för.
Frågan togs efter några år upp på nytt. Till slut begränsades järnvägens krav till fri mark för en utfartsväg från stationsområdet till allmän landsväg. Med järnvägen i drift bör ju en station i Älvängen ha varit till fördel också för järnvägsbolaget. Järnvägen hade emellertid liten inverkan på ångbåtstrafiken på älven. Det var till att börja med dubbelt så dyrt att resa med tåg som med ångbåt, och spritserveringen på ångbåtarna, som avskaffades 1902, bidrog även till dessas popularitet.
Med järnvägsstationen, som kombinerades med poststation, började utvecklingen av Älvängen till samhälle. En ny stationsbyggnad uppfördes 1908–1909. Den revs 1976, sedan persontrafiken upphört 1970. Stationen öppnades igen för persontrafik 2004. Sedan dubbelspår blivit färdigt 2012 är Älvängen slutstation för Alependeln inom Göteborgs pendeltågsnät. Förutom Alependeln är det Västtågen mellan Göteborg och Trollhättan-Vänersborg som stannar i Älvängen.
Samhällets utveckling
Läget vid älven gjorde att det förekom viss kommersiell verksamhet i området också innan järnvägen byggdes. Från 1842, då utflyttningen av gårdar från byarna till Älvängen var fullförd, rapporteras det att där fanns en handelsbod och ett brännvinsbränneri. Kjellberg, 1990, sida 26.
Erik Mattsson, som var från Stora Lundby socken i nuvarande Lerums kommun, köpte på 1860-talet den utflyttade Starrkärr skattegården och drev där handelsbod och efter förhållandena omfattande spannmålshandel. Han köpte av bönderna och sålde vidare till skutskeppare, som lastade vid Älvängens brygga. Efter att han dog vid 35 års ålder 1873 fortsattes spannmålshandeln av en grosshandlare Abrahamson, som anlade ny brygga och ny väg till älven, den nuvarande Repslagarvägen. Han gjorde senare konkurs. Spannmålsmagasinen revs 1938 för att ge plats för en ny konsumbutik, som också är riven. På platsen ligger nu ett dagcenter för den öppna åldringsvården.Kjellberg, 1990, sida 85. Erik Mattsons änka Gustafva Mattson kunde 1878 förvärva en fastighet där nu Gustavas plats är belägen. Hon etablerade där bageri och lanthandel i eget namn. Denna verksamhet fortsattes av barn och barnbarn men lades ned på 1970-talet. Namnet Gustavas plats minner om den. Se vidare nedan.
En annan tidig verksamhet med anknytning till jordbruket var ett garveri, som anlades vid Grönåns mynning efter markköp 1882. Ett minne av verksamheten är vägnamnet Garverivägen i Älvängens nordöstligaste del.
Samma år som stationen etablerades, 1886, flyttades tingsplatsen för Ale härad från Kattleberg till Älvängen, där den förblev till 1948, då den flyttades till Alingsås. Tingshuset blev sedan efter ombyggnad Älvängens hotell och är nu en del av Smyrnakyrkan.
Korkfabriken
På området mellan järnvägsstationen och älven etablerades Elfängens snickerifabrik år 1892 med som mest ett 30-tal anställda. Fabriken ägdes av trävaruhandlaren Nathan Persson från Göteborg och hade dennes bror Petrus Persson som disponent. Den 23 maj 1918 utsattes den för en förödande brand och byggdes inte upp igen. I stället byggdes på tomten en kortlivad färgfabrik, som efter något år gick i konkurs. I färgfabrikens lokaler startade 1920 göteborgsgrosshandlaren Christian Berner en fabrik för tillverkning av korkprodukter, bland annat korkisolering. Denna verksamhet övertogs 1946 av Wicanders korkfabrik. som flyttade sin korktillverkning från Göteborg och etablerade samhällets största arbetsplats med över 200 anställda. År 1981 flyttades även huvudkontoret till Älvängen. Företaget delades 1987 i två, där det ena, Wicanders kapsyl AB, nedlade verksamheten 1989 1990, medan det andra Wikanders AB, som främst tillverkade golvprodukter, köptes av portugisiska intressen som flyttade tillverkningen till Portugal. Fabrikslokalerna i Älvängen på närmare 10 000 kvadratmeter har sedan delvis använts som grossistlager men har också stått outnyttjade.Se till exempel Fastighetsaffär och nya jobb, Alekuriren 2014-01-22. Läst 2015-08-10.
Repslageriet På området mellan järnvägen och älven låg även P A Carlmarks repslageri, som flyttade hit 1917 från Åmål i Dalsland där det startats 1848. Företaget gick i konkurs våren 2003. Den gamla repslagarbanan togs 1996 över av Repslagarmuseet.
Annan industri Gullfiber AB (nuvarande Saint-Gobain Isover AB) hade under ett antal år en fabrik som tillverkade cellplast under varumärket Styrolit.
Bankväsende Ale härads lån- och sparkassa grundades år 1904 med jämlika kontor i Älvängen och Gamla Lödöse.Bankinrättningen i Ale , Göteborgs-Posten, 16 juni 1904 Den uppgick år 1915 i Enskilda banken i Venersborg. Vänersborgsbanken blev senare en del av Handelsbanken. Kontoret lades ner den 1 juni 2018 när bankens verksamhet i kommunen koncentrerades till Ale Torg.Därför stänger Handelsbanken, Alekuriren, 21 mars 2018 Den enda kvarvarande bankkontoret i Älvdalen var därefter Swedbank, från 2018 bankens enda kontor i Ale kommun.Swedbank kraftsamlar i Älvängen, Alekuriren, 22 februari 2018
Befolkningsutveckling
Namn på vägar och platser När Ale kommun införde adresser i kommunens tätbebyggda delar med vägnamn och husnummer, fick vägar med traditionella beteckningar behålla dessa. Andra fick nya namn med lokal anknytning.
Många namn är relativt fantasilösa: Samhällets huvudgata, landsvägen till Göteborg heter här liksom på andra ställen Göteborgsvägen. Vid Postvägen låg posten och vid Bankbacken en av bankerna. De har sedan flyttat därifrån. Stationsvägen gick till den 1976 rivna järnvägsstationen. När den nya stationen 2012 öppnade några hundra meter därifrån, ändrades namnet till Kapellvägen efter Älvängens kyrka, som ligger där sedan 1970.
Några namn anknyter emellertid till samhällets och traktens äldre historia och kommenteras här.
Banmästarns väg är uppkallad efter Svante Andersson, som från 1888 var banmästare vid Bergslagernas järnvägar med expedition i Älvängen. I sitt arbete hade han ansvar för en 2–3 mil lång sträcka av järnvägen, som vidare bevakades av banvakter bosatta utefter linjen. På sina resor i arbetet idkade han "knallehandel" med kläder och textilier, något som inte var tillåtet enligt anställningsvillkoren. När han 1890 registrerade sin handelsverksamhet, gjorde han det därför under sin hustrus namn som ogift.Manufakturen i Älvängen firade 120 år Alekuriren, vecka 39, 2010. Handelsverksamheten har sedan fortsatt inom familjen och drivs nu (2014) av fjärde generationen som en modern herr- och damekipering och med samma läge som vid starten. Namnet ändrades 1932 till Älvängens Manufaktur AB, men omtalades länge senare allmänt som "Banmästarns".
Båtsmansvägen har namn efter Utby rotes båtsmanstorp som låg vid vägen. En båtsman var en soldat i flottan, och att hålla dessa med torp var en plikt för bönderna i kustlandskapen. Systemet avvecklades gradvis från mitten av 1800-talet. Centrala soldatregistret, en databas för släktforskning, nämner tre båtsmän från Utby rote, alla med soldatnamnet Skarp. Den siste av dessa föddes 1820. Med en högsta ålder som soldat på 55 år bör funktionen som båtsmanastorp ha upphört senast 1875.
Carlmarks väg är uppkallad efter familjen Carlmark, som 1917–1983 drev P A Carlmarks repslageri, länge Älvängens största arbetsplats. Där vägen börjar, låg familjens bostad.